november 2022


Nu har jag börjat på en mörkröd i ett tunnare ullgarn. Det kommer att bli bra. Vi tog en tur efter bönen mitt på dagen och köpte garn och ost. Ostbutiken var underbar förstås, man hade sån där Wrångebäcksost, och den var rätt lyckad. Eller väldigt lyckad snarare. Vi åt en del när vi kom hem. Och sen lade jag upp maskor och började på den nya koftan och har stickat ett par cm, men nu känner jag att jag ska ta en liten paus. Vi startade dagen rätt tidigt med att åka till dagens morgonmässa, S Andreas dag. F ö är det väl lite tveksamt om man kan säga att Anders braskade i dag, men kallt kändes det iaf. Lite regndroppar gjorde sitt till också. Snart ska min värdinna åka till ett sammanträde och jag kanske lyckas få igång tv:n, det kan gå.

En lugn natt här, jag vaknade ett par gånger och somnade om rätt omedelbart. Sen var vi uppe i god tid för att åka till morgonmässa och så en god och närande frukost med vänliga människor. Efter bönen mitt på dagen åkte vi tillbaka hem och och åt en god soppa och nu är min vän ute på egna äventyr och jag sitter i soffan och vilar. Disigt och grått ute, men ändå en fin dag. Jag är så tacksam för dessa dagar av avkoppling och möjlighet att sitta ner utan att känna det omedelbara ansvaret, som annars är ständigt närvarande. Och självklart vet jag att det är en priviligierad situation att jag alla andra dagar kan ta hand om maken i den yttre trygghet vi ändå har i vårt land.

Jag tror jag sov så pass mycket, mellan sex och sju hade jag en stund med frenetiskt planerande inför dagen. Fast just nu sitter jag här och ska snart börja steka pannbiff och allt, inklusive tidningen TÅG, är packat utom klockorna och telefon. Jag har handlat lite och köpt julkort och julfrimärken. Jo, jag skickar fysiska julkort. Snart ska jag packa min egen väska också förstås och hoppas på en bra resa söderut.

Ingen går förstås i repris. Men i morse tog jag mig upp, hyfsat glad i hågen, bilen var ju lagad. Sen hade jag lagt i tvätt i maskinen rätt tidigt och räknade med att jag skulle kunna hänga den tvätten före frukost och så stoppa i makens skjortor som jag skulle kunna hänga efter kyrkan. Fast när jag hade duschat började tvättmaskinen pipa och visade en felkod som inte fanns i beskrivningen. Men jag googlade och den betydde ‘lödder’ och det såg jag ju. Fast den fortsatte tvätta med önskat resultat och jag kunde tvätta skjortor utan att den protesterade alls. Lättad. Och det var så fint i kyrkan, så många att gudstjänstordningen tog slut. Kören sjöng fint, både den äldre och flickkören och vi fick sjunga den ortodoxa böneföljden som kyrkobön och till slut sjöng kören Otto Olssons Advent.

Vi åkte hem, maken vilade och vi åt lunch. Det var ganska dimmigt på vägen till Tvåan, men ett långvarigt vägbygge är praktiskt taget klart nu, så det var bra. Men så skulle ju maken ta sig upp för deras trappa med stadigt räcke, men han blev så där stressad som han kan bli, och vägrade helt plötsligt att röra på sig. Den starke svärsonen kom ut och stöttade honom och så fick han sätta sig en stund på en stol som vi bar ut på farstubron och sen kunde han ta sig in i huset. Vi fick överdådigt fika förstås, och sen gick det ganska smidigt att gå nerför trappan och in i bilen. Nu har vi en stilla kväll.

Nu går vi in i Advent och jag hängde upp stjärnorna och satte upp fönsterljusstakarna, som fungerar utmärkt med de nya ledlamporna och ljuset är fint. Fast det är ändå konstigt att det är Advent, tiden går fort. Och jag har burit ner rullstolen till bilen, även om det bara tar drygt fem minuter så är det bättre att ha de minuterna till att hjälpa maken in i bilen. Natten var inte så sömnrik, om man säger så, men när jag väl har lyckats ställa mig upp och börja dagen, så går det ändå. Och nu, med bilen i ordning, så kan vi både åka till kyrkan och när vi har ätit kan vi åka till Tvåan och lite i förväg gratulera äldsta dottersonen. Så vi väntar väl med kaffet tills vi kommer till dem. Tvåan bakar de mest förtjusande kakor. Själv håller jag på att baka saffransskorpor, som tyvärr flöt ut, men det påverkar nog inte smaken.

