Tigerliljan's Weblog

Sitter stilla på stolen. Bestämmer att jag tar det så lugnt som möjligt i morgon förmiddag, hade egentligen behövt börja skriva små färgglada post-itlappar för att tro att allt ska kommas ihåg. Apoteket ska kollas. Avd ansvarig för makens boende ska ringas upp. Mat ska handlas. Och lagas. Säng ska bäddas till sonen (jo, han kan säkert själv). Ljung bör inköpas och planteras. Tvätt, förstås. En sak i taget bara.

Och jag har vänt blad igen. På almanackan. En gråhund eller så som tittar upp ur höstgräs. Jag antar att det är älgjakten den har i blick. Oktober. Och jag läste f ö om flera älgolyckor i lokaltidningen under helgen. Jag ska ta det försiktigt när jag hämtar Yngste i morgon, en liten tur så han slipper sitta på tråkigaste stationen en timme.

underlagen till timrapporterna nu, dom där som man ev får betalt för, nån gång i en dimmig framtid. För jag fyller i dom i kväll, september är ju verkligen snart slut. Alldeles snart. Hur det nu gick till. Och jag lämnar in dom i morgon.

Och jag sitter och är obegripligt stressad över det som bör göras i morgon. Inget särskilt alls, men jag klarar inte många detaljer nu. Så där att jag bara blir lamslagen, det är ingen trevlig känsla.

Och jag försökte få tag för ansvarig på avdelningen maken ska till på torsdag kväll. Det gick förstås inte. Sammanträde till kl 16 sa telefonsvararen. Då tror jag att det betyder att man inte får tag i henne mer den dagen. Men, som bekant, i morgon är också en dag. Med nya sammanträden antagligen. Jag är ledsen.

alls. Jag ringde ekonomienheten efter deras lunch och lyckades hitta en kvinna där. Det kunde ju vara så att hon inte fått timrapporten, trodde hon. Och då sa jag att då blir jag upprörd, för jag lämnade in den den tredje. Nä, då skulle den ju ha kommit. Och si – det hade den. Men det var ‘mänskliga faktorn’ som hade missat, men den sjunde kan jag få pengarna. Och då blev jag rätt arg och sa att jag ska på resa den här veckan och hade faktiskt räknat att det skulle vara klart och ska jag nu i fortsättningen behöva kolla det här varje gång? Nej, det var ‘mänskliga faktorn’ fortfarande. Och då sa jag att jag hoppades att det inte skulle drabba henne själv nästa gång. Då medgav hon att det var hon som var ‘mänskliga faktorn’. Jag medger att det inte piggade upp mig ett dugg, så jag sa att då kan man be om ursäkt och där slutade vårt utbyte.

– men arg, är jag just nu. Det har varit trassel med betalningar, det ville inte fungera att beställa på nätet. Och jag var irriterad. Jag gick till uttagsautomaten bredvid banken och skulle ta ut direkt – uttag nekat. Jag gick in på banken och hon tänkte att kortet kanske var lite böjt, men när vi kollade hade kommunen inte betalat in det dom ska. Och det hade jag faktiskt räknat som självklart. Så nu läste jag igenom vad jag skrev här tidigare i månaden, för jag kan ju minnas fel, men jag lämnade in lappen den tredje september, precis som jag mindes. Så efter lunchtid får jag ringa till kommunens ekonomiavdelning och morra. Jag avskyr verkligen sånt.

Och jag har pengar på andra konton, det är inte det, men det vore bra att ha ett fungerande kort.

fick jag nån sorts vision av att jag glömt lägga linfrön i blöt, makens passion i gröten, men jag bestämde mig för att jag mindes fel. Det gjorde jag inte. Och när jag sen vaknade i morse drog jag liksom handen över ansiktet och lyckades riva näsvingen med höger tumnagel, det gjorde ont så jag var beredd på att det nästan skulle droppa blod när jag kom upp. Syntes ingenting, däremot hade jag ett rött märke i hårfästet. Vad har jag för mig egentligen?

Och promenaden blev av. Bra. Och sen kom jag hem och tände ljus och bad framför ikonerna och så började jag pyssla med gröten och bestämde att jag tar en oblötlagd sked och lägger i makens portion. Och då ringer telefonen, jag hade helt rationaliserat bort att det var telefonsammanträde just i dag. Men jag pratade på samtidigt som jag fixade frukosten, plockade upp maken ur sängen, åt frukost och hjälpte maken med påklädningen. Sen var sammanträdet slut. Och nästa tillfälle antecknade jag mycket ordentligt, kan man säga.

Nu ska det lagas mat snart. Treveckorslistan tog slut i går. Nu är det bara i dag och i morgon och torsdag den här veckan, men jag ska fixa en ny lista. Det har varit så befriande. Rutiner och förutsägbarhet i det möjliga.

plockade jag med mig Elaine N Aron ‘Den högkänsliga människan’ men hur som har jag inte börjat på den förrän i dag. Den inleds med ett par sidor med korta citat av folk som berättar att den här boken har förändrat deras liv på det mest fantastiska sätt. Bra för dom. Och så småningom finns det ett litet test där man kan få fram om man tillhör gruppen, om man får mer än tolv så sitter man där. Jag fick nitton. Så jag ska ge den en chans, inte för att jag fattar hur nån kan få mindre än tolv, men det kanske visar hur annorlunda just jag är då. Eller också är det ett sätt att få läsaren att traska vidare. Jag vet inte än.

