mars 2015


om hur vädret ‘ska’ bli i morgon, jag gissar på regn. Möjligen försöker jag ta en liten promenad, efter frukost – som alltså måste fixas relativt tidigt, så maken hinner raka sig och få på sig kläder – så kommer journalisten från förra veckan tillbaka, bilderna gick inte att använda. Och det betyder att jag måste försöka se prydlig ut i morgon också, ett elände det här. Yngste var förstående, han märkte att jag inte var riktigt nöjd förra gången med själva fenomenet.

Och jo, jag har fått texten och läst igenom den och gjort ett par små korrigeringar. Sen blir säkert nåt fel ändå. Och vid det här laget har jag lärt mig att folk läser knappt det som står och missuppfattar lätt ändå. Sen glömmer dom också, och det är bra. Och jag är inte alls bekväm med tanken att veckan efter – ungefär så länge varar det – så tittar folk till en extra gång. Ja, jag ångrar att jag sade ja.

Men jag kan stå för det som skrivits, det får vara bra så.

Annonser

– i går kväll cyklade jag iväg till närmaste kyrkan, väldigt stillsamt, en fin utläggning av texten om hur Jesu lidande börjar. Och man har tanken att ha någon gudstjänst alla dagar denna Stilla Vecka och fram till måndag som är Annandag Påsk, för att vi ska kunna leva rikedomen i det som är det stora budskapet. Så i kväll cyklade jag till en annan lokal, kvällsmässa, jag höjde medelåldern. Sen hade det valts samma text för utläggning, så kan det gå, och den speglades i ett annat temperament i kväll och en annan situation, så visst var det bra för mig också att lyssna. Men jag skulle önska lite mindre, lite tystare piano. Det kan vara ett väldigt slamrigt instrument, i sht om det är samma sång som hamras fram hela tiden, men jag försökte koppla bort. Jag kan blunda, men det är svårare med öronen. Och jag önskar de mycket unga människorna frid och glädje, oss något äldre också, skillnaden är mindre än man kanske tror i början av livet.

Fast jag blev lite aningens ängslig när tjänstgörande präst sa till den yngre delen av de närvarande att nu gällde det att dom anmälde sig till terminslägret. Det skulle tydligen äga rum när han, den tjänstgörande, har lovat att han ska befinna sig i närheten av mackor, tillredda av mig. Men jag lägger mig inte i detta. Skulle han inte dyka upp där jag är, så får det väl lösa sig då.

Inte fick jag tag på kakfärg i pasta,  det fanns inte i någon av våra enkla affärer,  men vi satsade på vanlig i liten flaska och rulltårtan blev röd iallafall.  Sen var fyllningen väldigt rundhänt tilltagen – väldigt god,  absolut,  men väldigt mycket och jag tror kanske att det varit enklare att rulla den med mindre fyllning,  men vad vet jag?  Och det var sonen som gjorde 95% 

image

efter badrumsbesöket vid fem i morse tänkte jag att det är bra, då kan jag sova en stund till. Jag hade inte räknat med att maken somnade ännu fortare och lyckades snarka tvåstämmigt, det var lite speciellt. Men jag somnade ändå efter ett tag.

Och sen stod jag på tröskeln till maxi nån minut efter åtta och hade en mycket lång lista. Jag köpte den här gången den berömda vaniljessensen med bourbon och mycket riktigt ‘ert köp måste hanteras av personal’ – och jag hann tänka lite trött att det var ju just typiskt, i dag när jag handlat för fyrsiffrigt belopp, men det var bara att det skulle visas leg för den matsked alkohol som jag släpade hem. Kassörskan hade aldrig varit med om att kräva leg för det, så hon tryckte på ‘känd’ och jag har förvisso handlat av henne i decennier, så det var inte fel.

