Bisarrt


igenom hela den långa listan med biverkningar för makens nya medicin. Då blir man lite blek, kan jag säga, men jag hoppas på det bästa. Och han är ju inte gravid i af och inte ammar han heller, så det var alltid något som kunde strykas från oroslistan. Sen funderade jag på det här med att man byter ut läkemedel, ‘för det är ju samma’, som man alltid får höra. Men här fick jag strikta förhållningsorder att den får absolut inte bytas ut mot annat fabrikat, det måste vara just den här. Ja ja, då gör vi så.

Och det är väldigt soligt ute, en strålande vårdag. Kanske tar jag en promenad i eftermiddag.

Annonser

är en märklig materia. Jag plockade ihop mina olika sorter och kunde förvånat se hur högen bara blev högre, jag hade verkligen ingen aaaning om hur många olika sorter jag hade. Förmodligen räcker det väldigt länge. Mitt lilla skåp blev alldeles fullt, men å andra sidan har jag nu en halvtom låda i en byrå i stället.

Och så ringde makens läkare. Det är fråga om att byta ut en av hans mediciner. Förhoppningen är att han ska få bättre smärtlindring, ganska långsam upptrappning och jag kan bara hoppas att det kommer att fungera och att biverkningar uteblir, men lite stressigt är det. Läkaren återkommer 11 mars, så får vi se.

Och jag har börjat lite försiktigt med mitt nya stickprojekt.

då. Måndag. Och fast min tillvaro är väldigt stillsam, så är det saker som måste göras, alldeles vanliga saker, som kan få mig att bara ge upp. Nästan. Fast i natt har vi bara varit uppe två gånger, lite bättre ändå. Och jag vakande i hyfsad tid och kände att det var så varmt och skönt, där under täcket, liksom starkt läge för att sova lite till. Men jag gjorde inte det.

Och snart ska jag kamma mig men innan dess ska jag betala räkningar och titta i största allmänhet på kontoställningarna. Och så ska jag beställa – kanske rentav två – tröjor från Indiska, svarta, att ha under grejor. T ex min nu alldeles färdiga stickning. Jag testade att ta en selfie, men det är på intet sätt min bästa gren. Bilden blev suddig men trots det var det ett häpnadsväckande fokus på min hals och på mina rynkor mellan ögonbrynen och det förtog liksom stickningen rätt mycket.

att det är så väldigt mycket tråkigare att sy ihop den där stickade tröjan än att sticka den. Men jag är långsamt på gång. I övrigt var det en fantastisk solnedgång här i dag, så vackert.

Och nyss kände jag att jag behövde lite förströelse, så jag tittade på ett antal ‘Simon the Cat’, det är ett enkelt sätt att bli lite uppiggad. När jag var ute och gick förut, så såg jag plötsligt en ung man, som satt med korslagda ben i gräset (lite kallt skulle jag säga) och tittade i sin mobil samtidigt som han energiskt rökte vattenpipa, en alldeles skinande ny såg det ut som. Och rätt sött luktade det. Då tror jag att Simon the Cat är hälsosammare.

i dag, men morgon ändå. Det får vara bra nog. Och precis just nu ser jag en blek sol genom diset, också bra. Och jag ska snart peta ihop en sorts röra att ha över torsken, som ska in i ugnen, soltorkade tomater och oliver och nåt mer som jag glömt, men jag har det uppskrivet. Förstås.

Och jag plockade alldeles nyss fram ett nytt ljus också, jag tänder alltid ett ljus där jag står vid ikonerna, det är en påminnelse till mig själv att andas in lite, komma ihåg heligheten på vardagens vägar. Det går inte en dag utan att jag förvånas över att jag hamnade där jag är, jag som aldrig, aldrig uppfattat mig själv som vårdande och jag som dessutom, när barnen växte upp, tänkte att snart kan jag sluta tjata. Nu står jag här varenda dag och påminner och påminner igen om olika vardagsdetaljer. Och nog är det väldigt likt tjat. Jag hade verkligen velat bli annorlunda.

på någon lista, men nu har jag ändå räknat ihop kvittoutgifterna för januari, jag gör ju det varje månad och antecknar ordentligt och tittar på förra januari. Det gick mindre pengar i år, så det var väl bra.

Och makens skjortor är hopvikta och ligger i garderoben. Vi har inte utrymme att bara låta dom hänga, så jag viker varje vecka. Det tar inte alls lång tid, men jag tycker det är så tråkigt, jag blir orimligt lättad när det är gjort.

Och så kom jag plötsligt ihåg en av nattens drömmar. Maken och jag var i den stora avhållna kyrkan, en av årets höjdpunkter närmade sig, det var en halvtimme kvar innan det skulle börja. Maken satt på sin vanliga plats och plötsligt ville han ha en sorts godis, som bara fanns i den större staden fem mil bort. Och jag försökte säga att han kunde kanske välja nåt som fanns på coop, fem minuter bort, det skulle jag kunna ordna. Men nej, det ville han inte alls. Och det här är verkligen besynnerligt, jag har aldrig varit med om att han velat ha godis i kyrkan liksom, samtidigt är det ju en bild av hur vi har det, hans – ibland – totala oförmåga att se konsekvenser och hans ofta förekommande önskan om omedelbar behovstillfredsställelse. Lättad ändå att det var en dröm, mitt eget undermedvetna.

med stickningen. Nyss upptäckte jag ett fel, som jag hjälpligt reparerade. Jag orkade inte repa upp, slappt nog. Och jag kommer självklart att veta om det själv, men det kommer inte att synas. Tror jag. Hur som, så är jag nu mitt på andra ärmen. Det är fortfarande väldigt roligt. Dvs jag misstänker att jag inte kommer att tycka att halsringningen är särskilt rolig, men det är en annan dag, betydligt längre fram. En sak i taget.

När vi satt och åt, så kom samtalet förstås in på Äldstes renovering. Han ska riva kök nästa vecka och maken kan inte alls föreställa sig hur det nya är tänkt, han kan bara inte släppa den hittillsvarande planlösningen, som f ö knappt är en planlösning. Och där blir det lite segt för mig, för jag vet t ex inte vad dom har tänkt sig för färg på köksluckorna (vilket maken undrade), men att själva planen blir alldeles annorlunda, det är jag klar på och har försökt beskriva för maken. Men, som han säger, han kan inte föreställa sig det. Nu är det redan från början en skillnad hur pass stor spatial förmåga man har, men den har inte förbättrats för honom, om man säger så. Och jag andas in.

Nästa sida »