Tigerliljan's Weblog

nådde upp till 30° i skuggan här, det är varmt. Och så blåser det så pass att jag inte kunde ha fönstret i rummet öppet, för gardinen höll på att blåsa sönder, kanske inte riktigt, men det slog väldigt.

En del saker gör att det hugger till lite extra i hjärtat för makens skull. Jag minns att jag blev ledsen när han slutade drömma att han kunde gå, i början gjorde han det i drömmarna, men sen försvann det. Och i dag, när vi talade om Äldstas bröllop, så sa han – ‘men vad gjorde jag med kryckan, hur klarade jag det?’, och jag sa att det var ju fyra år innan han blev sjuk. – ‘Åh, jag kan inte hålla isär det där längre, hur det var att kunna gå som man ville’, sa han. Det där är svårt.

som jag hängde upp när vi kom hem från kyrkan är nästan torra redan. Temperaturen i skuggan är 29° nu, så det kan gå upp till 30°. Vi har fönster och ytterdörr öppna, och när vi åt tog jag fram fläkten, alldeles lagom då.

Och i morse var jag ute ganska tidigt och cyklade bort till kondiset och beställde en vit prinsesstårta för att fira Äldstas bröllopsdag i morgon. Vi köpte den vita trevåningstårtan där då, men i morgon behöver vi inte precis tre våningar. Det gjorde vi knappt då heller, alla vara rätt mätta när det blev dags för tårta, så vi åt tårta flera dagar sen.

Sen hann jag läsa dödsannonserna också. Ett namn dök upp, någon jag inte träffat på mycket länge, hade avlidit i hög ålder. Och jag minns förstås hur hon såg ut då, för länge sen, en vacker ganska ung änka med vackra blonda små döttrar. Och så den där lite stiligare middagen, som skulle ordnas vid ett högtidligt tillfälle, jag var alldeles för ung för att delta i förberedelserna, men jag har hört historien om hur dom stod där i det inte väldigt rymliga köket och försökte få ordning på alltihop. Och potatisen ville inte koka. Det var förstås en jättegryta, som någon hade satt på alldeles för sent, och den nu döda lär ha stått över den med paniken nära, energiskt rökande och askan ramlade ner i potatiskoket. Nå ja, det kändes förmodligen inte på smaken sen.

tog jag en bild på den för året inköpta lådan som jag har till kryddträdgård, en väldigt liten visserligen. När vi flyttade till lägenheten försökte jag ha kryddor på den inglasade balkongen, men det gick inte så bra. Antagligen blev det för varmt, men det verkar gå bra på uteplatsen. Basilika har jag inne. Jag har läst nånstans att den trivs bara ute om temperaturen är sån att man själv är beredd att sova ute, så jag kör på det.

i ett litet tåg-kör-mot-stoppbock moment här hemma. Maken började diskutera vart ett sexkantigt bord vi tidigare använde tagit vägen. Och jag beklagar, jag har ingen aning. Jag borde förstås veta, men det försvann ur vårt närmaste liv när vi flyttade till den här lägenheten, vi har verkligen inte alls plats för något mer bord. Och jag minns inte. Det hindrar inte alls maken att fråga om och fråga om och fråga om. Och jag orkar inte ens fråga honom varför han undrar.

Och jag har försiktigtvis inte tagit upp det faktum att den berömda trappan, som Äldste väntar på, den som skulle levereras senast v 26, ännu inte synts till. Men dom har börjat på det komplicerade kökstaket iaf, det som inte alls kan bli annat än snett. Det gäller bara att få det sneda att bli så jämt fördelat som möjligt. Äldste visade en bild på det påbörjade projektet, där hans långe svärfar står och ser tankfull ut.

i går drabbade mig när jag skulle borsta tänderna. Tydligen hade min lilla eltandborste legat där i väskan i bakluckan och surrat på och laddat ur sig totalt. Och självklart har jag en alldeles vanlig i reserv, just om det skulle hända, men det är inte samma känsla när man borstat klart. Sen är det lite konstigt att det är alldeles tyst när man står där och borstar.

Men nu är det soligt och dagen blir antagligen varm. Maken är duschad och lakanen är bytta, en vanlig lördag alltså. Fast i almanackan är det Peter, dvs det är Petri & Pauli dag, sett ur kyrkoperspektiv. Så jag är tacksam att jag varit både i Peterskyrkan och sett Petri grav och också den ännu vackrare San Paulo fuori le Mura, en tacksamhet i det också.

hemma hos oss, och havet finns inte på gångavstånd här precis. Men jag gissar att baddräkten är torr nu. Kanske åker vi till Äldsta nästa vecka, bara över dagen numer. Det är liksom enklare att åka hem och sova, även om det brukade vara alldeles underbart att vakna där också. Men man får disponera krafterna.

Och maken var rätt slut när vi kom hem och satt i fåtöljen och kämpade med sömnen, han fick gå och vila lite tidigare än vanligt före kvällstét. Och vi hade fått en sån där bit väldigt luktande och väldigt god ost av min omtänksamma vän, så maken blev glad, jag också förstås. Jag har öppnat fönster och ytterdörr, så vi får en rimlig temperatur inför natten. Där hade boendet klarat det hela rätt bra, det var svalt och skönt, man hade nån sorts ac och så fläkt på. I morgon kanske jag tar fram fläkten här också.

i morse också, lite senare i dag, vid åttatiden. Alldeles ljuvligt med sanden och böljeslagen. God och stilla frukost i lagom solsken och så psaltarpsalmerna i skuggan. Och jag packade ihop mina grejor och tackade så mycket för dessa alldeles exceptionella dagar. Så stor tacksamhet.

Sen lyckades jag iaf köra raka vägen hem och efter lite stillsamt tuggande och framför allt dricka – så åkte jag och handlade nödvändigheter. Lagom när jag plockat upp allt kom Äldste förbi, han hade haft ärenden här i tätorten, så han fick lite extra vatten och ett nyinköpt ballerina (?) kex med smak av kanelbulle. Ja det påstod paketet iaf. Jo vars, nja. Och vi satt och pratade en liten stund och sen åkte jag och har nu hämtat maken. Han är mycket glad och nöjd att vara hemma. Någon hade kommit in till honom med ett schema för höstens avlastningar, men jag har inte hunnit titta på det än. Jag behöver andas lite nu igen.

Morgondoppet var fantastiskt i dag också, betydligt kraftigare bränningar, så vackert. Sen åt vi frukost och lite olika människor vällde in med praktiska bestyr och min goda vän och jag tog våra bönböcker och åkte iväg en bit. Vi satt och läste psaltarpsalmer och hörde vågorna och såg gulmåran och nyponrosorna framför oss.

Nu har vi druckit mer kaffe och ätit körsbär. Ett vackert liv.

Iaf ganska tidigt, så pass tidigt att havet var nästan alldeles stilla. Så vackert, en så fin början på dagen. Sen frukost och att be tidegärden tillsammans med havet utanför fönstret, horisonten, känslan av att vi färdas långsamt mot evigheten.

Och nu – doften av tång och rosor.

Kan man verkligen undra, men jag är tydligen inte kompatibel med mitt gps-system. Vid ett tillfälle var jag ca 400 meter från mitt mål och lyckades ändå göra helt fel, men eftersom min vän har ett otroligt tålamod, så sitter jag ändå här nu. Jag har ätit god mat, badat i havet och det var alldeles underbart. Och så kvällens promenad utefter stranden, tacksam över vänner och tacksam över all skönhet.