mars 2014


Yngste ringde sent. Och eftersom jag är en omtänksam mor – då och då iaf – så sa jag att jag ringer upp. Men då ville inte telefonen från helvetet vara med, den påstod att den blev ‘ansluten’ och det betyder att den inte fungerar alls. Och jag försökte igen. Samma meddelande. Och sen försökte han och den blev fortfarande ‘ansluten’. Och sen högg jag mobilen, som trots att den var laddad, bara gav upp. Och sen, efter lite trassel till och på femtielfte försöket kändes det som, fick vi kontakt. Och under tiden höll maken på att borsta tänderna och behövde lite assistans av olika slag, i sht eftersom det hände något distraherande och det här ringandet distraherade honom enormt eftersom han verkligen ville veta hur det var för Yngste.

Men han har installerat sig i sitt tillfälliga boende och det verkar utmärkt och han hade hunnit med en massa saker, i morgon börjar hans nya liv vid nio, ganska tidigt – eller väldigt tidigt, beroende på hur man räknar och ev schemalagda aktiviteter mellan 14 och 23, låter mastigt för mig, men vi får väl se. Och jag har förstås en lättare attack av ängsliga moderskänslor och hur i all världen ska det gå i näst största staden, och sen tänker jag att när jag var i hans ålder hade jag två barn och tyckte jag var himla kompetent. Det gäller att behålla nån sorts perspektiv.

Annonser

är förberedd åtminstone. Två skjortor, två par strumpor, två par kalsonger – även om jag vet att man inom vården tydligen inte tycker att det är självklart att byta vare sig det ena eller andra dagligen, men vi gör det hemma hos oss och nån gång kanske det sker där också. Plus att jag har ställt fram en egen rulle toapapper, kommunens är av en sort som hade platsat i en öststat före murens fall och maken föredrar vanligt ordinärt papper. Självklart har jag för säkerhets skull med mig en extra toapappershållare och skiftnyckel och annat som kan tänkas behövas om nu institutionen inte kan flytta på befintlig toapappershållare. För jag kan inte förutsätta att personalen kan tänka sig in i att om man är förlamad i vänster sida måste toapappret finnas på höger.

Och klockorna – maken måste ju ha två med sig, den ena dessutom med lysande siffror i taket – och telefonen packar jag med i morgon. Och tepåsarna. Och medicinen. Och necessären. Och nattskjortan, som svenskfödd personal oftast, till makens irritation, kallar ‘nattlinnet’. Personal med födelseort utanför icke endast kommungränsen klarar just det mycket bättre.

Andas, andas, andas.

– och allra sista biten parmesan, inköpt i ostaffären i lilla staden, gick åt. Sån tur att jag kan köpa mer i morgon. Fast jag har en stor och trevlig paketerad bit kvar från annat håll, så det är inte synd om mig, om nu parmesanlängtan skulle slå till i kväll.

Och maken och jag befinner oss förstås på var sitt våningsplan, men jag hör varenda ord. Han pratar med sin lilla mamma och då höjs ju volymen en del. Väldigt mycket tid har gått på att diskutera vad s partiledare egentligen heter, eller rättare hur det uttalas. Svärmor satsar på Lööööven och maken är obeskrivligt irriterad. Detta tog minst en kvart och jag är inte säker på att hon ändrar sig för det. Och jo, jag minns att jag hade besynnerliga samtal med min mamma också, rentav innan hon blev afatisk, fast det underlättade ju inte.

Annars låg jag i natt innan jag lyckades somna och såg olika vägavsnitt framför mig av vägen jag åker i morgon. Det är märkligt att en del vyer fäster sig så. Och jag ska försöka att inte somna på eftermiddagen, kanske blir nattsömnen bättre då. Annars kan jag sova när jag kommer fram.

satte jag fötterna på golvet i morse. Jag hade visserligen somnat sent, men solen sken och jag klev glatt in i duschen, vi har ett marimekkoduschdraperi med björkar, som gör sig väldigt bra när solen skiner, badrumsfönstret är åt öster. Och jag draperade mig i lagom mycket kläder och då hör jag att telefonen ringer (två dm från makens öra, så dags på dygnet) Och kastar mig in i sovrummet efter den. Jomenvisst, jag hade glömt att notera när nästa telefonmöte, ett sånt jag har en gång/månad, skulle vara. Och det var tekniska problem att knyta ihop oss, som vanligt, så jag satte mig ute i solen långsamt småpratande med den enda deltagaren som fanns i min lur, men till slut kom alla med. Och jag skrev mycket ordentligt upp nästa tillfälle, då tar jag med luren ur sovrummet redan från början.

