juli 2012


ser jag utanför mitt fönster nu. Dom började förstås att lysa ännu klarare när jag tagit bilden, men lite får ni väl anstränga er.

Och ja, det är utsikten från mitt fönster vid datorn.

Annars tycker jag allt att det kunde sluta regna alla dessa skurar. Det åskade också i förmiddags och i går blev det något trassel med tv:n och vi kanalsökte febrilt utan resultat, maken och jag, men det var ett mycket större fel förmodligen beroende på åskan i går. Och den tunga luften gör det lite tungt i huvudet också. Men jag ska snart sätta grahamslimpor i ugnen och cookiesarna blev klara förut. Någon tyckte att det bakas (för?) ofta här, men delvis beror det på vanans makt. Nästan alltid har jag bakat matbröd, antagligen skulle limporna räcka runt ekvatorn eller så sammanlagt. Jag tycker helt enkelt att det blir godare – och billigare – så. Och Yngste blir inte kvar här så länge, så lite extra cookiesar kan jag väl röra ihop då.

Jag kan inte riktigt förstå hur det kan vara augusti i morgon.

Annonser

med att på i ett litet samhälle, tänkte jag i morse vid åtta, när jag cyklade förbi kondiset och köpte en nybakad längd att ha till fika sen. Att det ordnar sig, även om jag inte längre har frysen fylld av egenproducerade ätbara saker.

Och sen greps jag lite av hysteri och tömde soporna och kompostpåsen och tidningarna (äldsta från 9 juni, en rejäl hög som vanligt), för vem vet – kommer folk och fikar kanske dom tittar på kompostpåsen också. Nej, knappast. Jag kan inse det. Liksom jag egentligen kan fatta att vet man exakt hur långt det är till oss, och exakt vad man kan vänta sig här, så åker man hit för att man vill, för att vi är vänner, för att det är en glädje att ses.
Och när jag kommer vacklande gången fram med mina sopor blir jag anropad av en bekymrad ung man, som undrar  ‘do I do something wrong with the key?’, – han kom inte in i sin nya lägenhet där han stod med väskor och bagage. Men jag lyckades inte heller, men han fick tag på ett proffs senare.

Och just nu surrar mikron i evighetsprojektet värma-en-fryst-bit-lasagne. Snart är det lunch och jag behöver bara skiva tomat och hälla upp lite sallad. Och sen ta en överbliven bit av längden från fikat. Och sen somna i soffan.

blev utmattad, tydligen. Under em fick vi en gäst, som stannade rätt länge och pratade rätt mycket, rolig och mycket speciell person. Och sen slocknade jag i soffan, som vilken rottweiler som helst. Och jag vaknade en bit in i åskvädret. Sommarens värsta hagelby utan konkurrens. Och jag vacklade upp och kollade så att det inte regnat in genom balkongdörren, men vindriktningen hade varit med oss.

Det är konstigt, det här med tröttheten. Nu känns det som om den bara rullar i vågor över mig. Och jag står här, lätt hjälplös, som när man står ute i havet och känner bränningarna gunga kroppen. Och faktiskt, alla blandade känslor som förra veckan innebar, men nu är det över. På ett sätt är det väldigt mycket över. Jag vet inte hur mycket jag orkar nästa år, hur mycket maken orkar. Och jag undrar om jag är en belastning. Allvarligt. Det finns så många som är så duktiga, det är så lätt att bara låta blicken glida förbi den som inte bidrar på önskat sätt. Och jag vet att det inte gäller alla jag möter, inte alls, många är varma och fina. Men inte skulle jag vara saknad.

Och just nu har jag ingenting som lyfter blicken lite mot horisonten. Av naturliga skäl, vi är begränsade i våra möjligheter. Tillsammans. Maken och jag. Och gårdagen är också borta. Jag tittade nyss på bilderna, dom som inte är dom tre nedanför. Och när jag såg äldste svärsonen första gången var han ett par dagar och jag var lika gammal som Yngste är nu.

– bjuder jag på, för en gångs skull.

Lilla stugan, den som fanns från början, här med nästan färdig ny takpapp. Svärsönerna pysslar på och min äldste var inte klädd för att ägna sig åt tjära, men nån skulle ju hålla stegen också, och yngste står beredd på ställningen. Samarbete.

Och hela tiden var vackraste hunden beredd om någon skulle behöva ett ingripande. Tyst och fin låg han där, men när dom kom hem var han alldeles mentalt slut av alla intryck. Raringen.

Och yngste kusinerna roade sig. Det är hon med partydressen som sitter i kärran. Diskreta bilder av familjeliv.

Den vardag som inte längre finns, speglas naturligtvis också en sån här ovanlig dag, tänker jag. Den grund som finns, där långt borta i tiden.

