april 2016


– jag vet. Och det hjälper inte. När maken lagt sig gjorde han en kommentar om en detalj i rutinerna, och jag blev förvånad och sa att vi brukade göra så. Men han sa, som den mest självklara sak i världen, att han hade sagt till personalen på boendet att det skulle göras på ett annat sätt. Och jag blir förstås omotiverat irriterad, dels för att han inte alls vet hur vi gör/har gjort så många gånger, dels för att han drar upp boendet igen. Dessa tillfällen, förra året blev det tolv nätter och i år har det varit hittills sex nätter, så särskilt ofta är det inte.

Och jag inser att min starka reaktion beror på att jag vet hur illa han tycker om att vara på avlastningen och att jag känner mig skyldig, som ändå framhärdar i detta. Det finns så många kolliderande känslor i det här. Ingen av oss kommer att vänja sig.

Sen hörde jag en fågel som sjöng när jag stod ute i mörkret. Det var mycket vackert. Rimligen en sorts aning om vår. Eller också var det en neurotisk fågel som hade ett osunt revirhävdande på natten.

Annonser

är det väl ändå. Fast jag handlade den traditionella skivade skinkan, det vanliga lördagsnöjet, och tänkte när jag gick hem i det dämpade solskenet, att det var rätt skönt att ha bekväma skor, yllekofta och vindtät jacka. Jag minns ju när det var självklart att klädseln sista april var nån sorts klänning och snygga skor.

Och jag är så pass försoffad att jag nog inte ens går till torget och lyssnar på kören. Jag hörde nyss vårsånger från tv:n. Och brasa blir det inte tal om. Jag minns när en åskådare vid en traditionella elden ringde brandkåren. Alla andra hade full koll, men just den knäppskallen trodde att han gjorde en insats, så mitt i sångerna kom brandbilen med sirener och allt. Stämningen blev frostigare. Men jag har sett tillräckligt många eldar, tror jag.

I morgon tror jag att jag gör rabarberpaj.

– det tycker jag allt. Och vi har en helt vanlig lördag hos oss, maken är duschad och jag bytte till alldeles nya lakan. Det är en liten prövning eftersom man inte vet riktigt hur sömmarna sitter och hur man ska dra och slita och trä för att få i filten i lakanet, men det gick.

Och vi sov ovanligt länge, uppe två gånger i natt, men somnade om nästan omedelbart båda gångerna. Jag ska läsa lite tidning och kanske ta en mugg kaffe och landa i det här hemmalivet igen. Det ständiga påminnandet (som känns som och förmodligen också låter som tjat) och så den plötsliga insikten att nästa vecka måste det pysslas med både det ena och det andra.

Och jag tänker på Äldsta som glatt ska genomföra lunch för 16 personer i dag, en tradition för dom, från början var dom fem stycken, men det har utökats med åren.

som maken råkade ut för – det ringde och han svarade. En dam vi umgicks med en hel del tidigare. Så långt frid och fröjd. Nu var det så att på slutet när vi brukade träffas, så noterade jag att hon började höra rätt illa. När man satt bredvid henne frågade hon alltid, ganska högt, vad folk runt omkring sa, och hon klagade – också ganska högt – på att hon inte hörde vad folk sa, implicit att dom mumlade hela bunten. Nå. Nu pratade hon alltså en stund med maken, som klart sa att han var på avlastning i inledningen, och efter ett tag så säger hon – ‘och hur har maken det då?’, och då blev han rätt förvånad och sa – ‘men du pratar ju med mig’, och då blev det lite tyst en stund.

Sen är det som vanligt så, att han nu pratar om den här avlastningen och dom som satt vid bordet med diverse besynnerliga vanor, som om han är där fortfarande. Och jag säger, med rätt kort tålamod, att nu är du ju inte där längre, du var där två dygn, nu är du hemma här igen.

lite regn här och där, men annars vackert. Jag åkte ju en lång stund utefter vatten och kunde se att det blåste väldigt mycket mer ju längre söderut jag kom, vita gäss i vattnet.

Sen hade maken haft det ganska besynnerligt. Det var två rum som delade på toalett och den boende i det andra rummet var en kraftigt senil man i rullstol, som ideligen rullade in i makens rum och skrek och svor av typen – ‘du ska inte vara här, din jävel, du stjäl mina saker, jag ska polisanmäla dig’. Femte gången ringde maken på larmet. Men annars så. Eller hur man ska säga.

Men nu är vi hemma iaf. Jag lyckades missa en sväng på den trassliga hemvägen, det är lätt hänt när man bara åkt vägen en gång och då åt andra hållet, men vi kom hem till slut.

Och svärmor hade lagt sin deklaration i vår postbox, men hon hade plockat bort bladet med koderna, så jag får cykla via henne när jag ska åka och handla sen.

– men kallt är det, ingen snö iaf. Och vi åt god lunch, gick i kyrkan – och träffade en mycket älskad och oväntad vän – och sen gick vi in i favoritklädaffären. Jag kanske inte ska påstå att det var kärlek vid första ögonkastet, för det är kanske lite starkt om en jacka, men efter att ha stått och provat en lång stund, så kom jag ut med en randig skapelse, man skulle snarast kunna säga mörkbeige med svarta ränder i asymmetrisk skärning. Maken kommer att se skeptisk ut, men damen som sålde den till mig sa att då säger man bara – ‘det ska vara så nu’.

Sen köpte vi var sin bakelse och gick hem och kokade kaffe och delade rättvist på bakelserna, så vi fick båda sorterna. Ja, jackan har rymlig passform.

Nu ska jag vila lite.

– ända till kvart i nio. Ett par korta uppvaknanden under natten, men jag somnade om. Och den enda jag minns är att jag drömde om en rödrutig handduk, så besynnerligt.

Och jag har stått ute på gården i gråvädret – ingen snö ändå – och beundrat planteringarna. Minipåskliljorna prunkar, lavendeln ser ganska pigg ut och salvian är på gång. Nån sorts kall vår.

Och en god vän passerade, på väg för att sjunga gregorianik. Vi enades om att det är en underbar syssla. Fast jag stod kvar, jag får gnola lite hemma först. Nu när jag har min lilla cd-spelare.

Och jag har visat värdinnan fina valpfilmer, nog är tekniken fantastisk. Planerna för dagen är lite diffusa, jag tror att nästa punkt på dagordningen är att posta vykort från värdinnans utflykt i går.

Det fanns en social begivenhet i går kväll, men jag kände att i mitt trötta tillstånd, så orkade jag inte gå och mingla och vara trevlig på stående fot. Det kan vara svårt nog ändå.

Nästa sida »