Tigerliljan's Weblog

fortsätter vi med rensandet och fixandet. Sonen ska försöka ordna en rejäl datorsladd, just nu har vi ett provisorium med grejor i trappan, inte helt optimalt för maken. När han skulle ta sig upp inför natten så fick det lyftas sladdar både högt och lågt, men det kommer vi att få ordning på. Den eviga optimisten = jag.

Maken och jag ska inte till kyrkan förrän sen eftermiddag, så mycket hinner hända innan dess. Just nu är jag bara så innerligt tacksam att allt har gått bra så här långt. Och det är lite besynnerligt att höra sonen sitta vid sin dator och skriva med den snabbhet som hans generation har så självklart, jag petar lite försiktigt i jämförelse. Min generation blev ju förstörd av att det förklarades för oss att det var så svårt att skriva maskin att tanken att man skulle sitta och bara skriva utan att ha gått särskild kurs var rätt avlägsen.

tänker jag. Och jag tittar på golvet i större rummet, det syns mer av det nu än för en timme sen, Yngste är rätt effektiv så. Dom kom fram, han och svärsonen, lagom till kvällstédags. Och dom lastade ur bilen snabbt och effektivt och sen drack vi té i all stillhet och nu har då en viss upproddning ägt rum. Det blir säkert bättre i dagsljus, lite enklare, men vi har redan plockat ur två svarta plastsäckar som ska slängas. Det lär blir fler.

Det första målet är uppfyllt, att röja golvet så maken kan ta sig fram. Sen får det andra lösa sig. Och vi lär ha tid att göra en mer detaljerad upprensning rentav än den jag presterade för ett par veckor sen. Men ett litet leende konstaterar jag att i rummet där jag har datorn står numer ett antal kassar med prylar som är mig obekanta, som förvisso inte ingick i sonens utrustning, men som tillhör någon honom närstående. Nå ja.

Det är alltid en liten känsla av mirakel när limpor är färdiga – det gick den här gången också,  vi får bröd idag också. Mjöl och vatten,  salt och jäst. En aning möda och sen är det klart. Och jag väntar.

– ungefär så. Jag skulle ju göra limpor i dag, tänkte jag, och vacklade lite mellan vilken sort och sen tänkte jag på hur jag mår och bestämde att det blev den enkla vägen ut, grahamslimpor i form. Och sen tittade jag ner i grahamspåsen. Mmmm. Där var det såna där spindelvävsliknande grejor, så den åkte i soporna. Nu är det ju ganska nyligen jag hittade en larv i en annan grahamspåse, så jag är lite irriterad nu. Jag köpte en på coop nyss ändå, och den såg fräsch ut så här långt, så jag har virat in den i en plastpåse med klämma, så får vi se hur länge det går. Och limporna står och jäser.

Och jag skickade ett försiktigt litet sms till Yngste, dom äter strax söder om stan, så det tar väl bortåt tre timmar innan dom är här. Då är f ö limporna klara.

att gå runt i en ständigt pågående dimma, huvudvärken och hostattackerna kombinerat gör liksom känslan av avstånd till riktiga världen konstant. Just nu är jag dessutom hungrig, men lax står i ugnen, ris kokar och mangosalsa står på bordet. Jag ska piffa till lite grönsallad också.

Sen ska jag se om dimman lättar utomhus – inte så troligt för det ser på riktigt jämngrått ut där ute – frisk luft lär vara så nyttigt. Och jag ska passera tobakshandlaren och köpa två askar cigariller, dom har jag tänkt ska räcka till slutet av november åtminstone. Vi får väl se. Och på apoteket ska jag satsa på B12, har jag googlat mig till.

Sen kan det hända att det ramlar med en påse ostbågar (en liten) när jag handlar på coop. Både maken och sonen skulle nog jubla. Själv nöjer jag mig med fem eller kanske sju, vi får se.

– maken är duschad, vilket rent fysiskt är rätt ansträngande för mig. För honom är det självklart också psykiskt jobbigt, att inte kunna sköta sin egen hygien, att vara så utlämnad. Och han tittar på sin kropp och känner inte igen den, förstås. Fast för mig är det så att han fortfarande bor i denna kropp, förändrad är den, men jag minns hur det var. Faktiskt.

Och tjugo över tre skulle han förklara alla detaljer i en dröm, han hade ordnat nåt militärt högkvartersjox i närheten av en järnväg och var så nöjd med det. Frånsett att jag tycker att det är lite märkligt att han den senaste tiden drömt flera drömmar om militärliv, så var jag inte intresserad av någon dröm alls så dags.

Sen fick jag vakna i fred, huvudet fortfarande tungt, hostan slår till när man minst väntar det och har gett träningsvärk både här och där. Men promenad blev det, inte alls kallare än i går, trots att man utlovat minusgrader. Möjligen var det kallare vid midnatt, då gnistrade stjärnorna – jag såg Orions bälte tydligt.

