februari 2022


Det är ett uttryck maken brukar använda, och det passade i kväll. När vi flyttade från stora huset köpte jag en lampa, som man kan sätta fast med en klämma på det snedställda bordet maken har sin andaktsbok på när vi ber aftonbön. I kväll bara gnistrade lampan till och slocknade sen. Maken kom med tipset att jag skulle skruva fast glödlampan. Det gick liksom inte, det gick inte att skruva den åt något håll alls faktiskt. Jag drog ut kontakten och hämtade en annan, inte alls så praktisk lampa, som maken var missnöjd med förstås. Men när maken så småningom nu ligger under täcket, så tog jag itu med lampan. Glödlampan hade på något sätt blivit glapp mellan metall och glas och var väldigt svår att få loss, men till slut så. Och jag hade en ny lampa som jag kunde skruva fast, men det blev inte bra, den gnistrade också. När jag då tittade igenom lampan, så verkar det som en bit av sladden förlorat isoleringen på ett ställe så det såg ganska misslyckat ut, rentav lite farligt, så nu ligger den på golvet och sladden är förstås inte i kontakten. Jag får fundera i morgon, kanske får jag kolla Ikea.

En ljus morgon här, samtidigt som maken har på Sky News med allt elände. Man konstaterar att det totalt saknas bilder i rysk tv av det krig, som man säger är väldigt lyckat. Really interesting, sade den engelska människan, och det får man väl hålla med om. Äldsta ringde nyss, hon var ute och promenerade och jag kunde höra fåglar sjunga i bakgrunden. Våren är på väg ändå. Jag tänker orimligt mycket på kommande värme, att plantera på uteplatsen, att kunna sitta ute. Maken frös lite nyss i fåtöljen, men det är kanske lite trötthet. Vi har hittills inte haft elkaminen på alls i vinter.

Det är så förfärligt alltihop fortfarande. Så mycket lidande, mycket tapperhet mitt i allt. Som enskild liten person finns det förstås inte så mycket man kan göra, lite pengar till någon organisation man litar på men också att fortsätta stå upp för civilkurage där man finns. Och jag är stolt över mina barn, jag tänker att dom har lärt sig hemifrån att man står upp. Och jag tittade på det där talet som ukrainska presidenten höll på ryska dagen före invasionen, där han ungefär sa att om ni kommer, så är det inte våra ryggar ni får se, vi kommer att möta er ansikte mot ansikte.

Strålande vackert, men jag fick skrapa rutor när vi skulle åka till kyrkan. Och maken hade bestämt att han ville vara social och gå in på kyrkkaffet med semla efteråt. Så det gjorde vi, jag körde honom i rullstolen till sockenstugan. Det hade, uppriktigt sagt, varit enklare om inte en snäll och vänlig man hade känt ett starkt behov av att hjälpa till. Nå ja, det är svårt för maken att ta mina instruktioner om det står någon bredvid och har synpunkter, som maken vill vara artig mot. Men det gick.

Självklart ligger kriget i allas tankar. Jag pratade med Äldste i går och han konstaterade att om man inte har tillgång till tredje amerikanska armén, så får man anpassa taktiken ungefär som ukrainska trupperna gjort hittills. Så förfärligt.

Kanske reagerar jag som Snorkfröken när kometen är på väg mot jorden. En mugg soppa. Nu var det inte just en mugg soppa hos oss, det var lasagne, som jag f ö tog ur frysen vid fyra i morse. Och maken använde sin nya gaffel, han var mycket nöjd med den. Han tyckte dels att pinnarna (eller vad det nu heter) var vassare och mer effektiva och också att själva gaffelytan var bättre. Lysande. Samtidigt känner jag att när professionella människor frågar om det är något annat hjälpmedel vi skulle kunna tänka oss, när dom på eget initiativ kommit med ett handtag för att underlätta för maken att komma upp ur sängen – jo, det var väl bra, men den där förhöjande kudden han har i fåtöljen och nu då den här gaffeln, jag googlar och letar, men när dom står här och frågar, så vet jag förstås inte alls. Men nog är det konstigt att proffs inte har mer fantasi. Nå ja, jag får ta ett steg i taget. Som vanligt.

Nästan bedövande vackert där ute. Här inne startade vi med lite kaos på morgonen, men nu är maken duschad och läser tidningen och jag sitter och lyssnar på tvättmaskinen, som snart börjar pipa. Och det händer andra morgnar också att jag är tacksam för vårt relativt händelselösa liv, och den tacksamheten är påtaglig också i dag. Jag tänker på att jag har bett med i litanian många år, men visst har orden om pest och örlig, som förstås numer heter ‘världsbrand’ känts mer aktuella än tidigare. Inte alls historisk tid, här och nu.

Nu sitter maken och jag här framför tv:n och tittar på det förfärliga som utspelar sig i vår närhet, för visst är det närhet.

För oss är livet lugnt och stilla, jag hämtade maken som vanligt, och tyvärr hade han inte fått medicin vid ett och förstås inte den han ska ha vid två heller. Och det finns andra detaljer som irriterar mig rätt rejält också, jag tycker att man ska göra sitt jobb, helt enkelt.

Men min bilresa gick strålande och jag hade två paket att hämta på Posten och ett i facken vid coop och det gick utmärkt. Sen hade jag köpt hem rökt makrill i måndags och enda nackdelen med det är ju att det luktar rökt makrill rätt länge. Men nu har maken fått nya bestick. Han tyckte dom verkade ligga bra i handen.

Frånsett att jag, som dom flesta andra, förstås läser dessa förfärliga krigsnotiser, så pågår det alldeles vanliga livet.

I går gjorde vi en fantastisk utflykt i det böljande landskapet, där höstsådd kommit upp och kullarna är gröna. Sol och vackert. Och på kvällen gick vi på operan, Barberaren i Sevilla, och det var inte enbart själva föreställningen som var grejen, huset är en arkitektonisk upplevelse. Så tacksam för helheten. Sen åkte vi hem och satt och pratade, också en anledning till tacksamhet. Mitt i allt.

Inte så tidig morgon här, men när jag öppnar mobilen läser jag förfärliga nyheter från Ukraina. Krig. En stor osäkerhet för oss alla, men alla dessa arma människor som nu är mitt i krigets fasor. Så mycket som känns så futtigt i detta perspektiv, denna maktgalenskap. Var gränsen går för detta vet vi verkligen inte alls.

I går kväll och också i natt verkade inte prognosen om sol i dag så rimlig, det både regnade och blåste. Men det blåser iofs fortfarande, men solen skiner. I går eftermiddag stod jag och tittade på skatorna, som har ett bo i ett av träden på gården här, och dom var i full färd med att förbättra lite med nya kvistar. Ett hopp om en ny säsong. Dom har kanske rätt.

Just nu är min värdinna hos frisören och jag sitter i frid i soffan och ska ta en liten stund med stickningen eller kanske läser jag tidningen eller boken jag har med mig. Det är väldigt avkopplande alltihop. Och jag tittar på en bukett rosor, som står på bordet framför mig, såna där blekrosa med en ton av gult, så vackert.

Nästa sida »