april 2009


Alldeles nyss var maken en ung man i en three-piece-suit, grå med vinröda ränder, blå skjorta, vinröd slips med vita prickar, vinröda strumpor, svarta hängslen med vita elefanter under västen. Och de blåaste ögon någon kunde föreställa sig, som såg på mig med glädje och kärlek. Alldeles nyss.
Och nu sitter jag och läser en bok han aldrig kommer att se, Wijkmarks bok om tre män på en terminalklinik, döden och döendet. De vårdande sjuksystrarna. Och jag undrar vem som kommer att sitta vid hans säng. Jag, om jag lever själv. På rehabkliniken älskade han syster Agnes med de vackra ögonen, hon som lät honom läsa på kvällen om han ville. Hon som skulle bli barnmorska. Lyckliga barn och mödrar som fick hjälp av henne. Agnes, som jag alltid tänkte på som Agnese eller Agniezka, hon var inte född i Sverige. Så mycket oväntad godhet det finns.

Annonser

På mitt lilla torg är det aldrig brasa i o  f s. Men det brukar vara en rejäl i närheten, där vi firade förr. Fast i år är det eldningsförbud.
Och jag har nyss lyssnat till den blandade körsången – Vintern rasat – Glad såsom fågeln – Du gamla, du fria – trumpet – Sköna maj och ett vårtal om trygghet och tradition och samtidigt nödvändigheten att elda upp det gamla. Ja, ja, jag har hört rätt många vårtalare och det är ungefär likadant, och det är väl också en trygghet.
Fast en körmedlem som skulle hasta vidare till nästa föreställning sa att hon senast i dag träffat någon som frågat om jag var med och skötte fyrverkeriet där i år. Jag – pyroteknikens entusiast! Dom hade fått tillstånd till den traditionella fyrverkeriet i a f. Men utan mig numer.

Nyss ringde det. Jag svarade. Långt borta hör jag svärsonen läsa saga för lilla Pussgurkan. Jag gastar ‘hallå, hallå’ och till slut säger han ‘oj då’ och lyfter sin telefon. Den låg tydligen på sängen och han hade kommit åt den utan att märka det. Men jag pratade en stund med Äldsta. Dom hade haft sillunch med bästa vännerna, som bor alldeles i närheten. Svärsonen och mannen där har känt varann sen dom föddes och gått i samma klass till studenten och trivs väldigt bra, så sillunch tillsammans har dom ätit många gånger. Fast som Äldsta sa, med tre barn som springer runt, är vi mer slut än vi var på den tiden vi drack champagne. Billigt och bra.

Sort – eftermiddags. Ca två timmar. Då och då petade maken mig på fötterna, när han tyckte att jag snarkade. Eller också satt han och fnissade åt mig för att jag sov. Men det gick inte att vara vaken. Fast innan jag gav upp lyckades jag ta mig ut i vimlet och få tag på Aaltovasen till son&fästmö. Hoppas dom blir glada över ytterligare en ägodel. Fast just den vasen tycker jag själv är så snygg. Man måste ge bort grejor man gillar själv. Fast när jag stod på nån av ungarnas avslutningar och ansvarig förälder hade köpt ett rosa hästhuvud att hänga på väggen, med lila blommor runt öronen. Hemskt. Fast Äldsta hade en kollega som fick en navelswarowski av en liten entusiastisk elev, 8 år. Mamman sa lite generat ‘han insisterade på just den här’.

Min familj hånar mig för detta, så jag väntar mig inget annat. Men det är sant. I går lackade jag ju tånaglarna i en underbar färg och traskade runt barfota förstås i lägenheten. Efter ett tag sved det under foten, men jag brydde mig inte mer. Men i morse gjorde det mer ont, så innan vi gick, grannen och jag tittade jag.
Och visst! Jag hade ett hårstrå i foten. Mina delikata fotsulor är såna. finns det kort hårstrå i närheten så gräver det sig in i fotsulan. Och så får jag dra ut det, mot dom små hullingarna då. Det gör ont.
Ingen annan i familjen drabbas, och golvet är väl lika hårigt för dom. Det är ungefär som prinsessan på ärten, fast hår i foten låter lite konstigare, jag medger det.

För den blinda läsare som inte upptäckt Nica – men snälla människa gör det då!
Och kanske gillar du att jag häromdan köpte en ny klocka till badrummet för att ge oss en liiten chans att komma i tid. Bakgrunden föreställer Homer som uppgivet säger Lord, help me, I’m not just that bright – och så går den baklänges. Vilket funkar utmärkt när man ser den i spegeln, som jag gör.

Först ringer ett mobilnummer och en grötig man och frågar efter Axel. Nej, tyvärr, här finns ingen han frågar efter. Eller tack och lov, kanske. Vem vet vad Axel skulle bidra med. Min lilla mamma lärde mig att man inte ringer folk efter 21. Men dock.
Två minuter senare ringer samma mobil och påstår sig vara Axel. Och nu säger han ‘vi kanske har ringt fel, både du och jag då’. – nej, inte jag i a f, för jag har inte ringt någon alls, säger jag. Nu får vi se om han lyckas till slut. Det lät inte helt säkert.

Nästa sida »