Tigerliljan's Weblog

är jag fortfarande väldigt nöjd med att det är så smidigt att bara sätta sig på cykeln och efter en kvart är man tillbaka hemma igen, med sallad, tomater, färs och mjölk. Det var mjölken som var det absolut nödvändiga, det fanns bara en mycket liten skvätt kvar efter kvällstét.

Och jag handlade så pass sent att flickan i bärståndet bara hade tre askar hallon, en med blåbär och en liter jordgubbar kvar. Jag valde hallon. Det hade förstås varit gott med lite grädde till, men det går nog ändå. Och när jag skyndade mig igenom maxi, så kände jag ett visst sug efter gröna gelégrodor, men jag behärskade mig. Jag vet, att jag inte äter två och sen lägger undan påsen. Gnothi seavton, som han sa, pastorn, i skriftetalet, den bit vi hann höra. Jo, han översatte grekiskan också – känn dig själv – men just det klarar jag rimligen utan översättning.

– jag läser just nu Fredrik Backmans Britt-Marie var här och jag blir lite lätt ångestladdad efter en tredjedel. Britt-Marie är socialt inkompetent, milt uttryckt, och han beskriver det där så fruktansvärt bra att jag knappt kan andas. Är inte riktigt säker på att jag klarar att läsa ut den, samtidigt som jag vill veta hur det går. Jag tittade förstås i slutet, men jag fattade inte riktigt. Fast jag fnissade högt åt hans tack till omgivningen, frun först, hon som lärt honom något hon aldrig kommer att få uppleva, hur det är att leva med en jättesmart person. Nå ja. Sen undrar jag förstås om bakpulver är så genialiskt att städa med? Eller är det bikarbonat? Lite tveksam iaf.

Och sen lyssnade jag på makens dagliga samtal med svärmor. Han berättade att Äldste träffat på den där släktingen, men svärmor vägrade tro att det var hon, utan det måste ha varit någon som ville hyra lilla torpet. Nej. Men hon var helt säker.

Det händer att man blir trött, oavsett hurdan social kompetens man har.

till på mig för resan till kyrkan i dag. Jag hade behövt dom. Jag körde förstås fel bland alla dessa små vägar, men vände och trampade gasen i botten. Vikarierande prästen hade ett lagom långt skriftetal, så vi hann höra lite om synden innan vi bekände, så det gick bra. Men maken slog nog personligt rekord från bilen in till kyrkbänken. Och hemvägen gick utmärkt, raskt och rätt. Två tranor kom flaxande över också.

Och nattens verksamhet utanför fönstret tycks ha fungerat, det ser bra ut. Fast det lär dröja ett par veckor innan folk släpps på gångbron. Och jag körde maken ett extravarv, så han fick titta.

tunga grejor utanför mitt fönster nu. Den första biten, som jag tror är på plats, det går åtminstone människor inuti den, väger drygt 90 ton och den som är kvar väger 45, hörde jag när jag nyss gick ner på markplanet och tittade. Man såg inte särskilt mycket därifrån, fönstret i Yngste rum har betydligt bättre utsikt. Å andra sidan träffade jag på favoritadvokaten och hans fru och det var ju roligt. Dom ville också titta – ‘när det nu händer nåt’, som dom sa.

Sen stod det förstås en stackars ung man i shorts och blonderade dreadlocks och en ryggsäck och tittade lite hjälplöst på tågankomst/avgångstavlan och där fanns nog inte mycket att hoppas på detta dygn, all trafik är inställd.

Det ska bli intressant att se hur det ser ut i morgon bitti.

och praktisk på alla vis och råkar dessutom väldigt ofta vara den som befinner sig i närheten av saker, som bör göras. T ex rör till bevattning av inhyrda betande kreatur. Och dom ägnade han sig åt i dag i närheten av makens morföräldragård. En ganska fullpackad bil åkte långsamt förbi och så småningom vände den väl och återkom och stannade och ut vällde häpnadsväckande många människor anförda av en äldre dam, som energiskt hälsade på Äldste och han namngav sig, vilket hon inte kvitterade med, men däremot så hälsade hon förstås hem till pappa, dvs maken, och nu ville Äldste att vi gemensamt skulle reda ut vem hon var. Rätt lätt, t o m för mig som aldrig träffat henne, eftersom hon medförde att barnbarn som hette Ida, och då var hon alltså själv barnbarn till svärmors faster Ida. Men hon kunde ju sagt sitt namn, men det är påfallande ofta att folk inte gör det, utan med en självklarhet räknar med att alla vet, oavsett att man aldrig träffats förr. Och maken och hon träffades väl senast för trettio år sen, men tiden går ju så fort, jag vet.