Och solen slutade skina, så jag känner inte att jag behöver putsa fönster just i dag. Nu får vi se vad dagen har för andra utmaningar.

och försöker samla ihop mig för att gå och lägga mig, jag funderar lite på dagen som gick och på dagen som kanske kommer. För det mesta har jag lätt att fastna på saker jag kunde gjort annorlunda, jag kunde haft mer tålamod, jag kunde låtit bli att säga det ena eller andra, jag kunde gjort olika saker som alltid finns till hands, ännu-inte-gjorda-listan utökas och förändras, men slut tar den aldrig. Och ständig otillräcklighet, makens behov finns ständigt över mig, att jag inte klarar att ge honom total rehabilitering, varken på egen hand eller att tjata på det professionella samhället. Jag läste att Tomas Tranströmer hade nån sorts rehab om det nu var en gång i veckan, jo det var det minst, och jag tänkte – ‘hur gick det till, han insjuknade för så pass länge sen, och maken släppte vården taget om så mycket snabbare’ och jag tänkte på Monika Tranströmer, hon som finns på så många av bilderna, ofta i en lätt suddad bakgrund, men hon finns där. Och jag undrar, hur orkade hon? Har hon fått hjälp eller var hon bara starkare än jag?

Jag vet att vården inte är jämlik, jag vet att man måste kämpa, jag vet att jag alldeles för lätt tänker att det är bäst jag gör det som behöver göras själv – annars kanske det inte alls blir. Och jag har sett så mycket av vårdens avigsidor att jag verkligen inte vill att maken ska behöva vara där särskilt mycket. Men det händer att jag känner att jag tar slut, kraften ebbar ut och jag ängslas. Vad händer när jag inte orkar? Och sen tänker jag – det heter inte ‘när’, det heter ‘om’, och det nyttar inte alls att tänka på det. Ibland önskar jag mig en hand att hålla i, någon som skulle förstå, någon som skulle sitta bredvid mig. Men människor försvinner, alla har sina problem, det som hände mig och oss var så länge sen, nog borde jag ha kommit över det, nog borde jag ha dragit några slutsatser som skulle gjort mig till en bättre, klokare person. Kriser ska ju ha den effekten, man ska kunna se silverkanten på molnet. Den är lite otydlig från mitt perspektiv.

att bara tappa taget, jag tror och hoppas att jag kan ta tag i detaljerna som inte riktigt fungerade i dag. Fast säker kan man aldrig vara. Och jag får prioritera hårt. Det som absolut måste göras. Det är bara ibland det blir lite svårt att göra den där prioriteringen. Alls. Och då är man möjligen illa ute. Så morgondagen blir spännande. Jag var på väg från köket ut i hallen när jag såg min bleka spegelbild och kände att det här går bara inte. Och nå ja, vi har ätit och hemmet ser ut ungefär som vanligt och jag cyklade i väg till närmaste kyrkan, så det syns inte att den inre tröttheten steg över strecket som markerar ‘för mycket’.

Och det är ingen absolut nödvändighet att putsa fönstren i morgon. Det är inte så mycket som är den där absoluta nödvändigheten här. Men andra är beroende av att jag fungerar, så då får man=jag bita ihop och gå vidare så gott det går. Ingen annan ser hur små stegen är, jag skulle så gärna gå med raska kliv.

i går och tog mig samman och gick till apoteket och hämtade ut diverse, så nu hoppas jag att jag tittade rätt och inte kommer att behöva gå dit på flera veckor.

Och det regnar, med lätt inslag av nästan-snö-blask. Äldste ringde och var inte övertaggad att byta vinterdäcken just i dag, dom skulle åka och titta på lammen hos hans svärföräldrar.

Och jag gick ändå in i affären och tittade på dom mörkgröna byxorna och eftersom jag avskyr att prova tog jag med ett par svarta som fanns till extrapris också, när man ändå sliter av sig kläderna liksom. Och dom svarta satt som tights på benen och var för vida upptill, jag skulle vilja se hur den såg ut som tyckte det var bra passform. Och dom gröna då, nja, benen fick plats lite bättre, men dom var alldeles för vida i midjan, dom också, så jag gav upp. Dom var säkert felmärkta, så jag orkade inte ta en mindre storlek.

Och nu är jag av lite oklar anledning alldeles utmattad. Det finns flera detaljer jag skulle behöva ta tag i, men det går inte just nu. Och jag kan säga att stavningen fungerar inte lysande heller, jag skriver fel hela tiden. Kanske också ett tecken att jag bör sitta still i båten en stund. Jag har en felfungerande stresströskel.

Nästa sida »