Både vin och vatten s a s. Jag tvättar och försöker hänga all tvätt, och nu tror jag att det är ordnat. Fast jag använde torktumlaren, annars hade det blivit lite knepigt. Och min ischias går lite fram och tillbaka, jag är nöjd om det inte blir värre. När jag skulle duscha maken funderade jag på att ta en voltaren, men sen lät jag bli och det var delvis rätt smärtsamt. Och just nu vågar jag inte sitta i den annars bekväma fåtöljen, för det känns lite fel. Och alldeles före maten ringde verkstaden att bilen var klar. Jag tog en rask promenad och hostade upp ett antal pengar och så kunde jag köra hem. Jag tror kanske att bromsarna kändes bättre, bingo. Och torsken i dag var god, och jag lyckades sätta mig vid bordet med mina tjocka böcker och ordnade till det som behövdes. Så på det hela taget är dagen bättre än jag trodde i morse.

Glad i hågen traskade jag bort för att hämta bilen. En av de snälla männen bakom disken sade – han vill tala med dig, och jag sade att det brukar aldrig vara bra. Och det var det inte heller. En väsentlig del i bromssystemet hade låst sig totalt och han sade att hjulet hade kunnat låsa sig när som helst, och det låter ju dystert. Det är inte säkert att reservdelen hinner komma till i morgon, och det är rätt tråkigt, milt sagt. Även om jag självklart är tacksam för att inte ha råkat ut för någon olycka, vare sig för mig egen eller någon annan. Jag var ledsen när jag gick hem och inte blev det bättre av att jag glömde ta med mig paketet jag hämtade ut innan.

Eller lite, nja. Det började i går kväll och var lite besvärligt i natt och så har jag suttit och tänjt och sträckt. Jag letade upp en ask Voltaren, men har inte tagit någon än. Efter lunch här åkte jag iväg till kemtvätt med fem dukar och sen till Willys för att hämta ut ett paket och så insåg jag att klockan inte var så mycket, så jag åkte och köpte ett presentkort till äldsta dottersonen och sen var det läge att lämna in bilen. Det skulle ta en timme, trodde man, så jag gick hem. Det tar tio minuter, så det kändes bättre än att sitta kvar och vänta. Och jag är väldigt tacksam att jag kan promenera dit.

Det är jag tacksam för, ingen snö kvar. Å andra sidan är det så mörkt inne att jag tänder lampor här och där. Och jag greps av inspiration och bakade saffransbullar, halv sats. Precis när jag tog ut dem ur ugnen kom Äldste förbi för att äta sin medförda lunch, värmd i mikron här, mellan sina sammanträden i dag. Han hann få en bulle också. Nu har vi ätit vår lax, maken och jag, och vi har också ätit en bulle till kaffet.

Det blir lite så, när det inte blev mer än fem timmar i natt, men nu är det en ny dag. Limpdeg jäser första gången och skjortor hänger på sin ställning. Och mat blir det, fast jag inte handlade tidigt i morse. Jag tog en promenad till coop och köpte sallad, mjölk och yoghurt, så vi klarar oss till torsdag eftermiddag, tänker jag. Solen skiner och det är vackert, men jag hoppas på tö så snart som möjligt. Och så börjar mobilen tjata om utrymme igen. Ja ja. Och jag fortsätter sticka på makens gröna slipover, trots att han nu är så nöjd med sin nya tröja. I går, sent, alldeles innan jag lade mig, kom en bokning av mammografi. Det tycker jag verkligen är viktigt, men tiden jag fått var 20 december 15.55 och det var av olika skäl inte så bra. När jag försökte ändra, så kunde jag få 21 december 8.10 och det går inte alls, så jag ska försöka ringa. Suck.

Nästa sida »