Det är soldis, men dock sol, så jag passar på att sätta mig ute i den. Vårt underliga mikroklimat gjorde att när jag först klev ut så visade termometern, kanske lite optimistiskt, +11 fast bilarna på parkeringen hade gnistrande tak. Men det gäller att ta vara på den här solen nu. Solskyddsfaktor 50 för den som alltid haft en mjäll hy som Zorn hade jublat över.

– det här med sommartiden. Alla klockor är omställda, t o m bilklockan, den hann jag peta fram innan ens maken kom i bilen. Personligt rekord. Och Braunschweig hade skött sig lagom till lunchen. Och, som sagt, solen sken och underlättade det hela. Numer behöver jag inte ens kasta mig upp i morgon bitti, bra.

I morgon styr jag upp det som behövs, lite annorlunda organisering av tvätten en vecka när man ska vara borta ett par dagar. Sen tänker jag förstås på packandet också, vad som måste med i makens väska och i min. Så vitt jag förstår blir det kallare i veckan än det var nu i helgen.

Och sen tänker jag i förväg på helgen därefter, andra i april, om allt stämmer kommer Äldstas familj hit sent på lördagen och då planerar jag min klassiska köttfärspaj, som jag kan göra antingen nästa helg eller i veckan före och frysa in och veckan före ska det också stekas och frysas fläskfilé till så där fjorton personer och göras ett par tårtor till söndagen. Jag ska se till att ha marginal och andas lugnt. Jag gläder mig, men jag vet att jag väldigt lätt stressar till det, jag är inte så stresstålig numer, bara att acceptera. Och det är kanske inte nödvändigt att städa skåpen helt och hållet heller.

Och jag har gömt undan makens älskade TÅG, det senaste numret som kom i fredags. Den får han med till avlastningen.

ute att jag nästan är frestad att gå till butiken på hörnet och köpa mjukglass. Fast förra året när jag tänkte just så, så hade maskinen gått sönder precis då, så det är väl bäst att låta bli. Den kanske känner på sig att jag närmar mig. Och kycklingen från frysen var god och dom två sista kladdkakemuffinsen också, dom som egentligen blev för gräddade, men en tid i frysen har på något sätt piggat upp dom. Fast jag ska se upp nästa gång.

Och utomhus upptäckte jag att penséerna på något sätt dragit i sig vatten och behövde mer och när jag vattnade flög en humla, lite skakig var den allt, upp från en av dom gula. Lille vännen, jag undrar hur det går, för ganska kallt har det varit i natt och ganska kallt kommer det att bli i veckan.

Nog kan man lägga sig i soffan framför tv:n och delta i makens söndagseftermiddagsnöje Vem Vet Mest nu?

– jag först då. Och jag hade väldigt gärna haft en halvtimme mer i sängen, men så blev det inte. Och för en gångs skull vid tidsomställningen – eller minns jag fel – så sken solen så det inte kändes mörkt i morse, så ovant med solen ändå.

Och Braunschweig är tjurig, det är väl många klockor som ska ställa om sig, kan tänka och den här brukar ta tid (ha!) på sig. Fast eftersom det är den maken tittar på när vi sitter vid köksbordet, så är den mycket saknad. I ena badrumsklockan hade förstås batteriet gett upp i morse också, så jag fick ta ner den en gång till. Hur många klockor vi har? Tolv, tror jag. Då finns det dessutom en i rummet där jag sitter nu, som inte är uppdragen, den har ett tickande som kan få mer välbalanserade personer att skrika rakt ut. Och vi har fyra rum, kök och två badrum.

Och i går när jag tittade på listan över vad som finns i frysen blev jag så lycklig över nån sorts gryta, jo men, då var det klart. Jag borde ha tittat på själva påsen också, det var snarare en portion, men det fanns en kycklingrätt i stället.

Nästa sida »