Det är min pappas födelsedag. Nu har jag iofs levt längre utan honom än med, så blev det, men jag tror inte att det går en dag utan att jag tänker på honom med tacksamhet och saknad. Och jag minns att mamma alltid försökte spara jordgubbar, så det kunde bli jordgubbstårta. Numer är ju jordgubbar tydligen så förädlade att dom har betydligt längre säsong än när jag var barn. Men jag minns förstås trettionde juli som en ständigt solig dag.

Och här sitter jag nu och ser moln i alla möjliga vitgrå nyanser och blå himmel dessutom, ganska vackert är det. Jag ska klappa mitt skrivbord lite, pappa slipade det åt mig på den tiden möbler skulle slipas, det är farfars skrivbord från början, så jag gissar att pappa – precis som mina barn – har suttit i knät på någon vuxen och lekt med nyckeln i mittenlådan.

Rätt sent i går hittade jag ett sms om fika här på förmiddagen. Alldeles jättebra. Jag traskade till kondis och köpte en liten längd kvart i åtta och sen kunde jag läsa laudes i frid och koka gröt och duscha maken och sen kom fikasällskapet. Rara människor, en bra stund på alla sätt. Tacksamhet att dom finns i vårt liv.

Och nu vilar maken lite innan vi äter vår traditionella pasta. Varför ändra ett vinnande koncept liksom?

Och jag tittar ut på dom jättelika lyftkranarna utanför fönstret och undrar om man verkligen kommer att lyckas i natt, när man ska göra det stora lyftet. Men vi har väl aldrig varit närmare. Maken får väl sitta en stund på inglasade balkongen där det inte är så mycket löv som skymmer aktiviteterna.

av dom där fiskgjusarna, man kan hitta dom på pontu.eenet.ee – jag är dålig på att länka med min mac, som jag ändå haft fler år, men frånsett det då. Det finns två fiskgjusebon att titta på, i det ena finns det bara en unge och förut i dag var den borta ett tag, jag misstänker att den har tråkigare och därför kastat sig ut över kanten, men nyss var den tillbaka igen. Och i det andra boet sitter två, numer ganska stora. Från början var dom alldeles gråluddiga, men nu försedda med rejäla fjäderpennor. Fast föräldrarna, som då och då studsar in, har inte vita kanter på sina fjädrar och alldeles gula ögon, ungarnas går mer i orange.

Och fiskgjusar är obeskrivligt fascinerande. När jag kom hem från BB med Yngste och stod och tittade ut över vattnet, kom det en fiskgjuse och slog ner i en vattenkaskad. Den tog en stor fisk, som drog ner den under vattnet, men gjusen släppte inte och kämpade sig upp igen och flög med tunga vingslag och den stora fisken i klorna en meter över vattenytan så långt jag såg den. Och en vår kom den så tidigt att isen fortfarande låg och då såg jag den ta en hare ute på åkern, fast det har stått i böcker jag läst att dom enbart äter fisk. Så det var väl tur att vi läst olika böcker.

– det här att betrakta medmänniskorna. Inte minst det här med självbild och den bild man vill ge andra av sig och sitt liv. Nu tänker jag inte enbart på fötterna, som åtminstone en period var så vanligt förkommande på fb, fötter som avtecknade sig mot sand och vatten. Och det händer att jag själv lägger upp bilder på dom enkla tallrikar vi äter från. Jag tycker väl oftast att mina tankar inte lämpar sig så särskilt väl för formatet på fb, om man säger så.

Men jag log milt för mig själv, när jag passerade i närheten av en avhållen medmänniska, som alltid lägger upp de mest fantastiska statusar om sig och den underbara familjen. Allt är harmoni och frid. Fast irl så kunde tydligen temperamentet svalla betydligt. Det var riktigt uppiggande att höra vederbörande få ett riktigt rejält utbrott, rätt långt från den skapade bilden.

F ö är jag alldeles fascinerad av en live-kamera som visar fiskgjuseungar i ett bo i Estland. Inte minst det där när dom balanserar på kanten och elegant kissar utanför boet.

– tacksam för det, för min ängslan var väldigt påtaglig ett tag. Men maken snarkade stillsamt när jag lade mig och vaknade första gången vid sex och sen somnade vi båda om. Och han mår bättre i dag.

Så småningom var det då dags för telefontiden till ev handläggare på kommunen. Första gången jag försökte var kommunens växel upptagen. Andra gången svarade ett automatiskt meddelande att växeln är öppen mellan 8 och tolv. Men tydligen gällde det inte 8.45 iaf. Förmodligen något tekniskt fel, inte ovanligt har jag förstått. Så jag ska, nu efter morgonens sysslor, försöka peta ihop ett mail med en egenhändigt komponerad adress till ena handläggaren. Det kanske inte heller fungerar.