Bisarrt


i övre Norrland, inte alls, men rätt mörkt är det ändå här nu. Regnet har vräkt ner, och jag funderar på om det inte är lite sent att ljusstakarna går på vid halv fyra.

Och jag har fortfarande inte rullat ihop gardinerna, dom ligger lite draperade över vår soffa. Jag vill ju inte att dom ska bli skrynkliga, men som Äldsta sa – ‘mamma, jag tror dom har större problem än ev skrynkliga gardiner’. Möjligen så, ja. Det är så mycket som kan haka upp sig i ett renoveringsprojekt, t ex kan man välja ett kakel, som påstods ha kortast leveranstid, och sen dyker det inte upp iaf. Och elektrikern vabbar. Och rörmokaren svarar av princip inte i telefon. Fast Äldste ringde upp chefen, vilket rörmokaren tyckte var lite störigt. Men om man nu aldrig svarar på sin fasta telefon, aldrig svarar på mobilen (som Äldste lyckades få tag på numret till), inte svarar på sms och inte svarar på mail, då tycker jag att ett samtal till chefen inte är så orimligt. Enklare än röksignaler iaf.

Och i morgon ska vi äta tårta med familjen, antar jag. Lilla minsta fyller år i dag och svärdottern i morgon. Och jag minns förstås när lilla minsta föddes, vi var på väg norrut i snöstorm med s k riksfärdtjänst (enda gången vi använt det), och det var så par mycket snö att en sträcka som jag brukar avverka på 1,5 timme tog chauffören 2,5 drygt, och efter ytterligare en bit kom sms från Äldste om dottern. Jag kände att det hade varit betydligt smidigare väder att åka norrut i dag och sa det till maken, men han sa att han tycker det är för långt. Ja ja, vi får väl se hur det blir en annan gång. Jag saknar den här helgen med vänner.

med alla dessa koder. Jag gjorde nyss ett försök att handla julklappar till sondöttrarna. Dags för betalning, jag skrev in kortnumret och plockade fram bankdosan. Hmmm. Sen gick det fel. Man ska ju slå in kortets kod och jag slog två gånger in bankbetalkortets kod och fick förstås varningen att jag bara hade ett försök kvar. Och jag visste ju att jag slagit rätt siffror, så jag förstod inte vad som var fel. Jag vågade inte fortsätta. Och sen gick jag ut och klagade min nöd för maken, och då slog mig eftertankens kranka blekhet, det är ju kortets kod som skulle till. Så jag gick in igen och lyckades nu. Men så trött man blir på sig. Och nu har jag flickornas grejor färdiga. Trots allt.

den där vita tråden. Men minsann, det fanns i fd garnaffären, så jag köpte två rullar. Och när jag ändå var på gång, så gick jag in i uraffären och lät mannen där byta batteri i min klocka. Det tar alltid så lång tid att jag undrar vad han egentligen gör.

Sen började jag sy, dvs jag skulle börja, men undertråden ville verkligen inte alls först, det blev bara trassel. Jag fick klippa bort det och börja om. Sen gick nålen av också. Men frånsett det, så gick det bra, så nu är alla gardinerna färdiga. Ja, inte nedre sömmen då, den ska justeras beroende på hur dom hänger dom. Fast nu har jag problemet att transportera alla dessa meter tyg utan att det blir alltför skrynkligt.

