Tigerliljan's Weblog

Den påstod att den kunde köra 80 mil sen. Det tror jag knappt, men det ska väl finnas nån mack nånstans i skogarna. Och jag ska ta det lugnt och fint på vägarna. Vi har inte bråttom, bara oss själva att ta hänsyn till. En liten utflykt. För att vi – nästan – kan. Åtminstone hoppas jag det. Och jag ska ha med laddare till kameran, tandborsten och mobilen. Och tänk om det blir jätte-jättekallt och bara regnar hela tiden? Det var för all del så när vi åkte på utflykt i början av juni, så jag tar med en extra tröja. Och bilen har tak och värme. Lite ont i magen har jag, det är inte okomplicerat att se det som en gång var ens liv, farmors och farfars hus som numer är ganska förfallna, eftersom kusinen som äger dom inte lyfter ett finger. Sist jag var där växte det ett litet träd på taket. Och det var minst tio år sen.

Och jag utgår från att jag inte känner igen en människa.

Jättetrevlig. Joo. Fast jag är väl inte naturtrevlig, så där så att jag är översvallande mot alla jag träffar. Och det är möjligt att jag har lite startsträcka också. Så nu kan jag bara konstatera att om klockan är åtta kan jag tydligen inte gå den praktiska promenaden. För då stöter jag på lilla farbrorn med hunden, som jag gjorde i morse. Hunden störtar glatt mot mig och slemmar ner mina jeans. Och farbrorn störtar också mot mig och det var inte långt ifrån att han slemmade ner mig också, han skulle iaf nödvändigt hålla mig i handen och klappa mig och sa – ‘jag förstår att du är rädd för hundar’ – och jag röt tillbaka – ‘nej, jag är inte rädd, men jag vill inte bli nerkladdad av saliv’. Och dessutom vill jag inte vara social så dags, fast det sa jag inte. Nån polityr har man väl. Även om den är tunn så dags.

Makens antibiotika lär inte gå så bra ihop med järntabletter och mjölkprodukter. Han äter inte järntabletter, så där är det klart. Men mjölkprodukter? Jag blir ju lite neurotisk i såna lägen, han får sin matsked mjölk i tét, men mjölken till gröten plockade jag bort. Första morgonen fick han pro viva till gröten. Det gillade han inte, så då övergick vi till p v och flingor. Men i dag köpte jag blåbärskräm.

Söndag morgon är sista tabletten, så då tror jag vi festar till det med yoghurt. På hotell. Det gäller bara att komma ihåg medicinerna öht. Och alla andra detaljer. När vi var borta veckan i juli såg han att det fanns en doftsprejdosa på toan. Den visade sig vara slut. Och då blev han oerhört störd och besviken över att jag inte hade med en reserv. Det är inte lätt att leva upp till alla krav. Men jag ska ta med en egen tandborstmugg av plast, så han inte behöver vara nervös för att ev glas ska gå sönder.

är jag bra på. I flera dagar har jag skjutit upp att ta hand om (ha!) fötterna. Man bör göra nånting åt allt skinnet på hälarna, klippa naglarna och i mitt fall – se till att naglarna är snyggt målade. Det är enormt viktigt, i sht som det bara är jag som ser det. Och i dag, med limpdegen jäsande, doppade jag fötterna i det varma badkaret. Fast när jag höll på med första lagret lack ringde telefonen. En stackars kvinna som erbjöd sig att ge (!!!) mig en bok från Månadens Bok. Tack, men  nej tack. Och jag sa dessutom surt att jag är ansluten till nix-registret just för att slippa sånt, så tack så mycket. Och jag förstår att dom kringgår det genom att hävda att dom inte säljer – dom ger ju bort – men jag tycket det är rätt oärligt ändå, för tanken är rimligen att jag ska köpa. Eller är det nåt jag inte förstår där?

Men nu är limporna klara och mina tånaglar strålande stilfulla. Allt är väl. Frånsett att när jag ska åka bort mer än ett dygn, så grips jag av två känslor. Dels borde allting städas mycket noggrant, så att det inte blir till besvär för barnen, om jag skulle dö under min bortovaro, dels ska allting hemma vara ordnat så att det ska kunna stå nåt ätbart på bordet inom en kvart efter det att jag kommit hem igen. Det ska finnas bröd att tina i frysen, det ska finnas en oöppnad mjölk med bra datum, det ska finnas fräscht smörgåspålägg och frukt. Alla dessa idéer.

Självklart ska soppåsarna vara tömda och tvättkorgarna helst tomma också, fast det går ju inte riktigt, jag hinner ju inte tvätta det sista jag går innan jag vrider om nyckeln. Så det får bli som det kan med både det ena och det andra.

