Ingen framgång

hittills med parkeringstillståndet. Jag ringde kommunen, det gick fram ca 17 signaler och dessutom med ett konstigt intalat meddelande i mitten nånstans. Sen svarade någon, som lät som en robot, rätt stressande faktiskt – talar jag med en människa eller en kusin till Siri? – rösten upprepade mitt huvudord på ett väldigt mekaniskt sätt, och sen sa den förstås – ‘ett ögonblick’ och sen kom den tillbaka och sa, rätt onödigt, ‘tack för att du väntade’, ja men jag ville ju ha besked. Och så fick jag ett bekant namn och växeln ringde upp den personen. Tjo. Ca tolv signaler gick fram där också, och sen sa en garanterat mekanisk röst att jag kunde trycka 1 och komma till växeln eller också tala in ett meddelande efter tonen, så jag talade in, men har inte fått återkoppling än. Jag tar en rökpaus, så gör jag ett nytt försök med växeln, nu vet jag ju vem jag ska fråga efter.

 

Klart jag somnade

på eftermiddagen. Och nyss var jag ute och tittade på en väldigt vacker regnbåge, regn och solsken alltså. Och det har väl varit dagens melodi s a s. Det ser också ut att bli rätt mycket regn i veckan. Annars händer inget särskilt planerat förstås, det gör ju inte det. Och det får man väl vara tacksam för.

Och jag fick ihop ett par limpor också, dom stod och jäste i kall ugn och jag höll på att glömma bort dom, men en halvtimmes extra jästid hade ingen betydelse.

Och så läste jag en runa i SvD över någon jag kände för väldigt länge sen. Jag minns rentav när han och hans fru började vara tillsammans, hon har varit död några år rentav. Han var engelsman och första hösten/vintern han var i Sverige låg han och lyssnade på engelsk radio. Det hade kommit one inch of snow och allt var totalkaos förstås, och vi hade då fått en dm och allt fungerade som vanligt. Han var häpen.

 

Nyss var det

svarta moln på himlen, men dom tycks ha löst upp sig, mer eller mindre. Just nu är det +28 både ute och inne. Och jag somnade i fåtöljen. I går såg jag nån notis på fb om dom sex farligaste sakerna du aldrig ska äta och jag klickade. Men det visade sig vara en obeskrivligt pedagogisk och långsam film, som utlovade alla möjliga hemskheter där först, alzheimer och stroke och allmänt elände och äntligen kom första ämnet på tapeten och det var glutamat. Då gav jag upp, nej, jag äter väldigt lite som innehåller det och jag minns dessutom när första larmen om det kom, väldigt dramatiskt var det. Jag stod i ett främmande kök och en vän hällde upp nån sorts dricka i ett glas och sa kommenterande – ‘ja, det är glutamat i det här, vi går mot döden var vi går’.  Fast det är klart, jag undrar vilka faror jag nu totalt ovetande utsätter mig för. Man påpekade också att alla dessa ämnen medförde att man glömde var man lagt sina nycklar och man glömde namn och så. Fast det kändes lite som att skjuta mygg med elefantbössa.

 

Saker man läser

när man sitter här. Ja, självklart läser jag helgens dödsannonser, det är ett mångårigt intresse. Men jag läser också den juridiska frågespalten i SvD på lördagar. Oftast med en viss känsla av lättnad, att det finns underligheter jag aldrig kommer att råka ut för. Troligen så i dag också. En man frågar, han har varit gift i 65 år med sin hustru, och nu har han börjat fundera på bouppteckningen, OM någon av dom skulle dö (ja, snarast när, tänker jag brutalt) så vill han inte att den efterlevandes tillgångar ska tas upp i  bouppteckningen, tydligen så att dom gemensamma barnen inte ska se dom. Rätt märkligt, faktiskt. Och juristen svarar, på juristers försiktiga vis, att jo, alla tillgångar måste tas med i bouppteckningen enligt lag. Och det kan ju hända att den efterlevande gifter om sig och får fler barn, och då ska det vara klart vad som ingår i de första barnens arv. Fast jag undrar förstås hur sannolikt det är att någon i ett par som varit gifta 65 år vid andra partens frånfälle, kan gifta om sig och få fler barn. Om hustrun dör först är det kanske teoretiskt möjligt förstås, men ändå inte väldigt sannolikt.