Jag kan tillägga att maken fick sin influensaspruta i vänster överarm, och han känner ju ingenting där. Enda fördelen med hans situation, för jag är lite öm, men nu har vi gjort det vi kan. Och det var kö, tio personer före oss, men man hade tre rum, så det gick snabbt. Och stolar fanns det utefter väggen. Enda knepigheten var att kvinnan bredvid mig hade någon typ av talsvårigheter, och satt och muttrade obegripliga ljud och dessemellan gav hon upp högljudda, plötsliga ljud.

tar det, i princip, för oss att åka till vårdcentralen. I dag hade jag då tänkt mig influensavaccin. Man kan säga att maken har laddat, dvs han har tjatat om detaljer väldigt mycket. Hur som, så stoppade jag in honom i bilen och gjorde en u-sväng för att ta mig en lite alternativ väg till vc, den vanliga var rätt blockerad av ett grävarbete i gatan och dessutom kommunens nedtagning av stora träd. Vi kom fram och det regnar inte och är inte halt, så ok där. Men när vi kommer in, säger nån som jag är lite halvbekant med – ‘ska ni vaccinera? Vaccinet är slut’. Jag trodde först han skämtade, men så var det. Och naturligtvis visste inte den arma människan vid disken om det skulle finnas i morgon, som skulle vara sista dagen för vaccinering. Och maken klarar inte alls såna här ändringar i planerna. Väldigt mycket tjat och diskussioner om detta, och han orkar absolut inte göra om det här i morgon, säger han. Han kräver att jag ska ringa och fråga, som om det vore en enkel grej att ringa till en vc.

Och sen hamnade vi i den alltför vanliga diskussionen om parkeringsplats. Han vill att jag ska parkera på den närliggande gården, och för all del, det tycker jag också är praktiskt, men om det redan står fullt med bilar där, så går det inte. Men det hindrar inte maken från att tycka att jag borde försökt ändå.

tog det där elavbrottet, så vi var väldigt lättade efter det. Så maten blev varm. Och jag har tvättat och limpor står i ugnen. Dagen började soligt, och det var en lättnad för maken som skulle raka sig i badrummet, men nu regnar det. Det tunna snötäcket är inte helt borta än och marken är så pass kall att regnet, som faller, blev till en tunn ishinna på trottoaren. När man byggde om stora genomfartsgatan här för ett par år sedan, så valde man en sorts extremt släta stenar till trottoarerna och dom har fortfarande inte slipats till av sandning under åren som gått. Jag halkade till, men övergick till den rejält grusade biten då.

Och så har jag äntligen köpt en febertermometer, en sån där som man stoppar in i örat, så nu ska jag åtminstone veta om vi är jättedåliga.

i dag, maken sov ända till sex första vändan och sen till frukost. Där efter sex låg jag vaken till en halvtimme innan jag verkligen skulle gå upp. Hjärnan ville verkligen inte gå in i sömnläge.

Men nu är det måndag, tvättmaskinen snurrar, jag har planerat lunchen och maken läser. Och i går lade Äldste ut två fina bilder på fb, han kommenterade själv att dom haft en fin första advent, att det nu var ett år sen det blev klart att dom tog över huset. Bilderna var den alldeles nytapetserade lilla kammaren innanför köket med ljusstake i fönstret, och så var det solnedgång mellan taken på uthusen. Och han konstaterade att dom visserligen inte är färdiga än, men att det går framåt. Sen, vilket han inte skrev, skulle det ju gå betydligt snabbare framåt om rörmokaren kom som överenskommet och likaså kakelsättaren. Jag har äntligen förstått att det där med prokrastinering inte alls bara är något som skrivande människor hänger sig åt. Det är minst lika vanligt bland hantverkare.

en kort stund här, men den skiner! Och jag blev så euforisk att jag tog fram symaskinen och satte igång med det där dragkedjebytet. Frånsett att jag först satte den där nya foten bakochfram, så gick det. Det var inte alls lätt, och jag tror faktiskt att jag inte kommer att göra om det, om jag kan slippa. Men nu har jag iaf ett par fungerande byxor till. Det kunde varit enklare.

Men nu ska jag sätta mig och sy ihop koftan till lilla minsta, jag måste ju hinna framkanterna och halsringningen och knapparna också. Alla dessa saker som man tror att man har gott om tid till, och sen visar det sig att tiden rinner snabbare än sand genom fingrarna. Men jag är lättad att byxorna är klara ändå.

Nästa sida »