juni 2010


Satt nyss på uteplatsen när nyaste grannen stannade till och pratade lite. Han trodde att dom nästan var klara snart. Tydligen tänker dom sig att stanna längre än dom förra. Han tyckte också att det är underbart att bara kunna gå och handla frallor och sitta på uteplatsen. Ingen snöröjning, ingen gräsklippning. Och närhet till tåget – tydligen reser han en del för stora företaget och då är det smidigt att bara kliva på tåget och sen vara på Kastrup.
Maken undrade om jag frågat om deras natt- och festvanor, men det gjorde jag inte. Vi får kolla.

för mig är det så att när jag sitter nära kanten till mörkret kommer tankarna nästan automatiskt – ‘ingen älskar mig, jag är inte värd det’. Men  i dag lyckas jag tänka att det inte är sant, jag vet att det finns goda människor som håller av mig – att ingen kan hjälpa mig är en annan sak, det är ändå en tanke av tacksamhet att veta att godhet och kärlek finns, för mig också.
Att jag har varit utsatt för lögn, svek och förtal är också sant. Att det kan drabba oväntat är lika sant. Att jag inte har förmåga att känna tilltro är en följd, men det behöver inte ta över hela mitt liv. Jag behöver inte definiera mig utifrån andras problem, det räcker med mina egna. Lite mer glädje som försiktigt sipprar in i livet, det skulle jag önska mig, lite mer av det hopplösa envisa hoppet.

men det blev ingen bra dag. Det blev en dag när varken huvud eller kropp ville. Det finns väldigt mycket kvar att pricka av på dagens lista, kan man säga. Jag blir lite förvånad, när jag faktiskt går genom golvet. Nu gäller det bara att försöka behålla en sorts miniminivå resten av dagen. Andas stilla och lugnt, tänka på att jag inte är ensam, inte tänka för långt framåt. Inte släppa lös hamstern i hjulet. Klara tanken att den här dagen gick inte så bra, men det kan bli bättre i morgon. Det är inte nödvändigt att ramla ner i ravinen nära mig. Bara stilla nu.
Varför? Gummibandet var väl uttöjt, marmeladen räckte inte till brödskivan, näsan var för nära kaklet.

Kanske ska jag rentav lägga om tiderna i dag och gå till jobbet-utanför-hemmet på em. Vore nog bättre. Ibland ska man lyssna på sin trötthet. Huvudet är kanske inte tomt, snarare överfullt, det liksom väller ut tankar ur öronen. Jag vill egentligen bara lägga mig ner och inte resa mig upp på länge, länge.
I går satt jag en stund och tittade på bilder från platser där maken och  jag bott på olika resor. En stensatt innergård i Rom med en väggfontän i ett hörn där det växte papyrus, en lång varm mörk kväll som jag minns med en blandning av tacksamhet och sorg. Bilder, bilder. Minnen. Och det är en del av det som inte mer är möjligt. Jag orkar inte resa ensam med maken. Och jo, man kanske kan organisera det på något sätt, men jag orkar inte vara den som organiserar och utför allt praktiskt. Jag är så tacksam att vi åkte på resan hösten -08, där jag fick hjälp. Alla var inte nöjda med vårt deltagande, men so what?

”En dag vaknade hon med insikten att Amys död börjat bli något som HADE hänt istället för något som HÄNDE”.

Det förfärliga kan se så olika ut. Fasching har varit med om det obegripligt hemska att förlora ett barn och kämpar med denna förlust. I dag citerar han Stephen King.

Och jag tänker – för mig är det inte något som hade hänt, för mig är det ständigt pågående det som hänt och det som händer. Ingenting är lättare. Men man måste förhålla sig utan att bli galen. Och omgivningen tröttnar på det som är min katastrof, det är lättare att undvika mig, att fråga grannen hur vi har det, att bara titta bort. Måtte jag själv kunna se andras katastrofer rakt i ansiktet. Ingen vet hur livet ser ut bortom hörnet.

som Bästa Grannen och jag jobbade tillsammans. Hon är min vän och vi kommer att träffas ofta, som vanligt, man kan alltid gå bort till henne och bli glad. Generös och rolig är hon.
Och hennes ersättare är en mycket bra kvinna, trevlig och vidsynt, positiv på alla sätt. Men hon är förstås inte Bästa Grannen. Och hon kan ju inte jobbet än, så jag måste lära upp henne, och det kommer att ta lite tid, som egentligen inte finns. Fast jag tycker bra om henne, så är det en stor saknad att B G inte längre kommer att stå utanför dörren och rynka ögonbrynen och säga ‘har du kommit upp än då’ – hon vet precis hur det är, när maken plötsligt hakat upp sig i morgonrutinerna, hon har sett när jag varit ledsen, hon har peppat och fräst åt en dum omgivning. Saknad, saknad.

Vi dricker kaffe efter maten. Varje dag. När maken var frisk var det alltid han som gjorde det. Han fick till perfekt mjölkskum varje gång. Mitt blir inte lika bra, men jag gör det.
I dag när det är så varmt tänkte jag att vi kunde sitta på uteplatsen. – ‘Fast det går ju inte – jag kan ju inte bära ut kaffekoppen’, sa maken. Nä hä. Och jag blir ledsen och förvånad. Har han verkligen inte tänkt på eller märkt att varenda dag i mer än fem år har jag fixat alla detaljer, allt bärande från kaffekoppar till resväskor? 24/7. Alltid.
En del av hans sjukdomsbild? Det får vi väl hoppas, men jag kan aldrig förutse eller vänja mig. Att ligga ner en liten stund och sen resa sig upp igen.

Nästa sida »