 

Kvällen är varm

och fortfarande är det ju ljust länge. Vi åt det vanliga kvällstét, fast just nu har vi en alldeles underbar ost (gåva), som noga räknat luktar förfärligt och är så där underbart god, om man nu gillar det. Och det gör vi.

Sen har vi lite problem med klockan som står på ett bord i inglasade balkongen. Jag bytte batteri för ett par dagar sen, så det kan inte vara det. Jag undrar lite vagt om det kan bero på att själva urtavlan tydligen är nån sorts plast eller papp, som böjt sig i solen – troligen – och det kan vara så att den hindrar sekundvisaren. Möjligheten finns ju att skruva isär eländet och försöka göra något åt den. Jag känner mig nästan som Carl Boverie Brine hos Drew Pritchard i Wales. Fast Carl har det lite knepigare, alltid roligt att titta på när han sliter med tekniska antikviteter, eller snarare skrothögar, som han får på sin lott. Jag kan väl se om jag har nån skruvmejsel, som kunde passa, annars får jag väl ge upp.

 

Den där sensorn

för väder som finns inbyggd i vår nya takklocka har fått fnatt. Den visar hällregn nu, har gjort det hela dagen. Och här är det alldeles ovanligt soligt och kommer troligen inte att regna ens i natt. Men så länge den visar tiden rätt med stora siffror är jag nöjd.

Och jag sitter och försöker samla ihop mig, jag kan aldrig räkna ut när det här med obegripliga resonemang ska slå till, men det gjorde det i kväll nyss. Ja, maken har ju mellanrumsborstar som han energiskt använder varje kväll. Jag sätter tandkräm på tandborsten och lägger fram en sån där liten miniflaskborste bredvid. Och nu visade det sig att maken inte alls kunde föreställa sig att han fick en ny varenda kväll. Jag förklarade det i detalj fjorton gånger (jo, exakt 14 ggr) och han vägrade ändå. – ‘Men så kan vi ju inte ha det’, varför inte det då, vi har haft det så i åratal, var ju min replik. En liten detalj i vårt underliga liv. Han stukar alltså till dom rätt energiskt, jag använder mina flera kvällar, för jag sköljer ur dom och det fungerar, men det är jag det.

 

Det var molnigt

vid fem, men nu skiner solen lätt beslöjad visserligen. Och jag är tacksam att det ändå blev en natt med hyfsad sömn, maken var mycket orolig när han skulle lägga sig i går kväll och jag hade vissa farhågor inför natten, men det gick mycket bättre än jag befarat. Visserligen hade jag en komplicerad dröm om att jag höll på och skulle rensa bort syrenbuskar utefter en vägkant, men det ordnade sig väl, åtminstone när jag vaknade.

Och flexibiliteten slog till här, jag hade tänkt mig en sorts lax i dag, men då hade jag behövt en citron. När jag gjorde matlistan tänkte jag att hade en, men den gick ju åt i lördags till pastan. Men jag skakade fram lite frysta mangotärningar och så blir det en annan sorts lax, bra det också.

Det var irriterande i går med det där viruset eller spammet eller vad man ska säga på fb där folk påstods skicka filmer till en på messenger. Ah ja, jag bytte lösenord på fb och hoppas att det är löst med det. Å andra sidan gjorde jag något i förrgår, som jag aldrig gjort innan. Förra sommaren träffade jag en lite avlägsen bekant, som verkade (redan då) leva ett lite konstigt och isolerat liv, så när han ett par veckor senare skickade vänförfrågan på fb, så accepterade jag. Men sen har jag fått typ två meddelanden per dag via msn om olika fromma saker, som han tydligen dammsuger nätet på. Jag gav upp och avföljde. Jag har inget emot fromma filmer iofs, men var en sån blandning av saker som för mig är lite tveksamma och saker som var totalt grundläggande och så det som bara var tråkigt. Nej, det fick vara bra så.

