Tigerliljan's Weblog

– i hemtjänsten, när jag gick förbi tv:n. Nej, jag tittar inte på programmen om Sveriges bästa hemtjänst, jag orkar inte. Och jag har ingen erfarenhet av hemtjänst än, jag har bara erfarenhet av kommunal planering i stort och smått. För nu rätt många år sen hade vi en utmärkt kommunal kvinna som fyra timmar i veckan kom hem till oss och var med maken. Det innebar alltså att fyra av mina 18,63 tim/vecka gick till detta, och det var en bra och trevlig kvinna, och för min del gick dessa fyra timmar till mitt jobb, så det var inte så att jag låg på schäslongen och åt praliner, men så skulle kommunen omorganisera, bevars. Så då kunde man inte ha en person till dessa fyra timmar, utan dom skulle fördelas på tre personer, en hade inte körkort och skulle alltså vara hänvisad till busstider, som inte stämde med våra tider. Och en annan hade små barn och jag misstänkte att det kunde bli fråga om vård av sjukt barn, inget ont om det, men lite svårplanerat för oss. Så jag gav upp hela tanken där och då.

Och kontinuiteten i den nuvarande avlastningen är diskontinuerlig, milt sagt.

– har jag tydligen trott att jag gillar och använder. Men jag gör tydligen inte det. Jag rensade ett av skåpen och hittade en förpackning med utgångsdatum 2007 och en med utgång 2009. Det kändes rätt naturligt att slänga då. Kanske lyckas jag fortsätta med kylskåpet, jag har en känsla av att det kan finnas ett och annat där, som nästan knackar på dörren från insidan.

Och i övrigt lyssnade vi på vår cd med Marian Chants från Nurcia, när vi åt, och sen tittade vi på munkarnas hemsida. Man drabbades ju mycket svårt av gårdagens jordbävning, men fick redan förra jordbävningen mycket stora skador. Men vi lyssnade på sången, detta fönster mot evigheten.

I går fick jag nästan panikstämning under postludiet, sista musiksnutten, första gudstjänsten. Orgeln drogs på rejält, maken var nöjd och sa att det möjligen var 32-foten som användes. Jag klarar inte riktigt det ljudet.

Hoppade liksom ner i korgen när jag gick och handlade nyttigheter. När vi var ett par kilometer hemifrån började bensinvarnaren pipa, och maken som ju inte har särskilt stor förtröstan på min planeringsförmåga, som bekant, började omedelbart fråga hur långt vi skulle kunna ta oss nu då, och jag väste ‘ca fem mil, minst, skulle jag tro’. När vi hade druckit kvällté så åkte jag och tankade, så jag skulle slippa kommentarer nästa gång vi sätter oss i bilen, och så köpte jag äpplen och tomater och mjölk. Och så råttorna då.

Och maken medgav, när vi satt och tuggade, att han kände sig lite trött. Rätt självklart med alla intryck som staplade sig, plus det enkla faktum att båda dagens kyrkor ju är en utmaning för maken, både trapporna och den där mattan i första kyrkan. Numer har jag lärt mig att jag måste kolla när han närmar sig kanten på vägen ut, för mattan se ut att ligga stadigt, men han hasar vänsterfoten lite mer ibland och då åker mattkanten med och det är lite katastrofvarning på det. Jag har lyckats klara det hela hittills.

Och dagens första predikan handlade om förlåtelse (vilket var ganska rimligt eftersom det var söndagens tema) och predikanten har en förmåga att ta upp svåra ämnen på ett pedagogiskt och tänkvärt sätt, bra där. Och jag tänkte på att det är svårt både att ge och att ta emot förlåtelse, att se sin egen skuld. Jag tänkte på någon som förr fanns i min närhet, som råkade ut i depression och aggressivitet, som kastade sig över andra med hot och verbala utbrott, som var dels oväntade, dels djupt sorgliga. En vän hamnade i hetluften och blev utskälld alldeles förfärligt. Nå, den utskällde befann sig lite senare på samma ställe som den deprimerade och sa efteråt till mig att – ‘ja, jag hälsade och kramade om honom, jag har fått så mycket gott genom åren ändå’, och lite senare talade jag med den deprimerade, som å sin sida hade uppfattat att stämningen hade varit lite speciell, men som sa – ‘ja, han kom hit och jag förlät honom’. Men det var liksom helt felbedömt där, vem som kunde och skulle (?) förlåta vem. Så lite försiktighet och eftertanke behövs.

Dagens andra predikan handlade däremot inte om nåt särskilt alls. Faktiskt. Han lyckades nämna det här med förlåtelse, att man skulle förlåta många gånger, ja rentav sju gånger sjuttio gånger, fast som han sa – ‘det blir så många gånger så jag vet inte hur mycket det blir’. Då tittade matematiske sonen och jag på varann.

– man kan säga att det – med våra mått mätt – har varit tempo i dag. Den där extra timmen sömn var välsignad. Upp när mobilen plingade och sen var det laudes och grötkok och fixa i ordning maken hinna borsta dom egna tänderna och så.

Sen åkte vi till närmaste kyrkan, glad och fin högmässa, duktig predikant. Sen bytte vi några ord med ett av svärmors kusinbarn och så fick maken vila en kvart där hemma. Hämta svärmor vid porten och så rask färd hem till Äldstes familj. God potatisgratäng och fantastisk älgstek. Och sondöttrarna och lilla hunden.

Sen packade vi ihop oss igen och till kyrkan där lilla nästminsta skulle sjunga i kören, hon är mycket entusiastisk och körledaren är ovanligt entusiasmerande. Och det är ju svärmors barndomskyrka, så det var roligt för henne att vara med.

