Tigerliljan's Weblog

hällregnar det ute just nu och jag känner redan att det kan bli ungefär så i morgon bitti, men nu ska vi inte ta ut elände i förskott. Det räcker så bra med det som kommer.

Och dagen som gick var alldeles väldigt bra. Att se familjen, att vara med dom mycket älskade. Och lilla minsta traskade nästan hela promenaden alldeles själv i sina fina gummistövlar. Äldre kusinerna pratade entusiastiskt om fåren dom sett i hagen häromdan, men när vi kom dit fanns det inga får. Och lilla minsta drog snabbt slutsatser av det. Hon har alldeles nyss varit lite bekymrad över vart kossorna som hela sommaren funnits i närheten av fritidshuset tagit vägen och dom pedagogiska föräldrarna har sagt att dom har åkt hem till bonden, så hon sa nu förstås att fåren åkt till bonden. Jo men visst. Att kunna fundera och generalisera. Så bra.

Och själv kan jag bara hoppas att natten blir bra. Möjligen bidrog regnandet till att det inte blev något försök till trick or treat i omgivningen. Också bra. Ingen ketchup på dörren i år.

vet man aldrig, som bekant. Så när vi svalt kvällstét tog jag lilla dragkärran och gick och handlade för helgen. I princip åtminstone. Jag tror vi klarar oss. Och inga köer var det.

Fast jag ska lämna in den berömda månadstimrapporten i morgon, så det blir gjort, och så ska jag ta en stund med apoteket. Det har liksom redan framgått att apoteket inte är min favoritaffär. Alls. Och jag gick dit i onsdags med ett av makens alla recept. Och då sa dom bara – ‘nej, vi kan inte i dag’. Nä hä. Vaddå ‘kan inte’? Men om dom fick behålla pappret skulle det kanske gå till i morgon (alltså som i dag, men då var ju jag inte hemma) och så frågade hon – ‘brukar han få det med det samma?’. Ja, det brukar han oftast. -‘Har han hemma så det räcker?’. Jo, jag har lärt mig nånting. Men på fredag ska det alltså vara fixat. Mannen framför mig blev klart irriterad och sa att han ville ha sitt papper tillbaka och då sa hon lite uppfostrande – ‘men då kan jag ju inte hjälpa dig’. – ‘Det kan du ju inte ändå’, sa han och svepte ut, möjligen till det nyöppnade andra apoteket i samhället. Jag vet inte om det gick bättre eller varför dom faktiskt inte kunde göra nånting, ingen sa nåt om datastrul eller sånt dom brukar säga. Inget alls som förklaring, dom flesta blir lite mildare om man får en ursäkt eller förklaring. Spänningen är kanske inte olidlig, men lite grann iaf.

– jag gillar smidigheten. Man tar sig snabbt mellan A och B och hindras inte av annan trafik. Hem regnade det och mörkret hann komma, men allt gick så bra.

En så god dag, verkligen. Vi kom fram lagom till lunch. Att sitta med delar av den numer rätt stora familjen och äta god mat och prata, det är verkligen så fint. Lite konstigt, senast vi var där var det Äldstas födelsedag 1 augusti, och nu var dom där igen, hemtrevligt och varmt igen, fast på olika sätt. Och maken vilade lite i en säng och vi andra tog en promenad runt kvarteren och ned till havet, inte alls inbjudande, och så mycket uppvräkt tång har jag aldrig sett. Regnet kom och gick lite under promenaden, så det var skönt att komma inomhus. Och jag hade köpt en prinsesstårta i pumpakostym, så fin.

att resa sig på morgonen. Med tacksamhet över att mina enkla bekymmer inte är så betydelsefulla, knappt ens för mig själv. Fast jag har å andra sidan ingen rätt att förminska den sidan av mig heller. Helheten är jag, på gott och ont.

Och jag reste mig upp för att inte störa maken med mitt hostande – jag har sovit ganska bra flera nätter nu, men när jag vaknar startar hostan. Och den tysta ensamma morgonen är en bra tid. Jag funderar rentav på att försöka uppta morgonpromenaderna nästa vecka, om jag bara är en aning piggare så. Och jag satt med det tidiga mjölkkaffet och vattnade sen utomhusblommorna, dom som frodas så enormt, pelargonerna knoppas, lite sent kan man tycka.

