Bisarrt


efter toapappershållare och tempurkuddar till maken. Jag har också tittat på ett par reade sandaler med lite klack till mig själv, men där har jag inte slagit till än. Men jag tänker att det kan ju bli en solig och varm sommar och mina hittillsvarande såna skor har nog alldeles snart sitt bäst-före datum (f ö hittade jag en ensam fiskbuljongtärning i dag och den hade utgångsdatum 2015, så jag tog grönsaksdito), men om jag velar länge till så försvinner dom väl. Och jag klättrade upp på den stabila stegen och rotade lite i en av lådorna, som vi raskt sorterade högst upp i klädkammaren vid flytten, och där låg minsann sommarskor, som jag inte använt på väldigt länge. Åtminstone två par var både – relativt – bekväma och riktigt snygga. Fast sandaler var dom icke.

Och i morgon ska maken och jag på ett större födelsedagskalas, hur nu det ska gå. Åtminstone antar jag att det blir fler än vi, för tio år sen när det var aktuellt, så blev maken dålig alldeles innan, men nu ska det väl gå, kan man tro. Det är en kort bit att åka, men jag har ett livligt minne av den där infarten. Det är ca hundra år sen, jag väntade Tvåan och höll på att ta körkort. Maken körde, vi var på väg till hans mormor och skulle åka en bit på just den här vägen. Vi svängde in och efter nån kilometer satt det en drever mitt på vägen. Maken fick tvärbromsa och hamnade lite ner i diket, men han hoppade ur och sa att om jag satte mig bakom ratten, så skulle han skjuta på. Men då hoppade hunden in i bilen, där jag satt bakom ratten, och satte sig väldigt bestämt på pedalerna och tryckte gasen i botten, så fläktremmen gick av. Men vi får väl hoppas att slippa det i morgon.

Annonser

som omger oss ständigt. Närmare bestämt toalettpappret. I förra lägenheten hade vi väggen precis bredvid toaletten och ena svärsonen satte upp hållaren där och det var himla praktiskt. Så ser det inte ut här, och det har varit lite opraktiskt, även om vi fått det att fungera hjälpligt. Men nyss fick jag en ljus idé och googlade företaget som  gjort toasitsen och minsann – där fanns det en toarullehållare att sätta på handtaget. Jag skickade efter den, så nu får vi se. Fast jag kan fundera över varför inte arbetsterapeuten, hon som kom med den där ganska onödiga sänggrejen nyligen, automatiskt frågar om det vore bra med en toapappershållare också. Det hade underlättat under åren som gått, tänker jag. Men nu hoppas jag bara att den kommer att fungera. Och det är möjligt att man kanske inte skulle behöva betala den själv, men bara det fungerar så. Och nej, jag orkade inte ringa på deras telefontid och bli kopplad vidare i all evighet.

iaf var det tänkt så. Jag plockade ihop flera av alla sorterna sopor som samlas under diskbänken och ställde den blå ikeakassen vid ytterdörren och tänkte – ‘sen’. Och det var i förmiddags. Sen efter kvällstét här kände jag att det blev nog inte roligare, så jag slappade till det och tog hissen ner. Och jag tänkte att jag ställde inte ut soporna ändå. Dom som bodde här före oss gjorde ju det, inte bara en gång, alltså ställde soppåsar utanför ytterdörren och sen glömde dom ta med dom ner. Skatorna upptäckte förstås det och slet sönder påsen och spridde ut innehållet, och jag tyckte att om man råkat ut för det en gång och fått samla ihop soporna igen, så skulle man väl ändå inte göra om det. Men det var jag det. Så det är klart bättre att inte ställa ut påsarna, men bäst är det förstås att gå ner genast. Jag vet faktiskt inte varför jag prokrastinerade där.

