februari 2017


mig ner till botten i kompostpåsen och det hjälpte.  Jag hittade den lilla gröna apelsinskalaren. Och jag hade innan plockat igenom påsen med allmänna sopor,  jag tog den först för kompostpåsen var definitivt tråkigare. 

Men jag är nöjd ändå. 

Annonser

Jag fick i går veta av fb att det skulle bli blött här och att jag skulle se till att hålla mig torr, beskäftighetens väktare är fb. När jg gick ut förut var det faktiskt ganska hyfsat, nästan lite sol rentav, och vi satt i frid och åt lunch med Äldste. Lilla hunden traskade runt och sen lade hon sig och vilade lite också, så fin. Och sen gick dom i väg och snö/regn/blåst slog till med full kraft, lite hagelvarning rentav.

Men jag ska fortsätta läsa boken jag lånade senast, Jörgen Malmquist ‘Diagnoser som diskuteras’, ca 400 sidor av någon som är insatt och passionerad. Det är intressant, jag tänkte att egentligen är den nog för tjock för att jag skulle orka, men han traskar framåt med sån energi att jag bara följer med.

en timme till. Men sen var jag ändå tacksam att jag inte gjorde det. Jag ringde t ex vårdcentralen och fick en tid att ta blodtryck i morgon, inte för att jag är särskilt orolig för mitt blodtryck, men tiden går ju och jag minns inte ens när jag fick det taget senast.

Efter frukost ringde Äldste. Lilla hunden, som minsann är ett år nu, ska få nån sorts spruta senare i dag, så då kunde han passa på att äta lunch med oss. Visserligen blir det purjo&potatissoppa och jag vet inte om det är hans absoluta favvo, men det är fettisdag så jag jag köpte semlor till kaffet. Och det är en långvarig tradition att vi äter soppa före semlan. Första gifta året åt vi spagetti och köttfärssås, rejäla portioner, och sen semla med varm mjölk (lite kanel och vanilj i mjölken), och vi fick matslaget både maken och jag. Vi vacklade in till sängen och vaknade två timmar senare. Så det blir soppa.

Fast det var det här med apoteket också i dag. Jag fattar att det tydligen är väldig brist på receptarier och att det tydligen väller in sådana som ska övas, ständigt, här. Och dagens lilla människa är mycket grundlig och bryter lite på ett östeuropeiskt språk, mycket noggrann med pappersklistrandet på burkar och askar, och mycket noggrann att förhöra sig om det ena och det andra. Och till skillnad från dom flesta andra i lokalen är jag inte intresserad av att ha dagens pratstund just där och då, jag vill bara ut.

– varför? Det är helt plötsligt en väldig intrafik här – vad kommer det sig? T o m wordpress själv skickar mig ett litet grattis att helt plötsligt väller det in läsare. Jag är inte särskilt mycket roligare än vanligt. Berätta gärna varför!

Man får ju göra det. Ibland iaf. När någon sitter och berättar något i förbigående och man inser att just det där vet jag väldigt mycket om, mer än jag rentav skulle vilja. Man fäller inte repliken – ‘men hon bakar väldigt goda bullar, det minns jag’, när den som berättar inte alls förstår att man öht känner vederbörande. Man ser neutral ut och säger att det låter väl trevligt. För säkerhets skull sparkade jag maken som tittade ner i bordet och såg väldigt änglalik ut. Senare kunde vi fnissa ohämmat tillsammans.

Sen har jag ägnat en del tid åt att beställa en sorts tidsskriftssamlare, som vi saknat länge och som jag äntligen hittat på nätet. Den där drömda ordningen ligger alltid en bit framåt.

Dessutom upptäckte jag att kaffeskedarna (rostfria) som jag tydligen slarvat bort vid tillfälle, det kan hända att man slänger samtidigt med servetter eller så, det är åtminstone den bästa förklaringen så här långt. Men nu har jag beställt en komplettering. Nätet har sina förtjänster.

nu då. Jag ska kamma till mig och sen ska jag göra matsedel, två veckor har jag tänkt att planeringen ska gälla. Och två veckor, då är det nästan halva mars. Och vännen kommer på lunch i dag, bra. Jag ska ta fram morotsmuffins till kaffet.

Sen känner jag att jag borde börja rensa i skåp och garderober, jag har ständigt lågintensiva tankar på den kommande flytten – nej, dom har inte sagt upp lägenheten än – och i går tänkte jag att den mycket älskade gröna skinnsoffan som jag ofta somnar i framför något eftermiddagsprogram på tv:n, den får nog inte följa med. Och inte den stora bokhyllan som vi köpte när vi gift oss och som flyttat med sen dess (vi har andra bokhyllor, så det blir inte tomt på böcker) och den höga byrån som står i övre hallen, den utgår nog också ur sortimentet. Och mitt eget älskade skrivbord, min farfars från början, kanske försöker jag prångla ut det till sondöttrarna.

– tillverkad 1937 till en kostnad av 790 kr, numer tvättad till betydligt blekare skick än innan, att inte tala om de vågiga kanterna, höll på att fälla maken i dag också, men jag lyckades hålla honom stående. Och på väg från altarrunden bestämde sig en man, som rörde sig obetydligt bättre än maken, att han skulle göra en insats och tog tag i makens vänstra hand – och det känner han ju inte alls – och höll med det på att trassla till det hela igen. Det är himla praktiskt om folk frågar innan dom ska hjälpa till. Typ.

Och sen gick vi över till serveringen av korv och semlor (lagom storlek f ö, specialbeställda bullar), och maken fick korv. Jag avstod. Under tiden som han åt korv hämtade jag kaffe och semla åt oss, och maken hann, när jag var på väg med kaffet, att hugga in på både semlorna. Han sa efteråt att det hade varit så knepigt, för en stund hade han sett fyra semlor och inte vetat hur han skulle göra. Mitt tips är då att han skulle kunna vrida på huvudet, så blicken klarnar, men så fungerar det inte. För all del, jag tog mig an den semla han tuggat minst på.

Nästa sida »