maj 2011


i a f. Tvättat håret. Massösen hade slutat tvätta håret, si. Hon hade läst en bok om alla kemikalier, så nu var det vispat ägg och bakpulver som gällde. Sen tre veckor. Det ska ta sex veckor innan håret vänjer sig. Jag känner mig lite tveksam, lite sockerkakskänsla där. Fast jag såg ingen direkt skillnad och hon påstod att det kändes fräscht. Och tydligen skulle man skrubba kroppen med kaffesump. Nu dricker inte jag så mycket bryggkaffe, så jag undrar snarast vad jag skulle göra med kaffet som skulle gå åt. Väldigt brun var hon, men det kanske inte berodde på kaffesumpen. Hoppas jag.
Däremot ska jag prata med Tvåan om att klippa mina ögonbryn, det ger jag mig inte på själv. Kunde blir lite ojämnt, gissar jag.

I dag var det massage. Och inte hade jag planerat så bra heller. Näst sista avsnittet av Private Practice, mycket dramatiskt, och jag fick gå ifrån dom sista tio minuterna. Och nej, maken kan inte återberätta. Det hade han inte kunnat förut heller. Men jag får se sista i morgon i a f. Men det var inte så helt bra att redan vara lite känslig s a s, och sen titta på all dramatik. Jag nästan grät när jag cyklade till massagen. Men nu har jag röda koppmärken på hela ryggen, och det känns mycket bättre.
Och massösen kom just förbi med en bunt rabarber också.
Och jag försöker fokusera på det som går. Vattnat blommorna t ex. Det har jag gjort. Och den höga krukan med vita lobelior har börjat slå ut. Den första var blå. Så klart.

när jag ändå gräver ner mig s a s. För jag blev själv ledsen när jag skrev förra inlägget, och det finns så himla mycket som är så dumt att jag knappt skulle trott att det är så här det fungerar, om jag inte varit mitt i alltihop själv.
Sen är det så att det man kan kalla ‘ett vanligt liv’ är borta för både maken och mig. Jag handlar, lagar maten, städar, går till apoteket, sköter medicinering o kontakt med ev vård, skjutsar dit han behöver, betalar räkningar, sköter bilen, har överblick över hela livet. Förutom allt det här som hänger ihop med att hans arbetsminne är nästan obefintligt. Han skulle duscha i dag t ex. Han går in i badrummet för att ta av sig, men när han sätter sig på toaletten hinner han glömma bort att han ska ta av sig. Och jag vet ju det, så jag står med öronen på skaft, och hör jag att inget så händer så tittar jag in och påminner. Hela tiden. Allt.
Det kunde hända, rätt ofta, när maken var frisk att han kom hem med blommor eller nån överraskning. Han köpte julklappar och födelsedagspresenter, han var en omtänksam man. Och nu är jag ensam. Men han finns där och vi har det konstiga liv vi har. När vi åker nånstans och sitter i bilen är det bra. Då behöver han inte ‘göra’ nånting och vi kan prata, ungefär som tidigare i livet.
Och jag önskar ingen, ingen att vara med om det här. Men jag skulle önska att de av er som läser och lever i en relation – titta en extra gång på den som sitter på andra sidan köksbordet, och klappa en extra gång. Håll om varandra. Faktiskt.

