Tigerliljan's Weblog

och mitt tjafsande – för det är bra onödigt, jag vet – så tyckte maken att han hade haft en fin dag. Han är en fantastiskt tålmodig person. Och någon hade oväntat kommit fram till honom och berättat att han lyssnat på en inspelning där maken sjöng, för rätt många år sen, och lyssnaren sa att det var det vackraste han hört. Och maken blev rörd och tacksam. Det var värt mycket.

Det händer att jag lyssnar på samma band – jag behåller radion man kan spela det på, oh ja – och jag blir lika tagen varje gång. Det låter så enkelt när han sjunger just eftersom det alltid blev rätt. Och rösten bar. Och så här års, i påsktiden, sjunger vi completoriet -bönen inför natten – tillsammans och bredvid allt som inte fungerar hör jag fortfarande hans klara röst som den lät då. När han alldeles utan tekniska hjälpmedel fick valven i Uppsala domkyrka att sjunga med honom. Att ha haft en sån gåva.

Till slut. Sommardäcken på. Och vi kom i väg i hyfsad tid, fast bilresan som i vanlig fall brukar vara ganska avslappnad blev inte riktigt det i dag. Det berodde på mig. Jag var för trött. Jag orkade inte alla dessa kontrollfrågor. Det är alldeles oerhört irriterande, sårande, sorgligt – vad ni vill – att känna att maken inte litar på att jag har koll. Nu är det inte så enkelt, jag vet, det är också så att han själv så gärna vill ha koll och sen minns han inte heller vad jag svarat, och det förbättrar inte situationen.

Men vi kom fram, och handikapparkeringen ligger väldigt långt bort, så jag gjorde precis som förra gången. En klok och mycket bestämd kvinna sa då – ‘äh, kör upp till porten och ställ dig där’, så det gjorde jag. Och själva kyrkan vi skulle till är väldigt korkat byggd. Man kommer in i den stora byggnaden och sen får man gå en byggd uppförsbacke med vilplan (inomhus alltså) och sen när man kommer in i själva den runda kyrkolokalen så är det trappor neråt, visserligen delvis med ledstänger, men mycket opraktiskt. Men vi tog oss både in och ut.

Mycket intressant föredrag så småningom om Den Gode Herdens skola för flickor i Betlehem, ett gammalt projekt som maken och jag stöder. Och jag bad en vän ordna platser för oss vid lunchen, för maken behövde gå på toa och av erfarenhet vet jag att då kan mycket väl alla platser vara upptagna när vi sen kommer. Det fungerade bra. Och att träffa människor man känt väldigt länge är bra, på många sätt. Men jag medger att det också är lite smärtsamt att se hur mycket enklare livet är för dom allra flesta. Enkla vardagligheter som fungerar för ‘alla andra’ är projekt för oss. Men jag tycker mycket om kvinnan jag satt bredvid. Jag minns en mottagning för många år sen där hon var värdinna och stod och tuggade på ett kex innan den stora skocken stormade in – jag måste, annars biter jag nån, som hon sa.

Och på media markt (som jag hann ta en tur in i) kunde jag inte bestämma mig. Det betyder en liten tur nästa vecka, tror jag. En lugn tur till Tvåan i s f, och då kan hon plocka mina ögonbryn också.