Bisarrt


känns det som ute. Jag har hunnit vara på det överenskomna mötet på banken och dessutom lämnat in dom av maken underskrivna pappren. Och jag var väldigt tacksam att det gick att ordna så, eftersom det här gatugrävandet inte precis är mindre intensivt i dag. Det blir bra, när det blir färdigt, säger alla människor som ett tröstande mantra. Men det dröjer innan vi är där.

Och jag pratade lite med Tvåan, dom hade varit i Köpenhamn häromdagen, väldigt nöjda. Yngste sonen hade fått gå på jätteakvariet, fiskar är hans passion. När dom kom hem hade en av hans neontetror hoppat ur vattnet och låg på golvet och Tvåan och han var överens om att det väl inte var så mycket att göra, så dom släppte ner den i toan – och minsann, den lille stackarn började simma runt därnere. Yngste, som i vanliga fall är lite äckelmagad s a s, stack ner sin lilla hand och tog upp den och så fick den komma tillbaka till akvariet. Vi hoppas på ett långt och lyckligt liv där.

att sova, tydligen. Men jag gick upp en liten stund efter det att mobilen sagt ifrån. Och det var en avslappnad söndagsmorgon, trots att vi numer har ett badrum. Vi åkte till kyrkan vid sjön och lyckades ta oss både in i och ut ur kyrkan utan att det regnade på oss. Sen hällregnade på hemvägen och slutade 500 m innan vår port, så maken kunde ta sig alldeles torrskodd in i porten.

Och när vi gick in i kyrkan tittade jag på familjen, som gick före oss, och insåg att troligen var en avhållen kvinna död. Så var det. Jag tyckte mycket om henne, vi satt ofta bredvid varann på syföreningsauktioner och sånt, och jag minns hennes uppgivna skratt när hon vann en pianopall, hon hade vunnit en året innan också, och det fanns redan pianopall i deras hem. Vacker sångröst och väldigt rolig, dessutom. Saknad. Jag pratade lite med ena sonen efteråt. Han var en gång på konferens och träffade en älskad vän till maken och mig, som tankfullt hade sagt – ‘ja, där du är i från känner jag bara och så makens namn’ och det var ganska märkligt.

Och har jag plockat bort det allra sista från lägenheten, spolarvätska i dunk. Och jag har satt upp en liten lapp på dörren till tidningsbudet att vi numer bor i dörren till vänster. Det kan fungera.

för maken att ta sig uppför trappan. Just i kväll blev det lite hektiskt, han är trött och lite spänd inför alltihop och fick inte till det där att han måste stödja på vänsterbenet, det förlamade, annars blir det väldigt spastiskt och då är det svårt att ta sig fram. Men han kom upp, och så småningom skulle han gå ut ur badrummet här uppe och lyckades för första gången sätta kryckan på min högerfot. Jag lyckades dra undan den innan han lade hela tyngden på, annars hade det säkert blivit väldigt tråkigt här. Den komplicerade apparat som fotens ben är, hade nog inte mått bra alls av det. Så jag var tacksam att jag hann reagera. Själv tyckte han snarast att jag skrek till och gjorde honom osäker på vad som hände. Det var inte läge att förklara långsamt och pedagogiskt.

En spännande dag i morgon också, tänker jag.

kan jag börja med vår tvätt, tänker jag. Och maken är på väg uppför trappan för att vila lite, sen ska vi äta lite pasta och lite middag ur frysen.

