januari 2013


Nysandet kommer bara lite då och då. Men då är det rejält. Familjen har alltid hånat mig/ skämts när jag nyser och sagt, lite förebrående så där – ‘men i kyrkan nyser du inte så där’. Nej, jag gör inte det. Men det kostar på. Och jag tycker nog att omgivningen får klara mitt enkla nysande i miljöer som inte är särskilt ägnade åt stillhet.

Annars var väl den utlovade stormen inte nåt jag särskilt tänkte på. Det regnade visserligen hela natten, eller åtminstone när jag var vaken, men nu är det solsken. Men jag dröjer mig kvar i idet så länge. Eftersom jag ändå ska använda bilen i kväll, så passar jag på att åka tjugo minuter tidigare, så hinner jag gå på biblioteket och handla på maxi.

Sen funderade jag på att ändå piffa till mig lite och kanske köpa en röd sidentopp och en svartmönstrad långärmad från Gudrun S, men sen tittade jag – 700 spänn för sidentoppen känns lite för mycket och när jag hastigt tittade på bilden av den svartmönstrade (lite billigare) så såg jag plötsligt att mönstret såg ut som fiskrens, fiskskelettet utan huvud alltså, så då gick den också bort. Har man en gång sett det så blir det ju så i fortsättningen. Så helt plötsligt har jag sparat en massa.

Fast jag använde Dior-krämen ffg i dag. Apropå sparande.

när någon som står ens hjärta nära tillbringade ett antal timmar på akuten och sen fick gå hem med besked att det visserligen skulle till medicin, men för en betydligt lindrigare åkomma än vad som kunde befaras från början.  Den otänkbara tanken behövdes inte den gången.

Men olika besked duggar. Makens yngste morbror fick ett tungt besked, ett som ingen vill få, och svärmor som för det mesta har en mycket stressad attityd inför cancerbesked, tog detta lite oväntat. Hon bara konstaterade att så hade man sagt och i samma andetag att han skulle få medicin. Och jag vet att många cancertyper är botbara, men just här är det knappast fallet, så jag vet inte riktigt hur hon tänker. Kanske var det hennes sätt att laga en liten mugg soppa, som Snorkfröken inför kometen. Och på lördag ska vi ha släktträff, med spridning från lilla minsta till svärmor, inte hos oss utan hos morbröderna. Smörgåstårta. Nittioårskalas. I den här trakten blir folk himla gamla och jag antar att det inte är luften utan genetiskt, så då klarar jag mig väl.

till mycket. T ex att massösen inte svarade i går. Jag ringde tappert upp i kväll igen och då sa hon glatt – ‘jag är på Teneriffa’. OK, då blev det inte nåt längre samtal och jag återkommer nästa vecka, och då hoppas jag att hon har almanackan beredd.

Och annars har jag återgått till vanan att somna när jag sätter mig i en fåtölj, det blir lite förvirrat när jag vaknar bara. Jag är antagligen programmerad att gå i ide. Och så fort jag vaknar är jag glupande hungrig. Precis som vilken björn som helst.

Och kompostpåsarna är slut. Och jag har slagit av en nagel. Och Gudrun Sjödéns katalog låg i postfacket. När jag tittade på väskorna insåg jag att den jag blev så förälskad i förra veckan, var faktiskt inte så dyr. Hm. Och jo då, jag skulle kunna tänka mig att köpa en och annan t-shirt, men jag skulle ju behöva en dator också. Ständigt dessa prioriteringar. Noga räknat har jag väl kläder så det räcker en stund.

från nedre våningsplanet. Maken lyssnar på cembalo, en timme så där. Vi har en – ganska liten men dock – cembalo som maken köpte för sin första termins studielån, lite raskt så där, och sen betalade väl hans snälla pappa resten av terminen. Fast vår måste vara gruvligt ostämd nu, maken gjorde det alltid själv, men det får vara. Jag försökte ju få honom att spela som Tranströmer, men det ville han inte.

Och musiken porlar i maskinen.

Egentligen har man lovat mer eller mindre storm här, men hittills är det stilla. Jag skulle nog gått till biblioteket, men jag sitter inne och fryser i stället. Gräsmattorna är gröna igen, mellan snöhögarna, men jag litar inte på det. Snart är världen vit igen.

Och jag går gärna ner och hjälper maken när han behöver det med maskinen, hans behov är inte mina, men kan jag ge honom glädje är det bra. Mer än bra. Alldeles för ofta räcker jag inte till och att då göra något enkelt konkret för honom är bra.