Och jag kan bara hoppas att det kommer att gå bra för Yngste och ene svärsonen, som ska packa ihop hans tillhörigheter och köra hit. Jag ska baka limpor.

– det är väldigt tungt åtminstone, dvs inte migrän-illa, i vart fall inte än. Jag kan gå och stå och pyssla runt med praktiska aktiviteter, men jag skulle verkligen önska bättring snarast. Jag utgår från att det är det dova hostandet.

Men jag tog mig samman lite ändå, jag har tvättat bh:ar, jag har skurat handfat och speglar och jag försöker se till att det blir ordning. I morgon kommer ju Yngste hem med alla sina saker, vad han har för planer vet jag inte, men jag utgår från att planen inte är att bosätta sig med föräldrarna, men temporärt är det den lösning som finns. Så jag tittade på tv inne i rummet som varit och blir hans och kände att det får bli som det kan. Och det är klart att det också är roligt att träffa honom, att höra honom berätta hur det varit och hur han tänker.

Och häromdagen funderade jag förstås om det här med språk och begriplighet. I synnerhet när man uttrycker sig kort och lite (för?) snabbt, som t ex FB. Någon fällde en kommentar, som spontant gjorde mig väldigt ledsen, jag kände mig helt nedgjord. Sen fick jag en mycket förstående kommentar senare av samma person och då föll polletten ner – aha, ironi, i första fallet. Så kan det också vara.

Sen lär det ska gå att tvätta den i maskin, kan vara bra det också. Jag ska försöka göra nån sorts mönster så jag kan sy en eller annan klänning. Jag skickade efter en blå elefantdress också. Hennes syster fick en älg till sin docka, men man måste ju förnya sig. Eller?

Nu vet jag inte alls vad som händer med texten – huvudet är verkligen inte alls med nu och det underlättar inte alls att peta på bokstäverna när man hostar svårt.

Jag säger bara – mobilen! Och jag ska inte försöka skriva texten med mobilen vänd, det var det som trasslade till det ännu mer.

att gå till biblioteket när jag skulle hämta svärmor, tillbakalämningsapparaten fungerade för två böcker, men den tredje vägrade den, så jag lämnade manuellt. Dom jag lånade var tvärtom, där tog den en bok och vägrade två. Sen skulle jag hämta rubensdockan, som kommit till maxi, nästan ingen kö alls, men kvinnan före ska förstås rekommendera ett kuvert. Men det var en kall och vacker kväll, mörkret faller påtagligt nu med vintertiden.

Och jag svänger upp på gårdsplanen, öppnar dörrarna, ser svärmor fladdra förbi och tänker att då såg hon väl mig. Jag väntar en liten stund, men sen går jag in mot sovkammaren, där står svärmor – 93 – på en stol och håller på att ställa om klockan, och blir jätteförvånad när jag kommer, så hon höll nästan på att ramla ner från stolen. Det hade varit klart tråkigt. Men hon klappade om sin bror, som låg ner och såg nöjd ut, han vinkade åt mig och sa – ‘hälsa *makens namn*’ och att han kom ihåg var lite märkligt. Faktiskt. Och svärmor var mycket nöjd med sin dag, han hade varit lugn och glad. Visserligen hade han sagt, när dom satte sig ner för att äta – ‘ja, R kommer snart’ – brodern som varit död i drygt ett år.

som försvinner som vattnet i bäcken ungefär. Jo då, jag sov med avbrott för hostandet, och klev upp till en vacker och kall morgonpromenad.

Och så småningom lyckades jag pula in den hela stolen i vår lilla bil och så svärmor och hennes väska dessutom. När vi svängde upp på gårdsplanen stod det en vit kommunbil där, med en rask ung man bredvid i blå bussarong. Han presenterade sig som sjuksköterska och undrade om han kommit rätt och angav morbroderns namn. Jag bekräftade att han var rätt och förklarade att det här var min svärmor, äldre syster till patienten, han skulle dela veckans medicin, och jag sa lite försiktigt att han kanske inte alltid var på strålande humör. – ‘Nej, det står så i mina anteckningar’, sa han, stackarn. Sen vet jag inte hur det gick, jag lyfte in svärmors kasse och åkte min väg. Möjligen sov morbrodern, för det gör han rätt mycket. Och det är tragiskt att denna vänliga sociala man, som alltid haft folk i huset, nu har tappat anknytningen till den verklighet vi andra går runt i.

Och den hela stolen ställde jag på Äldstes trappa under tak, för det var ingen hemma, vilket jag räknat med, så inget problem där. Katten kom och accepterade stolen iaf.