Tigerliljan's Weblog

har molnen tagit över, precis som dom senaste dagarna. Och jag skulle tvätta underkläder i handfatet och lyckades svepa ner tvålautomaten i vattnet. Den mådde inte alls bra av det. Först ville den inte fungera, sen torkade jag batteriutrymmet och sen flödade tvålen helt okontrollerat. Nu tycks den må bättre igen, jag kan bara hoppas. Och fb vill ibland och ibland inte. Jag såg en bild där, som någon lagt upp från Carolina-backen i Uppsala, två bilar syntes. En fullständigt surrealistisk bild från sista april, ungefär som när någon i början av pandemin skickade ut en drönare i ett folktomt Rom. Men grönskan kommer, just nu nästan så man ser hur färgen ändras under dagen. När jag var ute och vattnade penséerna, så satt det en humla där. Och i går såg jag en sädesärla, just sädesärlor har tydligen ingen boplats i närheten av oss, tyvärr.
Jag antar att till kvällen kan vi titta på en inspelad brasa och höra dom friska vårvindarna. Det är varmare inomhus, visst, men det brukar höra till att frysa, även om vi inte gjort det på rätt många år. För länge sen, när våra äldre barn var små, hade man brasan på ett ställe rätt nära järnvägen. Det kom alltid, alltid ett tåg med många tomma godsvagnar när kören skulle klämma i, också en tradition.

är det ju bara att svänga fötterna över sängkanten och börja en ny dag. Maken är skrubbad från topp till tå, rena lakan i sängen och tvätten snurrar. Sen försöker jag tänka på att ordna något lättfixat till fredagsmaten, just för att jag är lite slut när allt tvättandet är klart. I dag blir det varmrökt lax, köpt romsås, potatis och sallad. Kaffe och kaka förstås, kanske chokladbiskvi i dag, det är ändå kungens födelsedag. Och sista april förstås, fast sen vi flyttade från Uppsala är det inte så tydligt. Och nu är det inte ens påfallande där. Det räknas till och med som så vanlig dag att systemet där är öppet, och det är inte brukligt på valborg.

Sen trasslat nånting med datorn och jag kom inte in på fb nyss, ett mindre problem förstås, men ändå trist. Jag får väl läsa papperstidningen mer energiskt, eller titta på fåniga filmer på youtube. Just nu har jag snöat in på den stackars Mauri, som har olika matrelaterade filmer. I går skrattade jag så grät åt den rike mannen, som bytte liv för en dag med en fattig student. När han skulle koka gröt och sen äta den till frukost bröt jag ihop totalt. Och nej, jag orkar inte titta på saker med sorgligt och tragiskt innehåll.

ändå. Det är ljusare ute, varmare också (fast ganska kallt ändå) och jag åkte till kvällsmässa och det var så fint. Men sen var det programmet om Tumba, ganska så tragiskt om denna man som startade så oändligt många projekt, som aldrig fullföljdes och ofta blev katastrof för dom inblandade. Och sen ser jag att vi har kraftig smittspridning i vår lilla kommun och en norrman sitter och pratar om nya pandemier och inte litar jag så särskilt på FHM heller. Det känns plötsligt som om ingenting ändå blir annorlunda, sommaren blir inte så vidare värst, tydligen. Nej, just nu känns det så tomt med mycket. Jag känner att vi sitter här, inte blir det enklare. Jag fortsätter väl att försöka handla själv än så länge, men det känns lite tveksamt när jag känner efter. Jag näthandlar mycket fortfarande annat än mat. Men det är så tomt att inte kunna träffa andra människor. Och en av makens mediciner är väl slut om en månad eller så, och då måste jag väl försöka komma i kontakt med vårdcentralen igen. Det gick inte så bra senast. Jag känner att maken har inte fått någon ordentlig undersökning eller läkarkontakt sen hösten -18. Hösten -19 var det sjuksköterska vid det årliga besöket, för man hade ändrat rutinerna, som man sa. Men nästa gång skulle man notera att han skulle få läkarkontakt. Men -20 var det ju inte aktuellt, pandemin bevars, och han har via telefonkontakt fått två nya mediciner och dom övriga förnyade efter telefon. Jag försökte ju ringa i början av året, för då var jag ganska desperat, och fick då besked att hans tidigare läkare helpensionerat sig och den som man sa skulle höra av sig, gjorde aldrig det. Jag vet verkligen inte alls längre.