Det finns hur mycket som helst förstås. Men i går tittade jag på Efterlyst. Det händer inte varje vecka, men nu råkade jag ramla in i påminnelsen om Falun juni -94. Och på det ytliga planet var det lite konstigt att se miljön där vi var ett par vecka innan dom filmade, jag såg planen jag och Yngste gick över och utsikten han har från sitt fönster. Och så själva berättelsen. Jag har ingen alldeles nära erfarenhet av psykos, men något kan jag föreställa mig, att världen plötsligt vrids ett antal grader fel och att sen ingenting blir sig likt. För någon. Och vi har inte dödsstraff här i landet, och enligt min åsikt ska vi inte ha det heller av den enkla anledningen att ingen kan återkalla en felaktig dom. Här kan man förstås säga, att den här domen visserligen snuddade vid gränserna för det lagliga – problemet med tillräknelighet, vård och fängelsestraff och lagens bokstav – men det fanns knappast någon tvekan om vem som var mördaren, och hade han inte själv blivit skjuten när han blev, kunde många fler ha mist livet. Men psykosen ställer till det. För alla har vi lager inom oss, som skulle kunna aktivera förfärliga saker. De flesta har inte den sortens träning som han hade, den sortens referensramar, eller möjligheter att förfoga över dödliga vapen. Och det är för min del en anledning att vara tacksam, vem vet vad man – jag – skulle kunna göra då, när – om världen brister? Hittills har jag bara blivit sittande och tittat framför mig, skakande i kroppen, när jag varit närmast, men just därför kan jag inte döma. Och den som varit en telefonlur bort från någon annans psykosliknande tillstånd kan bara andas lite försiktigt vid tanken.

Fast sen det här med korna som försvann. Den stackars arme polismannen som gav tröttheten ett ansikte, nog måste han i åratal varit stressad av att veta att Leif GW befinner sig ofta i hans närhet, och han måste innerligt ha hoppats att inget spektakulärt brott måtte inträffa just hos honom. Och sen gör det det. Kor. Och han vet inte vad han ska göra och gör för säkerhets skull ingenting och blir så uthängd som någon kan bli. Lite roligt var det allt. Vi fnissade okontrollerat, både maken och jag, för så dags hade jag bytt program för maken – korna kunde han ju inte missa.

som tjänar mig ganska bra – jag är tacksam. Vid min ålder förmodas man tydligen vara inkontinent och det ena med det andra, nyss pratade man om alla förfärligheter som drabbar kvinnor vid vaginala förlossningar, och jag har ju varit med om fyra, och allt annat livet fört med sig – nå ja, om man kan se sig som bättre begagnad får det vara bra så. Men lite ont här och där gör det. Och senaste gången jag var på massage hade hon ingen almanacka för 2013, så det blev ingen ny tid bokad. Nu försökte jag ringa i kväll, men tydligen hade hon annat för sig, inget svar. Och jag som har relativt svårt att ringa upp såna samtal, nu måste jag ladda igen i morgon.

Jag kan aldrig tänka mig att nån blir glad när jag ringer. Nu blir väl just ens massagemänniska himla glad, rimligen, smöret på brödet och så, men för min uppringningsstress betyder det inte så mycket.

Men min förmåga att föra rationella resonemang har väldigt lite att göra med hur det känns.

eller så. Hade maken varit lyckligare i sitt liv om jag nu hade suttit bredvid honom och lyssnat på den timme Bach-koraler som han just njuter av? Alltså, om jag hade förstått musik som han gör. För honom är det en uppslukande upplevelse, ger honom så mycket. Och jag tror inte att det har att göra med hans absoluta gehör, dvs numer fungerar det inte som det gjort heller. Fast exakt hur det fungerar vet jag inte, jag kan inte fråga honom eftersom jag inte vet om han är medveten om sin förlust. Det är så märkligt när vi sjunger tillsammans, jag har egenheten att jag vet hur det ska låta, men jag kan inte alltid få till det så. Men maken fick det alltid, alltid rätt förr. Det får han inte längre. Och att då fråga honom om denna förlust går ju inte, är han omedveten om den, eller tror att jag inte märker det, så kan jag inte klart säga att det kan hända att det låter förfärligt.

Och kanske har det varit lika bra att jag inte haft samma uppslukande passion för musik. Jag kan lyssna på mitt enkla sätt, men inte gå helt upp i harmonierna som vibrerar i hans själ. När han var på rehab läste jag mycket om hur läkande musik är för hjärnan och jag släpade dit en cd:spelare och hörlurar. Det blev inte mycket av det, personalen var ytterst motvillig att hjälpa till och han lyckades inte så bra, det kunde hända att han försökte lägga i en ny utan att ta bort den gamla, och då ville ingenting. Och han gillade inte att ha hörlurar, har man nedsatt uppfattning om sin omgivning t ex med hans synhandikapp så blir det väldigt begränsande att ha lurar, så mitt projekt fungerade inte alls.

Men nu kan han njuta. På sitt sätt.

Nästa sida »