Jag fortsatte läsa Sachs. Han beskriver hur hans seende förändras när han drabbas av ett melanom i höger öga och först tappar förmågan till fokuserat seende och senare också perifert seende. Och plötsligt ser jag att han beskriver makens synupplevelse på ett sätt som jag kan förstå. Jag kunde knappt vänta tills maken vaknade till kvällstét och jag kunde läsa stycket för honom, och han säger omedelbart – ‘precis så är det’. Aha.

‘...det känns absurt, för vad min egen perception beträffar så har jag ju ett fullgott synfält – det är ingenting som fattas mig, så det finns egentligen ingenting att titta efter. Det kan verka underligt för andra människor också, som tycker att jag beter mig märkligt genom att vrida på kroppen eller vända mig om och stirra på dem. // höger sida av mitt synfält – den skickar inte längre några signaler till hjärnan, och har inte längre någon återgivning där. Vad hjärnan anbelangar så existerar den inte.’

Fast riktigt så enkelt är det inte heller. Jag vet att man gjort experiment med människor med makens problem, man visar skrämmande bilder för den ‘oseende’ ögat, och hjärnan reagerar i skräckcentrum s a s. Men den medvetna upplevelsen saknas. Jag ska försöka komma ihåg det här. Och maken saknar dessutom en del av perceptionen i högra ögats nedre kvadrant. Hjärnans besynnerliga irrgångar.

Men det är nån sorts lättnad att läsa om någon som trots medvetenhet om problemet, ändå går vilse.

med själva mammograferandet vet jag förstås inte. Kvinnan som hanterade maskinen verkade kompetent. Men alla mina kringaktiviteter fungerade strålande. Jag lyckades hitta central parkeringsplats – och hade pengar – och rusade till bh:affären, där en ny kraft hjälpte mig. Otroligt duktig ung kvinna, med många stora tatueringar, visste precis vad hon skulle hämta och hur det skulle se ut. Dyrare än Lindex, förvisso, men jag kände mig inte som en strandad val i provrummet och jag gick därifrån lite smålycklig.

Och efter fotograferandet – f ö ett knökfullt väntrum, med flera jag inte hade nån större lust att diskutera livet med, och tidningarna som erbjöds var Svensk Dam och Svensk Jakt. Japp. Och mammografin var enda verksamheten. Inte många läste Svensk Jakt, kan jag säga. Iofs inte jag heller, det har jag väl inte gjort sen jag var tolv och bodde hos föräldrarna. Om det var riktigt ont om nåt läsbart kunde väl Svensk Jakt locka. Då. Men efteråt svängde jag förbi jätteköpcentret, för i början av sommaren såg jag stolsdynor där som jag nu äntligen lyckats bestämma mig för. Men dom fanns inte längre, det såg snarast ut som om butiken tänkte börja ladda för jul om ett par veckor, och stolsdynor var tydligen sommar. Själv sitter jag minst lika mycket på vintern, men det är kanske en individuell variation hos mig. Men fina marmelader var det ständigt säsong för i den butiken.
På parkeringen utanför ropar någon mitt namn. Nån jag tänkte på i går, vi brukade ha kräftskivor tillsammans i många år, men livet har skvalpat på så att det inte blir längre, bl a har just hon flyttat en bit. Men jag blev så himla glad att hon såg mig och ropade. Vi stod och pratade en lång stund, dvs om jag inte hade haft ängslan för maken nånstans i bakhuvudet, så hade jag bett henne gå med och fika. Men nu blev det så här. Och vägen hem gick bra, frånsett att på ett ställe stod en bil där en kvinna stod hukad i dikeskanten bredvid en annan kvinna som låg ner. Bilen framför mig svängde in till dom, jag kan bara hoppas att allt ordnade sig, det är knappast nån idé att en icke-sjukvårdskunnig till – dvs jag – stannar och tar upp plats.

läsa lite Sachs innan lunchen. Fast när han skriver om sin – tydligen – besvärande ansiktsblindhet, och tar som exempel att han ofta är beredd att be sin spegelbild om ursäkt när dom håller på att kollidera – det är väl inte så extremt? Jag tittar förvånat på min spegelbild i affärer också, när jag inser att det är jag. Men det finns så många problem och intressanta underligheter.

Och om någon tyckte att jag är självcentrerad i förra inlägget om stressen över centralhallen, jo det kan säkert stämma, jag skriver ju om mig, det är liksom paketet, men faktum är att tanken att väldigt många av dom som passerar, som jag möter, just har träffats av svåra besked, just har fått sina liv vända upp och ner, och samtidigt försöker förtvivlat att se ut som vanligt – den tanken plågar mig betydligt.