är bättre än ingen alls. I natt sov jag sju timmar i sträck, nästan ett litet mirakel, och då var det alldeles strålande solsken ute, fast när jag så småningom gick upp och gjorde frukost hade det blivit disigare. När maken var påklädd tänkte jag att det kanske blir sämre senare, så jag tog en liten promenad ändå. Alldeles ljuvligt ute och alla blommor som verkligen fyller så många trädgårdar. Och så vitsipporna, som inte är beroende av trädgårdar.
Förresten trodde jag att salvian hade givit upp under dom där kalla vinternätterna vi hade, men inte då, nu börjar den grönska lite trevande. Jag får väl rensa upp lite kanske, men den kommer. Och i går överraskade jag mig själv med att plantera om den Helleborus Orientalis maken fick på födelsedagen. Den har stått på den inglasade och ser väldigt frodig ut, blekgröna blommor och vackra blad, men nu har den fått stå ute tio dagar och jag har hela tiden tänkt att jag borde plantera om den. I går blev det äntligen av, så nu har den en större kruka, och om den trivs, så är det bra förstås.

Sen borstade jag av dynorna i utefåtöljerna, pollen och allt möjligt vanligt damm. Och under ena ryggdynan hittade jag plötsligt en pastapenne, som måste ha hamnat där när jag hade vänner här i början av augusti, och vi åt pasta med svamp&skinksås där ute.

vattnet i fontänen, eller vad man ska kalla det, på torget. Det är en konstnärligt utförd bro av oregelbundna svarta granitstenar, som det sprutas vatten på underifrån s a s. Konstnären var japan, Takashi Naraha, mycket skicklig, fast hans kommunikation med dom lokala stenhuggarna, som skulle utföra det tyngre arbetet, var inte enkel. T N var inte mycket för att säga ‘nej’, när han menade det. Han sa ‘yes but’ och då var det total oenighet. Han menade också att luften bar stenarna i konstverket, och det ansåg dom mer råbarkade lokala männen var ytterligt osannolikt, så det skar sig. Konstverket var inte klart när torget skulle invigas, men så småningom kom det på plats.

Häromdagen satt jag och funderade (apropå en diskussion på fb om det här med gudstjänstdeltagare) över ord som är rejält förolämpande och nedslående. ‘Bitter’ t ex, säger man till någon att den är bitter, så har man verkligen förklarat vederbörande som nästan olämplig som människa. När maken hade insjuknat, så ringde en rätt ytlig bekant och sa förmanande – ‘nu får du inte bli bitter’, och jag kan så här på avstånd tyckta att vi var inte så pass bekanta att han kunde avgöra om jag var det, eller ens om hade läggning för det. Men arg blev jag, och är i princip fortfarande, på att bli bedömd av någon som inte har med det hela att göra. Men det andra förintande ordet är förstås ‘gnällig’. För mig är det lite härskarteknik att häva ur sig om någon vars omständigheter man inte vet särskilt mycket om. Folk kanske inte behöver tycka allt är jätteskoj hela tiden, utan att man för den skull kan viftas bort som ‘gnällig’.