Och nu har jag ställt om timmarna till lamporna och till och med bilklockan visar rätt tid nu. Det känns som om jag behöver lite vila – maken är horisontell f n – så jag ska gå och ställa mig framför ikonerna. Tacksamhet att allt gått väl.

i går var bara ett litet test, typ. I dag har dom lagt till en väldigt mångfärgad slinga och dessutom är den långsamt pulserande. Ja ja, maken hade ett tidigt ljusdraperi som hade en massa olika möjligheter till pulserande ljus, den var visserligen inte mångfärgad och den gick så småningom sönder, men jag har alltså sett det förr.

Och jag har ställt om klockorna på övervåningen, datorn sköter sig själv, och ett par av dom andra är också klara. Det var lite jobbigt med badrumsklockan eftersom jag då var tvungen att gå upp på stegen, och när jag vrider huvudet, så blir jag rätt yr och står där och håller i klockan och stegen. Det går över, men just när det kommer är det obehagligt.

– det är hösten som slår till. Och jag sitter och tänker på den där burken med stora pepparkakor som står i skåpet, men jag ska försöka låta den stå oöppnad ett tag till. Jag antar att Norrgårds bakar sina pepparkakor året om, men dom kommer inte så här långt söderut förrän nu. Och nu började jag tänka på Åre-choklad också, det har jag ingen hemma, lyckligtvis, den vita varianten med blåbärsfyllning, den är rätt god. Det är inte synd om mig, som kan välja själv om jag vill äta eller inte.

Annars är planeringen att rensa lite veckan som kommer, jag har ställt en svart plastsäck som jag redan börjat fylla lite grann, och sen ska det bli en tur till återvinningen. Mycket mer borde rensas. Jag är inte så systematisk, en del människor lyckas rensa sina förråd minst en gång om året. Men jag tänker rätt ofta att jag borde.

där man kan köpa cigariller på min viloort. Båda är billigare än att köpa här hemma. Nå. På det ena stället har man precis likadana plåtaskar, som jag köper här, så har dom sett ut många år. Men på det andra stället ser askarna likadana ut, men det är papplådor. Och jag undrar lite tveksamt om jag då gynnar nån sorts tobaksm*ff*a. Jag blev extra tveksam eftersom askarna den här gången har en varningstext jag aldrig sett förut – ‘Rökning ökar risken för blindhet’. Den var ny för mig, jag är mer van vid att det står att man kan drabbas av impotens, vilket inte bekymrar mig så särskilt, och att rökning får din hy att åldras, vilket inte heller påverkar mig så mycket. Den ålder då jag rimligen kunde tro mig se ut som en liten persika, har ändå försvunnit.

Livet är ständigt fyllt av frågor.

Nu har jag f ö fått igång telefonen, dvs ena telefonluren fungerar igen, den andra söker fortfarande kontakt. Och det fortsätter den att göra oavsett vad jag tar mig till. Jag har förstås sparat bruksanvisningen och försöker göra som det står där.

på oktober då. Och ändå skiner solen och det var +7° utanför köksfönstret i morse. Tvätten snurrar och maken är renskrubbad, en ordinär lördag. Han hade f ö den här gången på morgnarna sagt att han trodde det fanns en ren skjorta i väskan, så då hade man plockat fram den. Och på det här senaste stället hade det bott en man som maken kände lite och som varit helt talbar, som han hade haft trevligt med.

Och det är förstås blandade känslor när jag tänker på att om två veckor är jag i England. Jag ser väldigt mycket fram emot det, och samtidigt är jag förstås orolig för hur maken kommer att ha det. Det gäller att hitta böcker han kan vara road av. Och så gäller det att få igång telefonen också, jag har inte lyckats än. Å andra sidan kanske Äldste kan hjälpa till, han har haft en sorts praktik dagarna i ända i några veckor, men slutade där i fredags.

– hemma hos Äldste. Först tar vi oss till närmaste kyrkan, det blir bra, och sen åker vi dit. Och sen deltar vi i någon sorts familjetjosan där i trakten, där lilla nästminsta sjunger i barnkören. Att jag kallar det för tjosan låter möjligen lite nonchalant, men det är annonserat så att man får intrycket att makaroner och förevisning av brandbil är det väsentliga i verksamheten. Nå ja. Det är så mycket man inte förstår.

Och en av grannarna i huset mitt emot har lagt ut sin lilla ljusslinga i busken utanför deras lägenhet, dom brukar vara lite tidiga med det. Jag såg f ö något som iaf såg ut en vanlig adventsstjärna i ett fönster i förrgår. Det är allt lite tidigt, en månad innan Advent startar mer traditionellt, oavsett hur det skyltas i affärerna.

– och telefonen tramsar sig, jag hoppas jag får ordning på den, mobilen är däremot i funktion.

Och resan hem gick utmärkt, jag lyssnade på radio, som jag sällan gör annars. Och solen sken och det var fortfarande vackra höstfärger. Maken blev glad när jag kom och jag packade raskt ihop hans grejor. Det kom förstås in en personal och förklarade för mig att dom tyckte det var bättre att trycka ut alla citodonen från kartan och lägga i dosetten (vilket dom ju faktiskt kunde låtit bli, det blir väldigt trångt) och sen påpekade hon för mig att han skulle ha medicin halv fyra. Det är möjligt att jag kanske lät lite stram när jag sa att jag har gjort det här i tolv år, tack.

Och sen fick maken använda mobilen när han skulle ringa det obligatoriska samtalet till sin mamma, och det blev en upplevelse. Det visade sig att maken – via nån sorts överföring – lyssnat på en begravning i närbelägen kyrka, och svärmor hade varit där, men hon hade inte hört hälften av vad maken kunde meddela.