Och med viss stress i bakhuvudet utgår jag fortfarande från att maken kommer att klara em bra. Morgonen fungerade så där. Jag tog den tidiga promenaden och sen en kvart med mina privata förböner och så cykel till närmaste kyrkan och hem igen. Och vid det laget är klockan nio och jag vill väldigt gärna ha frukost. När jag hjälpt maken på med strumpor och skor – bokstavligen, eftersom han behöver skor för att kunna gå i trappan – vill han ta dagens andra tur till toan. Visst, ingen ska behöva äta frukost och vara kissnödig, självklart. Men han kommer inte ut ur badrummet, jag hör att han rör sig, så jag är inte ängslig så, men jag vill ha frukost. Och när jag tittar ut i badrummet har han tagit av nattskjortan, han har kommit in på fel spår, och tycker att det är lite konstigt alltihop. Och jag morrar och förklarar så pedagogiskt jag kan, att först äter vi frukost, sen borstar han tänderna och rakar sig. Sekvensiellt minne, borta, gone.

tiden för mammografin, så i morgon är det dags, sen em. Maken och jag hinner äta lunch och sen åker jag. Han klarar det. Jag ställer fram medicinen och ett glas upphälld proviva i kylskåpet. Och ringer när det är dags.

Fast förut har jag åkt på m-grafi på det mindre sjukhuset, men nu har man tydligen omorganiserat. Så det betyder att jag ska ta mig igenom centralhallen som jag tycker så hjärtligt illa om – förresten har jag nog gjort det en gång innan – obehagskänslan är stark. Alldeles för mycket förknippad med makens insjuknande och dom två första veckorna. Så tydliga minnesbilder. Så mycket sorg, så mycket förlust. Och det blir inte bättre av skulpturen, gjord av en älskad död väninnas man, som finns utefter vägen. Eller cafét där jag åt med någon som hälsade på, morotskakan jag inte orkade.
Och marmorgolvet.

i knät här på em, jag bara somnade. Och det var ändå en bok av Oliver Sachs Det inre ögat. Neurologiska fenomen presenterade på ett begripligt sätt. Neurologi är närmast en liten hobby här, de senaste åtta åren så där. Allt det obegripliga som kan hända i hjärnan. Så vitt jag förstår var maken mycket nära att mista sin ganska enorma förmåga att känna igen människor sen långt tillbaka, det ligger nånstans nära den döda delen av hans hjärna. Bara att vara mycket tacksam.

Och när han diskuterar djupseende och olika sätt att avhjälpa problem med prismor kommer jag ihåg ett samtal med döde läkarvännen, och det var förstås alldeles nytt då. Han var duktig, det visste jag då också, men min saknad förbliver.

Sen kan jag också konstatera att Rättvisa Möss tydligen inte är favoritgodis för särskilt många på mitt coop, fast det inte hindrade mig att äta alldeles för många. Det var efter den deprimerande upplevelsen att prova igenom åtta olika sorters bh:ar på lindex och kappahl. Provrummens sorgliga spegelbilder.

Men makens sänka hade förbättrat sig. Och det är lysande att bo så, att man kan åka till labbet och vänta och få besked och vara hemma igen inom 40 min. Då hade maken dessutom träffat en massa damer, som såg nöjda ut med det.

med hög solskyddsfaktor har känts lite som att kasta pengarna genom fönstret denna sommar, men nyss satt jag ute i flödande varmt solsken, så OK då. Morgonpromenaden var bitvis så vacker, sol genom bokvalv är en underbar början på dagen.

Och i går kväll ringde Äldste, på väg tillbaka till vardagen genom täta skogar. Så samtalet bröts många gånger, men han ringde tappert upp igen. Tre veckor som bara försvunnit. Men jag var så tacksam, vi pratade om saker vi inte brukar säga så rakt ut. Och han berättade att ‘operationen’ på tisdag av svärmors yngste bror, väl snarast är ett enkelt ingrepp, men att det inte är det stora bekymret där. Har man på rätt kort tid gått ner från 78 kg till 62, så finns det en del att fundera på. Vi tar en dag i taget, men jag funderar förstås på hur vintern blir för äldste brodern inte minst. Och jag tänker på svärmor, lilla hon. Det är svårt för henne att hennes älskade enda barn, maken, sonen, a-barnet, som hon alltid varit så stolt och glad över, att han är sjuk, så sjuk. Hon vill inte alls. Hon säger alltid – ‘men nu känner du dig väl bättre?’, och det är omtanke, jo visst, men det är ångest också. Och maken blir alldeles rasande – ‘mamma fattar inte hur sjuk jag är, att jag aldrig blir bättre, att jag har ont hela tiden, att jag inte kan gå fort’, och så sitter dom där i bilen. Svärmor bak, med säkerhetsbältet motvilligt påtaget, pratar tyst – som många med hörselproblem, så ingen ska misstänka att dom hör illa – jag hör inte vad hon säger, och  maken fram som vrålar som en mistlur. En blandad upplevelse.

Men alldeles snart ska maken och jag till labbet och ta sänka på honom igen.