Bisarrt


‘rätten att bära ljusgrön syntetkostym upphör när den träffar mitt öga’ – åtminstone tror jag det var så det var, från Annie Leibovitz, kom osökt för mig när jag kom ut på uteplatsen och såg att grannen längst bort nu städat undan sina halloweenpumpor och ersatt dom med en blinkande mångfärgad slinga runt räcket. Det borde inte vara tillåtet på ett utrymme som andra ser. Vad folk gör med och i sina garderober lägger jag mig inte i, jag är relativt tolerant, men såna där mångfärgade förfärligheter borde man=jag förskonas från. Tycker jag.

Och jo, jag behöver verkligen inte ta ett steg framåt när jag står ute, och då slipper jag se eländet, men om jag ska gå nerför trappan och slänga skräp eller hämta posten, så ser jag.

Och jag minns en synnerligen smakfull bekant, ett hem som faktiskt hela tiden såg ut som om det var stylat för mäklarannons, och utanför deras fönster blinkade just en motsvarande, eftersom lägenheten var belägen över vad som då var en affär för teknikprylar.

Annonser

var det nån sorts debatt eller information på tv:n och jag, som inte satt framför, störtade dit. Jag hörde att en av experterna var en säkert jättekompetent kvinna, men det var inte det, hon är dotter till min skolkökslärare (som det hette då). Vi förmodades lära oss laga mat i en souterrängsal i grupper om tre, och alltid fick man laga extramat (vi betalade maten själva) som – gissade vi – sen åts upp av denna numer expert, ett par år yngre än vi, som vi alltid mötte på väg nerför i trapporna när vi gick hem. Och jag kan fortfarande hetsa upp mig över att min bästis, hon som verkligen kunde allt, skilja mellan olika sorters redningar, laga komplicerade rätter, aldrig nånsin blanda ihop recept – jag rodnar – och kort sagt, lysande mycket bättre än både jag och den tredje tjejen i gruppen, men hon var sämre i tyska och matte än jag, så vi fick samma betyg. I hemkunskap!

Men äntligen var det dags för expertkvinnan och jag fnissade, för så otroligt lik mor sin! Det fattades bara en sån där skojig mössa av vitt myggnät, som matlagare hade på den tiden, så hade det varit ännu tydligare.

svämmade förstås över, dom där två sekunderna jag tittade åt annat håll, men jag lyfte kastrullen blixtsnabbt och räddade det hela. Visserligen blev det en del sås på spisen, men det har jag skurat nu. Och lasagnen står i ugnen, klar om en kvart. Himla smidigt, i sht om man inte kokar över såsen, men den blev inte bränd iaf.

Och samtidigt tittade maken på nåt program om pensionssystemet. Jag irriteras av hur man använder ordet ‘arbeta’, det betyder alltid lönearbete, men för mig ar arbete det man gör, inte det man får betalt för. Om samhället kunde göra bättre beräkningar av det sammanlagda arbetet och värdera det, så skulle det vara mer utjämnande, tycker jag då. Det är klart att jag förstår att det är komplicerat, men då kunde ju begåvade människor få jobb med att göra annorlunda beräkningar.

och jag kände att det förmodligen är läge att åtminstone se till att jag har en bra start på dagen, upp i lagom tid alltså. Och det första jag gjorde när jag fått på mig kläder var att väga upp tre högar smör till dom tre sorterna kakor, som jag skulle baka. Jag gick igenom recepten i går, med dom förbättringar jag tänkt ut.

Så efter frukost körde jag igång och nu bör det finnas kakor till kaffet fram till februari, om inget oförutsett inträffar. Kolakakor, torplyckor och vaniljhorn. Jag är nöjd.

Och när vi satt med vår kaffemugg, som kom arbetsterapeuten, dvs dom var två. Och den ena skruvade fast den där ställningen på makens sida av sängen. Och jag förstår fortfarande inte vad den fyller för praktisk funktion i vårt liv, förutom att det blir lite knepigare att bädda för mig, men det går väl det också i det stora hela. Jag upptäcker att det knepiga för mig är på ett annat plan. Den är det första man ser, när man tittar in genom dörren, och den har en otvetydig institutionsprägel. Men ok, maken är sjuk, jag vet det, det är bara det att den där synpåminnelsen skaver i min blick. Och som sagt, den kan hjälpa honom att sätta sig upp lite lättare, men sen får jag ändå finnas där om det ska fungera.

får då och då lite bisarra konsekvenser. Så har det alltid varit. Han har extremt svårt att vara avvisande i normala vardagssituationer s a s. Jag har betydligt mindre svårt för det. Nyss ringde ett okänt nummer och jag, som då kan säga nej på flera språk, svarade ändå. Det var en kommunal kvinna. En arbetsterapeut, närmare bestämt. Dom hade tydligen bedrivit uppsökande verksamhet på avlastningen och talat med maken om nån sorts båge, som man ska kunna – eventuellt – montera på sängen. Och maken har förstås hummat och sagt att ja ha ja, det kanske är bra. Och jag förstår inte alls vad den ska fylla för funktion i vårt liv, det kan iofs bero på att jag inte vet hur den ser ut, men i praktiken är det så att maken kan knappast gå upp ensam på natten ens med denna båge, eftersom han går väldigt osäkert barfota och jag följer honom till badrummet, som en extra säkerhet. Det skulle jag liksom få göra även med en båge vid sängen. Och när han vilar under dagtid kan han inte ta på sig sandalerna själv efter vilan, så inte heller där tycker jag det verkar som om en båge vid sidan av sängen skulle fylla någon funktion. I verkligheten. Den verklighet jag har omkring oss. Men då säger kvinnan att han kanske skulle kunna vara lite mer självständig då. Och jag säger – ‘hur då?’ och menar det verkligen. Men det är vad dom har sagt till honom, där på avlastningen, och han har artigt svarat att det låter ju intressant. Jag förstår precis hur han låtit. Och på måndag eftermiddag kommer hon hit.

Ja, jag är trött.

är bilen hämtad, och det var väl en sorts framgång. Sen handlade jag och maken var bekymrad när jag kom hem eftersom han helt glömt bort att jag skulle handla. Tyvärr är ju mitt tålamod lite utnött när jag handlat, och sen skulle jag ta mig en titt på datoreländet, som vi hade fixat en uppdatering av. Och det var ett elände. Nu är jag hjälpligt igång igen.

till maken. Han hade hittat någon absolut oundgänglig bok i tidningen TÅG, som han läste på avlastningen.

Och telefonen hade behagat trassla till sig, så jag fick nyregistrera lurarna här hemma, men nu fungerar det också och jag lyckades komma fram till charkuteriet och beställa den färska skinkan till nionde december, så det blir sockersaltad skinka i år också. Det blir bra.

Och under hemresan i går så stannade vi på ett par ställen där i natten och köpte konstiga saker för att hålla livsandarna uppe. Själv köpte jag skumtomtar med lingonsmak. Nu är just jag inte någon särskild lingonentusiast, men man ska ju vara flexibel, så jag testade. Jag kunde inte känna något som liknade lingon där i mörkret, och nu har maken – familjens lingonkonossör – fått testa, och inte heller han kunde tycka att det var påfallande. Dock hade dessa tomtar grönt skägg, det var det mest exotiska.

Nästa sida »