november 2008


En detalj, som gjorde mig glad i morse. När jag stod ute och rökte tittade jag på buskar på gården. Där satt två domherrepar. Först såg jag honorna, men sen visade sig också herrarna. Det är inte så ofta man ser dom. När det dök upp en och satt på vårt altanräcke för länge sen sa Tvåan ‘ska den ha barn?’ – dom är ju så påfallande mycket kraftigare än talgoxar, att inte tala om minimala blåmesar. Riktiga kraftpaket, och jag blev glad över dom.

Annonser

För fem år sen åkte jag till Lund och sov över hos vänner. Tvåan var gravid, väldigt gravid. Tjugo över fem vakande jag av att koltrasten sjöng, och en timme senare var mitt första barnbarn fött. A winter child, a new beginning. Och jag fick en glas Baileys av min värd till kaffet, jag kan peka ut exakt var jag stod på deras parkett när telefonen ringde. Nästa dag satt jag och höll honom i famnen, den lilla foten mot min arm, och dottern som redan var mamma. Ett mirakel.
För någon timme sen ringde min värd och nämnde att han i dag gästats av en liten femåring som lever ett annat liv än mitt friska barnbarn – födelsedagskalas i morgon, kanske bild – den andra femåringen hade haft ont i benen och så småningom hade man gissat på leukemi, som ju har en rätt bra prognos. Men det var cancer i binjuren och tumörer på bäckenet. Genast mycket värre, väldigt mycket värre. Jag undrar hur jag skulle klarat det. Nu ska det cellgiftas och opereras. Och vad är oddsen? Väldigt, väldigt låga. Uppriktigt, kan man säga nej tack, ge all smärtlindring ni kan, eller ska man dra igång hela paketet? Att barnet ska bli friskt är ju mycket osannolikt, men kommer läkarna att lära sig något som hjälper någon annan? Vad får man göra, och vad kan man göra? Att detta val inte är mitt är jag tacksam för, men vad skulle jag säga?

En ny början – ett gott nytt kyrkoår!
För länge sen, när dom äldsta var små åkte vi alltid in till tätorten och tittade på stora granen på torget, ungarna träffade kompisar, vi tvingades köpa lotter av olika slag och till sist gick vi till svärföräldrarna, där man fick rostat bröd, jättegoda köttbullar – ungarna fick varm choklad, mysigt var det.
För fyra år sen var maken nyinsjuknad, han hade varit väldigt dålig första veckan, låg syresättning, förlamningen, illamående ständigt, rejält jobbigt. Jag kom in till stora sjukhuset och skulle passera ankomsthallen – och där var trängsel. Julmarknad hade brutit ut, jag skulle tvärs igenom. Alla dessa stånd med pepparkakor, glögg och russin, smycken av glaspärlor, stentomtar, garntomtar, lottförsäljare och allmänhet fyllde varenda kvadratcentimeter – jag fick tränga mig fram genom glammet. Det var helt surrealistiskt. Och så högst upp i byggnaden till maken som låg och sov, kritvit i ansiktet. Märkligt.
Vem hade tänkt – just där.

Jag är lite frusen av mig så här års. Men till min stora förvåning har det känts väldigt varmt ett par kvällar när jag krupit ner i sängen. I går kväll (eller i a f 00.45) var det påfallande. Jag funderade på om jag skulle kunna ha ens den tunna bomullsfilten över mig. Det visade sig att maken hade tagit ett eget initiativ. Han hade utgått från att det nog skulle bli för kallt, så han hade skruvat upp elementet till 7, av 7 möjliga. Ja ha. Termometern – det måste till handfasta bevis här, annars menar han att jag bara inbillar mig – visade alltså 26 grader. Inte helt behaglig sovtempratur, tycker jag då.
Och vi hade ytterligare något tankeutbyte, som präglades av viss upprördhet från min sida, i går kväll. Den här speciella logiken han har, gör mig alldeles galen. Tyvärr. Jag läste ju i någon diskussion för länge sen om någon som sade att hon och hennes man varje dag bestämde sig för sitt jämlika förhållande. Det är rätt långt från min verklighet. Men min verklighet är också sann och finns här. För oss är det så att nästan alla besynnerligheter numer läggs på sjukdomens konto, min man har inget eget ansvar för det. Men jag har kvar mitt fulla ansvar för vad jag gör och säger. Också när tröttheten är monumental. Jag är ju (?) frisk. Jag blir inte en bättre människa av detta, maken blir. Han bär sin sjukdom på ett beundransvärt sätt. Det tycker alla. Det tycker jag också. Men jag sörjer över att så illa bära mitt ansvar. Jag höjer rösten, jag går undan och gråter, jag är inte en god människa. Jag lyckas inte hålla tyst. Det är mycket att öva på.

Särskilt mycket öl blir det inte. Men i kväll har jag druckit ett lite besynnerligt öl från Lübeck. Vi fick två flaskor av vår vän i somras, tio dagar innan han dog. Den ena var kvar och öl blir ju inte bättre med tiden, så jag hällde upp en mindre del till maken och något mer till mig. Så åt vi saltade cashewnötter, maken mest där. Och jag tänkte på så många gånger vännen med ölen ringde just lördagen före första advent. Vi bodde många år andra advent hos honom och familjen, och han ville välkomna. Så roligt det var med allt prat, den goda maten hans hustru lagade, första gången jag drack riktig champagne var där, Pol Roger, precis som hos D L Sayers. Vi lärde oss uppskatta Zinfandel också och mycket annat. Ett så stort tomrum någon kan lämna i ens liv. Jag tänker fortfarande ‘men det ska jag tala med honom om’ och så är det tomt, och andra advent bor vi på annat sätt.

På apoteket i dag hade dom en liten skylt ‘saffran i kassan’ så jag köpte två paket och tänkte nog att sen em kunde det bli bullbak. Men det har det inte blivit. Jag köpte ganska lokalt producerad polkagrisglass i st, om vi nu vill ha nån efterrätt i morgon. Det fanns julglass också, kryddad med kanel, men det tyckte jag verkade lite skumt. Om andan faller på kan vi ju äta pepparkakor till glassen. Jag har köpt. Men jag ska baka fruktkaka. Sen. Dvs när jag hittar kakfyllning, det fanns inte på Konsum. Fruktkakan är min favorit, mäktig och håller sig pigg och rask flera månader. Skärs i tunna skivor. Lite julmatstraditioner har jag i a f. Och en sorts kaffesmakande chokladfudge. Men veckan före Jul ska man väl ha något att göra också.

Nästan all choklad går ner. Fast här backar jag. Notis i dagens SvD (lyckades inte hitta i nätupplagan) ‘Chokladjesus ingen kyrklig hit’. Frank Oynhausen i Duisburg börjar i dag att sälja chokladjesusar i guldfolie, ungefär som chokladkaniner då. Han vill ‘återinföra lite traditionella värderingar i den tyska julen’. Både romerskkatolska och evangeliska tyska kristna ledare betackar sig och tycker det är smaklöst (!) med chokladjesusar som man biter huvudet av och som smälter i värmen. Men Frank låter sig inte nedslås för det. Han räknar med att börja exportera. Det kan bli en hit i vissa delar av USA, tror han.

Nästa sida »