Och sen läser jag Herrens barmhärtighet är var morgon ny; ja, stor är hans trofasthet. Och jag tackar för att det gäller mig, i går och i dag och dagen som kommer.

Nu ska det lämnas kuvert på kommunen, köpas fikabröd, hämtas grejor hos svärmor – och sen – mot havet! Fast det är ingen idé att medföra badkläder, sa Äldsta.

som på sina håll knappast märktes, fast just här var det inte riktigt så. Men i vilket fall, den triggade igång det närvarande mörkret, det där som jag nästan alltid håller en bit bort i vardagen. Minnet av att känna sig alldeles utlämnad och övergiven. Det känns inte alls bra. Jag tittar på den tappra hojan som bor hos oss, den har just bestämt sig för en ny omgång knoppar, och jag förundras över växtkraften. Att den orkar. Jag orkar inte. Men så är det inte precis någon som förväntar sig att jag ska blomma heller.

Just nu känns det som om det inte finns någonting som ligger framför mig. Jag vet ändå att i morgon träffar jag tre av dom yngsta i min närhet och om en månad finns det – om allt går väl – en alldeles ny liten människa som bär också delar av mig och mitt. Jag vet. Och jag är tacksam. Och ändå, samtidigt, är tomheten betydande här inne. Så fort allt har gått. Att se sig över axeln och se att ingenting blev rätt. Förlorade borttappade pund eller talenter som det heter numer, knappast mer uppmuntrande. Man ska inte fråga, jag vet det, men har det nånsin hindrat? Blev någonsin något bra? För någon i just min närhet?

Och jag fick nån sorts försäkringsbesked häromdagen. Om jag dör först får maken 1 700 kr/ månad i fem år.

– eller så. Maken och jag har i många år, rentav sen innan vi var gifta, haft andra Advent som en andhämtningspaus, tillsammans med vänner och närstående. De först åren när han blivit sjuk åkte vi tåg ända från vår lilla ort, det betydde ett tågbyte, som kunde bli rätt hektiskt. Sen taxi från Centralen. Så småningom fick vi veta att vi kunde ‘få’ resan med s k riksfärdtjänst, dvs vi åkte först tåg och sen fanns det förbeställd taxi. Och vi gjorde då så att vi åkte egen bil till bytesstället och fick då parkera den där, ibland under lätt kaosartade former, och sen skulle vi då få tag på den där beställda taxin när vi kom fram till Stockholm, den som inte behöver vänta mer än 15 min. Och tåget var rätt ofta försenat, och maken går mycket långsamt och skulle då ta sig nerför trappor från spåren (hissarna var ofta inte så fungerande) och genom centralen och ut till den ev väntande taxin. Det blev så jobbigt att vi efter ett par försök i stället struntade i färdtjänst och tog en egen taxi, så slapp vi den stressen.

Och förra året satsade vi i stället på att ta bilen hela vägen. Och sen kom snöstormen i veckan innan och E4:an var bitvis avstängd och jag vågade inte sätta oss i bilen, tanken på att jag ensam med maken skulle sitta still i nån snödriva länge var inte så lockande, så jag ställde in. Det blev lite tråkigt, inte minst eftersom jag ju betalat logit, men shit happens.

Men nu hade kuratorn pratat med biståndshandläggaren om att vi ev skulle kunna få en direktresa, så nu har jag suttit och fyllt i blanketter och skrivit en bilaga. Så får vi se.

Vi har alla (?) våra egenheter. Till mina räknar maken att jag kan komma ihåg vad folk haft på sig årtionden efteråt. Jag tror han tycker det är lite ytligt, jag kan inte hjälpa att jag har bildminne. Fast det händer att det sviker. Totalt.