 

Solsken

med något mer lagom värme i dag. Jag har vattnat nu när solen inte längre skiner på uteplatsväxterna, lite gödning också.

Äldste ringde en stund i går när han var ute och gick med lilla hunden. Hon behöver ju en hel del motion förstås. I dag skulle han börja läsårets läreri, fast det är ju studiedagar så här i starten, tydligen skulle man ägna sig åt värdegrunden och lågaffektivt bemötande, hans entusiasm var begränsad. Dessutom hade fritids bestämt sig för att ha planeringsdag, så svärdottern får ta med flickorna till jobbet på förmiddagen och så får dom delta i det lågaffektiva på eftermiddagen. Detta år kan ju varken mor- eller farföräldrar göra en insats, och jag gissar att det gäller rätt många.

Annars diskuterade vi ett program jag sett om vildsvinsjakt i Jura (franska gränsen mot Schweiz). Man släppte en rätt stort antal hundar, som fick jaga upp vildsvinet och bokstavligen ta ner det, och sen kom jägaren och dödade svinet med kniv. En märklig upplevelse, som den deltagande toppkocken sa – ‘this is nothing for the fainthearted’, hon var rätt stressad själv. Men tydligen finns det folk även i vårt land, som tycker att det skulle vara en bra idé, Äldste delade inte den uppfattningen.

 

Lugnande ljud

det där att tvättmaskinen snurrar som vanligt en fredagsförmiddag. Och maken är skrubbad och lakanen är bytta. Nu är det alldeles nya lakanet på gång, enligt reklamen ska det ge lyxig hotellkänsla. Vi får väl se om det blir nån frukostbuffé i morgon bitti, men jag gissar att det blir den vanliga rågmjölsgröten, kokad av mig själv. Inte illa det heller, men det saknas lite av lyxkänsla kanske. Och det viktigaste är ju att det ska vara tyst och inte prassla när jag kryper ner i sängen i kväll.

Och till min förvåning hade vi fått två SvD i morse. Jag tänkte att kanske hade grannen längst bort inte fått sitt ex, så jag gick bort och la den utanför deras dörr. Jag tyckte att det kanske var lite tidigt att ringa på, även om dom har mycket tidigare vanor än vi. Men efter frukosten gick jag bort och sa som det var, men dom hade fått sitt ex. Han är inte den som ger sig, grannen, så han hade tagit det extra exet och gått ner till en granne under, som inte alls prenumererar, men han hade också fått ett ex. Så förste grannen skulle höra sig för med fler i huset om det hade varit allmän utdelning. Hans hustru fnissade och sa att det kanske var nån sorts kompensation för att vi inte fått den ett par lördagar, men jag sa att det var i så fall misslyckat, för fredagen har inte Berglins ruta.

 

Jag skulle varit

lite mindre stressad, där när jag stod och skulle sjuda äggostsmeten, men det ordnar sig nog ändå. Och eftermiddagen ägnades en stund åt fotfixande. Eftersom jag har knepigt att klippa tånaglarna, jag har både stor nagelklippare, nageltång och saxar av olika dimension, så drar jag mig, men nu satte jag mig och lade fötterna i blöt. Och så ny färg förstås, en sort jag fick av Tvåan. Förra gången tyckte jag färgen var lite blek, men tydligen har jag vant mig. Klart ändå.

Och sen tog jag fram en av alla Dorothy L Sayers ur hyllan, Have His Carcase. Hon har en förmåga att få till det, Dorothy, det tycker jag fortfarande. Egentligen hade jag nog tänkt att vi skulle kunnat göra en utflykt i dag, och det berodde nog inte på värmen att det inte blev av, snarare min oföretagsamhet, jag har svårt att ta tag i saker.

Och så ringde en sedan länge bekant mitt i lunchen, men jag kände att jag fick väl tugga lite diskret. Maken hörde vem det var, så han bara log milt och tuggade tyst han också. Tydligen var X rejält uttråkad och hade ramlat för ett par veckor sen och hade ont, inget brutet eller så, men det kan ju göra ont ändå. Och jag hörde att äkta hälften satt i bakgrunden och korrigerade, om något blev fel.