Vi har fler på torget, men dom här två ser jag från mitt fönster och nu passade jag på att ta en närbild när jag ändå var ute och sprang till coop och apoteket.

har jag för mig att man pratade om vårtrötthet. Jag är iofs i princip trött hela året, men lite extra känns det nog nu. Då, förr, tror jag att man tyckte det var naturligt när man kröp ut ur pörtet och kokade nässelsoppa för att piggna till, numer borde man väl bara studsa runt. Här studsas inte så påfallande. Och just nu sitter jag och koncentrerar mig, så jag inte ska glömma att åka och handla. Trädgårdstider får jag titta på på play i morgon. Om jag lyckas handla hyfsat snabbt, så åker jag till willys för deras parmesan och svarta vinbär. Och förra veckan lärde jag mig att det finns alldeles underbara frysta körsbär där också. Mycket tankar på mat blir det.
Egentligen skulle jag behöva/vilja ha lite nya underkläder också, men jag har lite inre motstånd mot att bege mig iväg. Jag brukar åka tåg då, det är väldigt snabbt och smidigt, men alldeles frånsett det här med trängsel (jag tänker inte åka i morgon- eller eftermiddagsrusningen) så har man bytt betalningssystem. Det stod nånstans att man kunde överföra pengar man hade innestående på det gamla trafikkortet, och jag råkade ha betydligt mer än vanligt, just när pandemin bröt ut, och nu kan jag inte ens hitta kortet, så jag får väl ta smällen.

med en kär vän. Väldigt många grupper med små barn kryllade i den lilla skogsbiten vi passerade, personal som bar mat i stora kassar, så dom passar på när det inte snöar. Så vackert med vitsippsmattorna och den späda grönskan.
I går kväll hade jag tänkt handla, men jag blev fast i det webbsända fullmäktigemötet här. Äldste kämpade för att försöka få någon sorts kunskap att fastna i övriga ledamöter. Inte bara för att jag är en stolt mor, men han klarade sig väldigt bra. Fast det hela tog 4,5 timmar, så det blev inget handlande för mig.
Sen hade jag planerat att vi i dag skulle äta en av dessa burkar, som ingår i mitt reservmatsförråd, köttsoppa tänkte jag. När jag gick till hyllan så visade det sig att någon köttsoppa fanns det inte alls, antingen köttbullar i gräddsås eller tortellini. Eftersom vi åt pannbiff med lök i går, så blir det tortellini. Jag gissar att maken kommer att klaga. Lite extra oregano kanske inte hjälper helt.

men jag vattnade uteplatsväxterna. Det verkade som om dom tyckte det skulle vara dags. Faktiskt, det är härligt när solen skiner på uteplatsen. Jag förmådde maken att ta den väldigt korta promenaden bort till hissdörren och vända där. Jag tänker att han behöver nån sorts mental start på att röra sig utanför lägenheten. Och prästen som tjänstgjorde i går ringde för att höra hur det hade gått för maken, när vi väl kom hem. Omtänksamt och rart, och han ville dessutom försäkra mig om att dom vill hjälpa maken så mycket som möjligt. Fast jag får väl se till att göra så mycket jag kan här hemma också.

Sen funderar jag på det här med att lägga klickgolv på balkongen. Min värdinna förra veckan hade sånt på sin balkong och det var så trevligt, tyckte jag. Fast vår balkong är så oregelbunden att det nog kräver en del skissande. Och sågande. Jag tänker att det kunde vara rätt stadigt för maken. Jag får mäta.

när jag hade suttit och sovit en dryg timme och sen långsamt tagit mig upp till ytan igen, så tvättade jag äntligen håret. Ett litet projekt för all del, men det tar ändå nästan tjugo minuter från det att jag drar ut nålarna ur håret tills jag har kammat det tvättade. Egentligen skulle jag gjort det i fredags, men tiden bara försvann och i går var jag lite dagvill, så då blev det inte då heller, men nu känns det bra. Det tar en liten stund innan det torkat också.

Jag blev lite tagen av det där med maken i dag. Jag har förstås noterat att han varit väldigt stillasittande under det här året, men att det blivit så pass mycket sämre hade jag inte riktigt tagit till mig. På något sätt löser jag förstås det praktiska där och då, kyrkan har ju t ex en lånerullstol, som jag kan använda när han ska ut till bilen, för då är han ju påfallande mycket tröttare än när han går in. Sen får jag förstås försöka få honom att röra sig lite mer i vardagen också, inte det lättaste, och jag tycker det är så förtvivlat jobbigt att hålla på och tjata om allting.