Det här med tider och personlig assistent, som ett par av er funderar över.
När maken blev sjuk hade jag två deltidsjobb, lite korkat av mig, men så var det. När han så småningom kom hem, avslutade jag det mindre. Maken behövde assistens. Den beräknas efter schabloner. x min för det ena, y min för det andra. Allt, precis allt, ska räknas. Men allt som görs, räknas inte, för det ska vara det som definieras som ‘grundläggande behov’. Så allt som maken behöver hjälp med, och som hamnar under ‘grundläggande behov’ under en dag läggs ihop till ett antal minuter och det blir 18,53 tim/vecka.
Men en dag ser ut så att nån gång efter sju vaknar maken och måste ha hjälp till badrummet. Det kan knappast schemaläggas för en utomstående person. Sen finns det minuter för frukosten och minuter för hygienen i badrummet. Osv hela dagen fram till 23 när han ligger i sängen. Hans behov är alltså utspridda över hela dagen. En assistent kan knappast komma in de minuter han definitionsmässigt har rätt till hjälp.
När vi hade p a 4 tim/vecka fanns hon givetvis dessa timmar i klump en veckodag. Fast det betydde i a f att jag gjorde nästan allt det som måste göras den dagen också, men hon var en trevlig person och det var säkert givande för maken på ett sätt. Men sen skulle kommunen organisera om (nä hä!) och då skulle just hon flyttas och vi fick erbjudande om att tre olika personer skulle alternera på dessa 4 tim/v och de kunde då inte komma samma veckodag som varandra heller. Så då övertog jag även de fyra timmarna. Ungefär samtidigt flyttade vi och jag fick ett annat deltidsjobb, som jag inte längre har kvar (omorganisering). Och jag har mycket svårt att föreställa mig ett jobb för min del som skulle fungera med makens behov.
Det är t ex så att maken behöver vila två ggr/dag för att det ska fungera för honom. Han kan inte lägga dit de kuddar han behöver för att få en bra viloställning, men det räknas inte som grundläggande behov. Och han har en lyckligtvis välmedicinerad epilepsi, som jag hela tiden har lite koll på, och det räknas inte heller som grundläggande behov.
Och ursprungligen beräknades hans hjälpbehov till 16 tim/v och vi överklagade till länsrätten och fick det något höjt, så vi har verkligen kämpat med det här. Situationen är inte idealisk för någon inblandad, men vi försöker göra så gott det går.
Antagligen är ingen beslutsfattare insatt eller intresserad och dessutom är detta väl ingen stor grupp heller, som man behöver ta hänsyn till. Jag kan bara gilla läget och anpassa mig.

Många sjunger i badrummet. Inte jag. Som mycket ung hörde jag en kvinna som sjöng så makalöst vackert redan utanför badrummet, stämma upp Summertime – och jag tänkte –  ‘aldrig mer för mig’.
Men maken har upptäckt att det är bäst akustik på översta trappsteget hos oss. Så innan han går ner till lunchen efter vilan står han ofta och gnolar nånting. I o f s vill jag ju att han kommer, men samtidigt tycker jag att det är lite rörande. Det har alltid varit viktigt för honom att hitta tonen i rummet liksom. Och då kan väl lunchen vänta några sekunder extra.
Jag har inte precis tänkt på det själv.

känns fortfarande stark när man stiger utanför dörren. En underbar kväll. Och lite ovanlig – jag åkte, fast det var måndag, till lilla kyrkan i skogen, där vi firade Mariae Besökelse, dvs att Jungfru Maria besökte sin släkting Elisabet, som blev mor till Johannes Döparen. Jo då, vi vet att man traditionellt inte firar det precis idag, men lite lokala omständigheter gjorde att det blev så hos oss. Att minnas kvinnors stöd för varandra mitt i alla vardagliga sysslor. Att dela glädjen över Guds under med dom och med oss. Solens sneda strålar på vitt och guld, ljuslågorna, silvrets glans i kalken. En kort påminnelse om evigheten.
Och så syrenerna. Och lilla kaninen som dök iväg under häcken. Alla grönskans nyanser utefter vägen. Tacksamhet.

i min omgivning talade jag med en lång stund i dag. Det är en gåva att det finns människor att lita på.
Alla frågor lyckas vi inte lösa, ibland kommer det rentav nya. Och så ska det vara när man talar med nån som är bra. Det är vad jag menar med förtroende.
Lögn diskuterade vi. Kan någon, efter att ha ljugit rätt rejält, bara gå vidare? Måste man rensa för att bli en hel människa igen? Lögnen är ju inte bara ord som hoppat ur munnen, lögnen påverkar andra. Dom som tror på lögnaren kan i sin tur hamna i situationer när man gör andra illa, det blir ringar på vattnet, en härva som blir så intrasslad att ingen ser tråden till slut.
Att hålla sig till sanningen kan vara smärtsamt på kort sikt, men för min enkla själ känns det som en vinst på lång sikt. Att inte tala om den sista dagen. Barmhärtigheten är stor, ingenting finns som inte kan förlåtas. Jag kanske inte kan, men erkänd lögn kan lämnas, förgiftar inte längre tillvaron. Jag längtar efter frid.

Nästa sida »