Vi startade ganska tidigt maken och jag, och fem minuter innan vi skulle åka gav min mage bara upp, dvs inte magsjuka eller så, utan bara stress och ledsnad och paniken var rätt nära. Men – förstås – jag samlade ihop mig och alla prylar som skulle med och vi for till skära kyrkan, där vi sen förra gången fått veta hur maken mest praktiskt ska ta sig in. Det naturliga för mig är inte att köra runt med bilen på smala asfalterade kyrkogårdsgångar bredvid själva kyrkan, men är det så man gör, så visst kan jag. Och det fungerade utmärkt.

Fast sen skulle maken göra sin insats och frågade tjänstgörande prästen och en liten kvinna bredvid hur man enklast kom ut till större vägen. Och dom var inte överens och kunde inte förklara, så förvirringen var total för både dom och maken. Jag, som skulle köra, hade åkt där förr och trodde mig om att kunna hitta och det gjorde jag också.

Och när vi kom fram satt födelsedagsfirande svärsönerna båda på minsta husets tak och lade sista takpappen, som äldste svärsonen och Yngste slitit med flera dar, men nu är det klart. Den hade börjat läcka för ett par veckor sen.
Och alla mina fyra barn. Och fem barnbarn. Yngste dottersonen kom springande först och kramades, han är så otroligt ömsint, han är sex år nyss fyllda – lite senare satt han med maken och frågade honom varför han hade fått en så dum blodpropp i huvudet och maken sa – ‘det vet ingen, inte ens doktorn’. Och äldsta dotterdottern berättade stolt om sin baddare, och till sin pappa sa hon att nästa sommar kunde hon kanske sova över hos mormor och morfar. Lilla hon. Och hennes treåriga lillasyster hade en otrolig klänning, vit taft med rosa rosor och ett rosa sidenskärp och förklarade att det var en partyklänning. Allra minsta, snart ett år, stod och höll sig i allt som kom i hennes väg och log vackert med alla sina fem tänder. Jag fick hålla henne en stund, den lilla – nå ja, ganska bastanta – kroppen med mjuka armar och ben och håret som lockar sig i nacken. Oändlig tacksamhet. Och Vinterbarnet, äldst i skaran, som absolut ville säga hej då till morfar (som vilade lite då) när dom skulle åka hem, och som kramade honom så innerligt.
Och mina barn – min tacksamhet är stor. Mycket stor. Hjärtat värker.

Och vi packade in oss i bilen hemåt över slätterna. På vänster sida ser jag två hundar på en åker och bromsar omedelbart, och dom kastar sig förstås upp på vägen och springer på var sin sida om vår bil, den ena en mörk och vacker schäfer och den andra en rejält stor brun. Jag hoppas deras liv fortsätter länge än och dom hittat sin ägare.

Och nu vet jag faktiskt inte vad jag har att se fram emot. Jag vet inte det. Sovmorgon i morgon kanske. Om det går.

 

har lite otur med en sak. Familjen hon gift in sig i har nästan alla födelsedag samma vecka. Svärfadern, svärmodern, en kusin till hennes barn, hennes egen äldsta, ett av mina andra barnbarn och så båda mina svärsöner. Och så Äldsta sist, på onsdag i år. Och när det är dags för hennes tårta vill alla bara spy. Min döde älskade pappa skulle f ö fyllt på måndag.

Och jag tänkte att det är väl läge att ge henne en av min mammas ringar, inget märkvärdigt med den alls, en liten caméring, som mamma alltid bar. Och Äldsta var ett mycket älskat barnbarn. Jag tog fram det krämfärgade smyckesskrinet i skinn, som jag fick av den avhållna svägerskan en gång, plockade fram ringen – så smala fingrar mamma hade – och letar upp en liten låda. Då lossnar camén från guldinfattningen. Helt osannolikt. Men jag tar med den och frågar Äldsta om hon vill att jag ska låta laga den, eller om hon vill fixa själv. Möjligen vill hon anpassa storleken också. Jag kan bara ha den på lillfingret och har aldrig använt den. Och det var aldrig min ring. Det var mammas. Rubinringen däremot, som en gång var mormors, den händer det att jag använder.

Det slutade regna. Och jag kände att det räcker kanske inte att tänka på att börja promenera, det gäller att göra det också. Ett nytt liv kanske.

Så jag tog på mig skor och strumpor och gick i väg. Värmen var bedövande, jag tror inte jag svettas så mycket utanför en bastu på väldigt länge. Och tyvärr hade Yngste lyckats ringa under tiden med diverse budskap som maken försökte komma i håg. Det gick så där. Och sen frågade han mig hur det var. Han blir lite nervös när han ska lämna meddelanden eftersom han vet att det kan hända att det blir fel.

Så hur morgondagen blir, vet jag inte riktigt. Men vi kastar oss söderut efter kyrkan, det tror jag gäller fortfarande.

Det märkliga är att jag kände mig rätt trött innan vi åkte bort, annan sorts trötthet aktiverades där – och nu hemma blir jag förvånad över att jag fortfarande känner mig sliten. Andra är så duktiga. Och man ska inte jämföra sig, nej då, men det kan ändå hända att tröttheten blir dubbelt så tung när man ser andras säkra steg.

Nästa sida »