Bisarrt


kanske inte för mycket, för då skulle väl inte mycket bli gjort, men lite grann. Så jag gick och lade mig på sängen en stund på eftermiddagen och somnade rentav en halvtimme. Det är säkert bra.

Och sen såg jag Jamie Oliver göra pastadeg på tolv äggulor, ja ja. Och bolognesesåsen skulle koka i timmar, förstås. Och jag vet inte än vad jag ska laga i morgon, inte pasta med tolv äggulor iaf, men nånting blir det väl. Jag ska ta att i matlistan nu, kommande vecka är tom än så länge. Fast jag vet att tisdag tar jag nånting ur frysen, jag tror inte jag är i form att ordna något mer komplicerat än att värma det befintliga då.

Egentligen borde jag cykla iväg och köpa lite jordgubbar, men vi har lite druvor hemma och om jag bara tar ett par så räcker det till maken.

Annonser

att ta en liten sovmorgon i morse. Och jag vaknade mitt i en dröm där jag plötsligt skulle bo tillsammans med två unga människor, som nog skulle bli rätt förvånade över att dela boende med mig, men det är drömmars logik. Och så vitt jag vet tänker dom inte heller slå sig på kaninfarm, som var projekt i min dröm.

Sen kom jag upp och maken är, som vanligt på lördagar, renskrubbad och lakanen är bytta och tvätten är klar. När vi satt på uteplatsen hördes plötsligt en massa ljud, ja visst, det firas eid på vårt lilla torg, länge och högt. Nej, jag har inte deltagit.

Och det klart att jag funderar över det där åttavåningarshuset, som snart (?) ska finnas utanför mina fönster. Enligt kommunen så ska det bli affärer i bottenplanet, det tycker jag fortfarande är märkligt. Har kommunen inte fattat att fysiska affärer har det rätt kämpigt numer, många av oss näthandlar. Och så hade man ritat dit en yttepytteliten parkeringsruta vid kanten av huset. För det är ju också nån sorts önskedröm om att folk ska sluta åka bil, och det kommer kanske inte heller att hända i första taget. Dom som ska ta sig till tåget här har i regel inte gångavstånd till stationen. Jag förstår att planeraren, som bor i annan kommun, med lätta steg går av tåget och sen upp till kommunhuset, men vi andra.

har ju börjat nu. Fast det är inte vare sig makens eller mitt fria val. Jag minns när jag väntade Yngste, 1990, och det var VM (?) i Italien, Italien är jag åtminstone säker på, men hur som låg jag på soffan vi hade då och tittade på den ena usla matchen efter den andra. Och Sverige åkte ut rätt fort. Jag minns att Ralf Edström var riktigt besviken på spelarna. Och jag hade förvärkar rätt tidigt, så en lördageftermiddag åkte vi rentav in till BB och blev där en stund, men efter ett tag kom barnmorskan tillbaka (en man) och sa att det var nog lika bra att vi åkte hem och tittade på tv. Jo tack, jag hörde liksom att man gjorde det i personalrummet. Men efter det tror jag inte att jag sett en hel match.

av många olika skäl, så kan det hända att man gör dom mest märkliga ting. T ex att tvätta cykeln, både min och Yngstes. Ja, den står kvar här hemma och hade ett pollenlager överallt. Och jag är inte säker på att det blev så jättebra, men nu ser den – och min egen – inte längre helt vanvårdade ut.

Och det blev drygt 50 kakor av det där vaniljjoxet, det får jag vara nöjd med. Inte blev det särskilt mycket regn heller, nu skiner solen igen. Vilket jag alltså ser än så länge, men bygger man det där jättehuset, så blir det mörkare.

jordgubbar fick jag rensa bort, men annars så var det säsongens bästa, fantastiskt söta. Så dom var för mig värda sitt pris.

Och maken har lyssnat på pressmötet efter det stora mötet, jag lite mer passivt. Och jag är fortfarande irriterad över att i princip allting han själv gör är ‘tremendous’. Ah ja, vi får se hur det blir.

Och i morgon ska jag baka vaniljrutor, denna fantastiska kaka. Mina föräldrar hade ju vänner, när jag var barn, där mannen var född i Ukraina, barn till tyska invandrare. Dom hade lämnat landet före revolutionen, när föräldrarnas vän var väldigt ung, och åkt till London och på något sätt hade han sen hamnat i Sverige, där han blev bagare. Och han gjorde en sort, som jag verkligen tyckte var jättegod, och när Tvåan bakade vaniljrutor, som var det igenkänning för mig – så där var det ju. Bagaren hade förresten åkt till Sovjetunionen en gång – han hade ju lämnat före revolutionen och hade inga problem att få inresetillstånd, som annars kunde vara knepigt på den tiden. Han upptäckte att hans ryska kom tillbaka, fast han inte använt den på jättelänge, så när dom andra i sällskapet köade för Leninmausoleet, så satt han kvar i bussen och pratade med chauffören.

fast nu mätte jag en gång till och antagligen kan jag klara ut det. En annan dag. Och jag har beställt en färdigsydd från någon sida jag lyckades hitta. Så det klarar sig nog. Man ska aldrig ge upp, det är aldrig för sent att kasta in handduken, eller hur man nu säger. Men jag blev lite mentalt utslagen av det första felet.

igen, eller snarare varmare, för det har varit rätt varmt i dag. Men jag fick grahamslimporna bakade, och jag har vattnat blommorna på östra sidan av lägenheten på uteplatsen. Petuniorna som hade farit lite illa hos säljaren är nu på gång, så sommarlikt och vackert.

Kanske lyckas jag ta tag i projektet makens nya nattskjorta i morgon. Och annars lyssnar jag på den amerikanske presidenten i bakgrunden här, en märklig upplevelse. Om han inte använde ‘tremendous’ riktigt så ofta, så vore det lättare att stå ut med. ‘Terrific’ är också lite för frekvent. Jag är lite gnällig, jag vet.

Och så undrar jag om den nya pollentabletten är så vidare bra, jag snorar. Jag kan köpa clarityn i morgon, den brukade fungera. Att jag bytte berodde på att clarityn var slut vid något tillfälle.

Nästa sida »