I går messade Yngste precis när jag gått uppför trappan sista gången – han ville veta om det var möjligt att skicka hans morgonrock. Jo för all del, fast morgonrock?? Hur ser den ut?? Var finns den?? Efter lite förvirrade meddelanden ringde han och jag står bara fortfarande som ett frågetecken. Han påstår – säkert sant – att jag köpte honom en blågrå morgon rock i nån sorts, förmodligen sniljeklippt, frotté för ett antal år sen. Den var jätteskön, men han har inte använt den på ett tag, det medgav han. Och jag har inget som helst minne av den här rocken, varken av att ha köpt den eller att ha sett den på honom. Och jag stod en bra stund och letade i klädkammaren innanför hans rum med telefonen i örat, men icke. Ingen morgonrock. Helt blankt. Både fysiskt och psykiskt.

Sen drömde jag i  morse, alldeles innan jag vaknade, att jag skulle gifta mig och flytta till Island. Jag hade iofs ingen att gifta mig med och Island är jag tveksam till. Verkligen. Så jag får väl fortsätta leta morgonrock.

i fåtöljen framför tv:n och somnar tungt i en timme och sen har klara svårigheter med att vakna, var är jag? hur dags är det? och sen med viss svårighet tar sig nerför trappan och mitt i trappan sänker maken ljudet på sin tv och hojtar glatt nånting alldeles obegripligt som visar sig vara ‘hä du oäten’ som han just lärt sig av Ledin och dessutom Tina Törners ohejdbart käcka värmländska fyller resten av atmosfären – då kan det hända att man inte är den mest sociala hustrun ever. Bara så.

Att komma upp till ytan från hart när medvetslöshet tar sin lilla tid då. Och stackars maken som inte ens visste att jag sov tycker bara att jag är grinig. Han har alldeles rätt f ö. Jag håller med.

– bilen. Och gratis var det inte. Men det känns bra och allt är kollat.

Och limpor står i ugnen. I dag kände jag mig lite raskare, så jag bakade vanliga, dvs inte graham i form.

Och jag funderar över något helt annat, nån som häromdagen var upprörd och skrev ‘jag kräver respekt’. Det riktade sig inte till mig den här gången, för säkerhets skull, men jag funderar över hur man tänker när man skriver så. Jag försöker respektera andra, ge dom utrymme, bemöta andra som jag själv vill bli bemött. Men den som ‘kräver’ respekt är i min bok fel ute, respekt får man för att man förtjänar det, det är inte något som kan tvingas fram av någon som tycker sig vara bättre, starkare eller vackrare. För om jag faktiskt inte tycker det, så blir det ingen respekt.  Nu vet jag att det är ett ord som i en del kretsar används på ett sätt som är mig, medelålders kvinna, främmande, men det var en av mina likar som önskade sig respekten, inte en finnig sjuttonårig gosse. Så språkproblem var det inte den här gången, värderingsproblem sannolikt.

Fast jag har alltid haft auktoritetsproblem på mitt sätt. Eller snarare problem med auktoritära attityder. Ingen har någonsin haft rätt för att dom har varit äldre än jag, varit min lärare eller chef eller läst fler böcker än jag. Om något är falsifierbart så är det just det saken gäller. Å andra sidan är jag mycket lojal mot en god auktoritet, en som verkligen vet mer än jag, kan mer än jag. Den som är stor måste vara snäll. Så tror jag.

i morse. Varmvattnet flödade och strömmen fanns. Sen fick jag veta att i ett par av villaområdena i vårt lilla samhälle så hade elen försvunnit i går. Stackars dom. Men jag är oändligt lättad att den var kvar här. Och makens äldsta morbror har tydligen ingen ström. Usch.

Och det står en man och pysslar redan med balkongtaket, det som blåste bort i går inför mina ögon. En helt surrealistisk situation, jag stod där ute med telefonen i högsta hugg och gastade som en reporter på CNN eller så – ‘men nu lättar det, nu bara flyger det i väg’. Jag ska köpa lite mer jord till ljungplantan som jag lyckades rädda ändå. Och jag känner så tydligt i dag att adrenalinpåslaget tog en del i går. Och ni som slapp helt och hållet, var bara glada. Äldste hade tydligen varit ute och ägnat sig åt hjortarna han råkar vara granne med. Där föll det träd och betedde sig.

Samtidigt var det märkligt, det svarta hålet som liksom öppnade sig för mig också. Kaoset som mest fanns inombords, men väldigt nära ytan. Alldeles för nära.