Undertiteln är ‘Konsten att må bra i en överväldigande värld’ och det vore något att hoppas på. Mindfulness är liksom inte min grej, det här kanske kan ge ett bättre tolkningsmönster.

– det är problemet här. Jag var ju med svärmor hos begravningsentreprenören just för att jag hör. Rätt bra än så länge. Och svärmor medgav själv att hon inte hört så mycket. Men nu, på söndagseftermiddagen, är hon plötsligt helt övertygad om att cateringfirman bara sticker efter middagen och att vi måste städa själva. Vi var helt överens om att dukar, ljus, blommor, servetter, mat och städning före och efter ingår i priset när vi beställde. Så. Nej. Nej. Inget eget pysslande. Och hon har förstås ringt makens kvinnliga kusin (som var i Kina när vi var hos begr,entr.) och hon har i sin tur ringt till Äldste och beskärmat sig. Ursäkta, varför inte i all enkelhet ringa till mig?

Så jag har råmat i luren till svärmor att allt är ordnat och något lugnare försäkrat Äldste, som lät lite häpen när han frågade mig om han verkligen missat detta, att allt är ordnat. Det blir en upplevelse detta, det känns det som. Och skulle så ha varit, så har jag tagit hand om större kalas förr i livet. Jag försöker andas avslappnat.

s a s. Visst, det finns frid här också. Rätt ofta. Och förmodligen oftare än jag förtjänar. Fast den där promenaden i morse, vackert var det förvisso, och nästan alldeles tomt på folk. Men det ångade lite ur öronen just på mig.

När maken varit i badrummet – efter nästan en hel natts sömn, bra där – ligger han och funderar – ‘hur ska det nu gå för oss att komma upp i tid?’.

Jo men visst.

Tackar.

Hur ska det bara gå?

Kanske rentav som det gjort 99% – eller möjligen högre siffra – av alla morgnar vi delat. Och dom är väldigt många. Nämligen att hustrun traskar upp och så småningom erbjuder den läckra gröten med tillbehör. Och numer dessutom ser till att det finns nån slags rimligt tidsschema och att det dessutom hålls, inte så många avvikelser från spåret framåt. Men han låg där och bekymrade sig. Och jag kan faktiskt inte förstå att han inte noterat hur det händer och varför. Och jag kan inte ta det med ett leende.  Men nu har jag lugnat mig. Tills nästa gång.

Morgonpromenaden i bokskogen i morse, grönskan glesnar, men det är fortfarande så vackert. Och jag försökte tänka på att förra året gick jag ut nästan varenda morgon två månader till. Sen kom snön,som jag inte vill tänka på.

Och maken och jag åkte till den mest välbekanta kyrkan, där kroppen alldeles automatiskt anpassar sig till bänken, jag sitter aldrig så nån annanstans. Många barn i lite olika storlekar, dop av en liten fin gosse med en pappa som med stark engelsk (amerikansk?) accent läste en tackbön. Och jag tittade på konfirmanderna ett par rader längre fram och tänkte att jag antagligen var med på dom flestas dop där också. Och gåvan som räcks med bröd och vin, den vackraste kalken. Efteråt hittade jag en femma i jackfickan, så jag kunde tända ett ljus.

Och hemma råder friden nu, maken vilar och på mitt sätt gör jag det också. Ska alldeles nu göra en mugg kaffe med mjölk och titta lite i tidningen och röra ihop kyckling i ugn enligt ett recept av Paolo Roberto.

– det här med livet. I eftermiddags kände jag att jag orkar ingenting längre. I-n-g-e-n-t-i-n-g. Totalt slut, dränerad.

Och nu tittar jag på köksbordet där dom (lättgjorda) grahamslimporna står, på bänken står 16 kladdkakemuffins, all disken är ren, jag handlade och – extra pluspoäng – alla olika sorters sopor är slängda i rätta behållare nere på gården, t o m tidningarna. Hur i all världen det nu lyckades bli så många tidningar, jag tyckte jag slängde i förrgår, men nu är det tomt där.

Och jag kom ihåg att köpa en omgång pasta så Yngste inte ska svälta ihjäl här hemma när jag är borta. Det här är så bisarrt att jag bara hjälplöst rycker på axlarna åt mig själv. När vi hade flyttat till den här bostaden åkte vi efter drygt en månad tre veckor till Spanien, maken och jag, för rehab för honom utanför Malaga. Och då var sonen ensam hemma och förmodades fixa mat och tvätt och alltihop, då var han rimligen sex år yngre och numer har han bott på egen hand flera år. Kanske kan jag lita på att han klarar ett par dagar. För han bor här när jag är borta bara så ingen tror att här är tomt. Och jag ser att det är vrickat, helt onödigt kontrollbehov.