numer, av många olika skäl. Fast någon mig relativt närstående pendlar varenda dag, många förseningar blir det. Och förra fredagen var det inte det just där, och min närstående satt fredligt på sin plats och när konduktören – en mindre dam, jo, det hör hit – kom visade det sig att en man hade inte förstaklassbiljett, och när hon sa till, så blev han ganska aggressiv och skrek att om tågen skulle börja gå i tid, så skulle han bry sig om sånt och dessutom var det säkert fullt nu i andra klass. Hon gick i väg och kom tillbaka och sa att nu hade hon reserverat en plats åt honom, och han började skrika igen och blev riktigt otrevlig, tydligen. Då reser sig en medpassagerare, en man i Rolf Lassgård-storlek, och säger bestämt att nu slutar du käfta och går med henne, och vagnen i övrigt applåderade tydligen, och han fick ge sig.

Självklart är jag rätt upprörd över att han (alltså han som satte sig fel) inte fattade från början, men samtidigt är jag rätt tacksam över att det trots allt finns dom som förmår fatta att om man är stor, så måste man vara snäll.

på Björn v Sydow, som talar om beredskapssituationen, det där att alla ska ha mat för en vecka hemma och helst vatten också. Jomentjena. Jag, som genomlevde Gudrun, är allt lite skeptisk. Jag gör så gott jag kan och har en vevbar radio och ett hyfsat välfyllt skafferi, men samtidigt vet jag hur knepigt det blir när samhällets funktioner stänger ner. Men jag behåller allt dunvästen jag köpte då. Och vi har värmeljus och vanliga stearinljus. Men annars så vet jag faktiskt inte, och då har jag ändå den där erfarenheten i bakhuvudet. Jag minns dessutom när jästfabriken strejkade och brödsituationen snabbt blev kaotisk. Så det är så mycket man inte kan föreställa sig eller förbereda sig för.

Just för dagen har jag tagit fram torsk och räkor och lite paprika ur frysen. Ja, det blir paella. För att pigga upp oss byter jag duk på matbordet också. Då brukar jag rätt självklart spilla nånting på den nybytta.

och parkeringen, som sluttar en del, tycks vara nästan isfri nu. I förmiddags såg jag en granne, som hade tydliga problem, och själv var jag enormt tacksam att jag fick en parkeringsplats alldeles nära trapporna ner till gården. Att bära tre ganska tunga kassar (en med ägg dessutom) över en knagglig isplan är en utmaning.

Och annars läser jag vidare om Mannerheim, han hade det rätt knepigt nästan hela tiden, kan man säga. Fast Herman L är ibland lite väl rask i detaljerna, när han skrev att Eric v Rosens svägerska vidarebefordrade intryck från innersta nazikretsarna 1940, så var det kanske lite oväntat. Hon var jättedöd vid det laget. Men på det hela taget är det intressant, jag visste inte att Finland hann välja sig en tysk kung innan första världskriget var riktigt slut, och sen blev det inget med det förstås.

Och på förmiddagen lyckades jag inte leta upp ett antal papper, som jag ville ha tag på, bara borta, fanns inte alls där dom borde ha varit. Fast vi har onekligen flyttat sen jag använde dom, så jag kunde ha gjort ungefär vad som helst utom att sortera in dom rätt. Men nu under kvällen letade jag vidare och hittade dom i en ordentlig mapp, visserligen inte på rätt ställe, men bra ändå. Man har inte så höga krav, när man blir glad ändå.

grenen, att pruta eller att gå på auktion, det är nog rätt osäkert för mig. Pruta kan jag inte alls, det är säkert, men nu har vi tittat på auktion från Nora. Och jag tittade bara för att jag är uppväxt där, men tanken på att bjuda på mer eller mindre märkliga grejor, nej det är nog nästan lika knepigt som att pruta. Och uppriktigt skulle jag inte ha velat ha nånting av det paren köpte in. Inte så svårtippat, eftersom jag knappt vill ha nånting mer, vilket iofs är väldigt befriande.

Och just nu tittar jag ut genom fönstret i mörkret, det snöar i lampskenet. I morgon bitti ska det regna, påstår man. Jag kan bara hoppas. Det är den där snökanten på trottoaren och så is på trottoarerna.

Nästa sida »