Och det här med tvätten, jag lyckades klara mina kläder från det knepigaste iaf. En av morgnarna, när maken höll på med sina badrumssysslor, så kände jag att det var läge för en liten mikropaus, så jag gick ut för att röka en halv cigarill. Barfota, för det var varmt och jag skulle ju bara ta en liten stund. Och jag stod där i friden under en av de många lindarna, doften svepte om mig. Fast inte bara doften, visade det sig. Det var genomkladdigt i gräset, där jag stod, av sån här sötma som lindar är så bra på, och jag tog ett par försiktiga steg över asfaltgången (smal) och kände att det liksom klistrade, men jag hade bråttom in. Och så började jag hjälpa maken och kände att det liksom var knepigt med fötterna och när jag tittar ner är det alldeles väldigt svarta fläckar på hela badrumsgolvet. Mina fötter var totalt asfalterade, faktiskt. Det var inte alls nylagd asfalt, men tydligen hade lindkletet en oväntat (iaf för mig) upplösande effekt. Jag fick skrubba av fötterna hjälpligt och lämna golvet så länge. Senare under dagen letade jag upp rengöringsmedel och skrubbade rent, men det var inte alls enkelt. Så det gör jag inte om. Och mina naglar har fortfarande spår av asfalten.

– jag fortsätter plocka i det kaos, som är mitt hem. Häromsistens hittade jag ju både borrmaskin och fodralet till dammsugartillbehören och nyss hittade jag tillbehören till borrmaskinen också, i en egen liten väska som stod bakom andra saker. Det är alldeles tydligt att jag inte överanvänt borrmaskinen, men nu är jag beredd. Jag ska se till att den är laddad inför flytten också sen.

Fast mina termobyxor, som försvunnit i ett okänt sammanhang, har jag inte sett till än. Dom borde ha dykt upp under mitt röjande, det är ett mindre mysterium, faktiskt. Men jag har ju klarat de senaste vintrarna ändå, men det är irriterande att dom bara är borta. Mörkblå. Det är jag rätt säker på.

Det här har annars varit något av en mellandag med vila och tappert försök till återhämtning. Har det betytt att jag kunnat avhålla mig från att dra fram måttbandet och kolla på skissen över lägenheten? Nej då. Jag dubbelkollar. Visserligen är jag rätt säker på att sängen kommer att få plats, maken var lite osäker för ett tag sen, men alla andra mått.

– eller snarare – jag gissade fel. Riktigt mycket fel. Det där med böcker och flyttlådor. Jag undrade ju om det skulle få plats med två eller tre hyllplan per låda. Ha ha ha, lite ihåligt så där. Det får plats ETT hyllplan. Ja, vi har ganska stora böcker i den hyllan, men ändå. Och rätt tungt blev det där ynka hyllplanet.

Det är bara att anpassa sig då. Många lådor blir det tydligen. Och så försökte jag fälla ihop en liten pall som stod i vägen för mitt staplande av lådor. Det gick inte. Jag har ett vagt minne av att när man väl kom på hur man gjorde så var det jättelätt, men dit kom jag inte. Jag klämde höger långfinger i stället. Jag misstänker att det kommer att bli fler klämda fingrar innan jag slår mig till ro med en prydlig bostad.

Just nu känns det frestande att slänga fler böcker f ö.

i går kväll. Det gällde gardinerna, dom vi ska ha i nya sovrummet. Jag tänkte att det dels vore roligt att se hur pass mörkläggande dom är, dels är tanken att dom kanske behöver hänga ut sig lite. Hur som, kvart över elva började jag klättra på stolar för att ta ner det ‘draperi’ av lysande stjärnor som vi haft hängande vid fönstret mellan inglasade balkongen och rummet här. Naturligtvis var det inte så enkelt, kontakten låg under stapeln med nya flyttkartonger, som jag ställt just där. Men till slut gick det. Och gardinerna är verkligen väldigt mörkläggande, det blir alldeles säkert bra. Och dom får hänga där lite drygt tre veckor.

Och jag ska alldeles snart koka potatis, jag är så nöjd att söndagsmiddagen fanns i frysen.

Sen konstaterar jag att människor är som dom är. Jag råkade kommentera ett lite komiskt stavfel i en text upplagd på en hemsida – jag tycker att man ska korrekturläsa offentliga texter, men visst förstår jag att misstag kan ske överallt – men då var det förstås någon som var tvungen att tycka att jag är en översittartyp och som dessutom drog till med dagens text i kyrkan om att se flisan i grannens öga och inte bjälken i sitt eget. Tjosan. Det är väl tur att fromhet tar sig så påfallande uttryck.

Nästa sida »