oktober 2012


vid muffinsen och Grey’s. Och det kändes lite lyxigt att sitta vid den lite bättre tv:n. Men framför allt var det roligt. Maken är ju inte precis road av Grey’s. För hans skull hoppas jag att damerna i tv:rummet inte ville titta på just det.

Och i morgon har jag bestämt mig för att jag ska gå till biblioteket och kunna stanna en stund, inte känna att jag måste hem så fort som möjligt. En ovan känsla, att leva att vuxet liv. Det där som andra lever när barnen växer upp. Det är också bara ett konstaterande.

Och det är också ett faktum att det är tomt att gå in i ett tomt sovrum. Frånsett halvåret han var på rehab, så har vi ju levt tillsammans sen dackefejden ungefär. Många tankar är det.

Annonser

framför tv:n. Det måste väl räknas som lite wild&crazy iaf. Och jag har ätit en cookie. Leilas mammas skorpor torkar i ugnen och jag satte nyss in dom färdigglaserade muffinsen i kylskåpet.

Men om en timme är det Grey’s och då ska jag sitta framför stora tv:n, för en gångs skull.

Och jag minns när jag spann igång lite för mycket, lite för länge, då när maken var på rehab. Då ringde någon och sa – ‘nästa gång jag kommer förbi följer du med mig hem två dagar. Äldste kommer och tar hand om Yngste, det är klart’. Och så blev det. Och jag insåg att det var omtanke där och då. Men nu är jag ensam, jag beklagar mig inte, jag bara konstaterar. Och tydligen klarar jag inte av det särskilt bra. Jag inser det.

Hjärtat slår.

– kanske vore en bra idé. Jag har vikt makens skjortor, sopsorterat i alla kärlen (nästan) på gården, bakat morotsmuffins och ordentligt diskat allt som inte bör maskindiskas. Sen ska ju glasyren göras till muffinsen och jag har vaga planer på Leilas mammas saffransskorpor.

Kanske kunde jag ta mig ett äpple och sätta mig med boken jag har liggande bredvid fåtöljen.

Och om maken händelsevis skulle beviljas två nätter i korttidsboende ett annat tillfälle, så ska jag nog åka från hemmet.

– ‘egentid’ eller vad det nu ska kallas. Och redan har en massa av dom försvunnit. Jag har planterat ljung och städat uteplatsen och jag har bakat 39 chokolate chip cookies. Och så har jag fikat med Bra grannen, ostkaka och kaffe, med nu definitivt utflyttade Bästa grannen och hennes karl. Dom lämnade nycklarna i dag.

Och sent hann jag äta också, omelett, en bit gorgonzola och blandad sallad.

Maken? Jo tack. Vi åkte till boendet på fm. Jag skulle hämta lilla väskan på vinden. Inga vindsnycklar där dom ska vara. Jag störtar runt och letar i alla upptänkliga fickor – nada. Till slut beväpnar jag mig med diverse verktyg och ett annat lås och går upp på vinden. Där hänger nycklarna i låset. Så det kan slumpa sig.
Nå, vi kom i väg och gick in genom huvudingången. Sen var det till vänster och en kilometerlång korridor, där det f ö stod den största hibiscus jag sett i mitt liv, blommade med mörkröda blommor, täckte ett par kvm golvyta. Men sen var vi framme. Maken fick ett rum med delat badrum, ljust och säkert bra. Och damerna verkade trevliga och tacksamma för bruksanvisningen och mycket professionella på ett bra sätt. Och maken satte genast igång sin mest sociala sida, han kommer att bli hur trött som helst.

Och jag gick kilometern tillbaka till bilen och körde i väg. Det var inte så jättekul.

Och jag försöker säga mig att vi måste testa, jag får räkna med att första gången tar det väldigt mycket energi, just för att så mycket är nytt, både för honom och mig. Allt som ska fixas.

fick jag ihop. Dvs Hosanna tipsade mig om att jag hade ett tidigare dokument, som jag anpassade. Så här blev det.

Maken

 Medicin

–       i samband med frukost morgonfacket (3 tabl) plus en citodon

–       eftermiddag medicin i mittenfacket (1 tabl) plus en citodon

–       kväll (ca 22) medicin i kvällsfacket (3½ tabl) och en citodon

 Kan vakna nån gång på morgonsidan och behöva gå på toa. Behöver en puff upp, kan gå barfota till badrummet (man får ha uppsikt, så han inte halkar). Lägger sig själv igen och drar över sig täcket.

 På morgonen behöver Maken hjälp med att ta på kalsonger, strumpor och skor innan han går till badrum.

–         badrummet – ta fram tandborsten, tandkräm på, tandtrådsbygel. Maken sätter sig på toaletten och tar sen av sig nattskjortan.

–         Ev tvätta under armarna, deodorant (själv, man lyfter armen) – Maken borstar tänderna och rakar sig. Sen skjorta och byxor

Vilar gärna drygt en timme före lunch

Vid lunch behöver Maken hjälp att ta maten, att skära den, att någon håller koll på att vrida tallriken (han ser oftast inte vänster kant)

Vilar gärna en stund sen eftermiddag också

 Vid kvällsmat – likadant som lunch

Kvällstoalett – i badrummet– ta fram tandborste, tandkräm på, tandtrådsbygel och liten ’flaskborste’.

Maken brukar ta av kläderna efter toabesöket, men före tandborstandet.
När han lägger sig får han hjälp med kuddar och täcke, en under v arm och den halvrunda under v knä.

Maken har svårigheter att komma ihåg i vilken ordning saker ska ske, t ex i badrummet, och han har svårigheter att avgöra åt vilket håll han ska gå genom dörrar och motsvarande.

Men han har inga minnesproblem ang personer han träffat eller saker han varit med om och är helt orienterad i tid och rum när han sitter ner.

 

– det finns många små projekt på vägen som man kan ta sig för innan man sätter sig och gör det man ska. Jag har t ex sorterat mina strumpor. Jag hade jättemånga. Två av garderobshyllorna innehöll dessutom de mest oväntade ting, bl a dom nya sidenkalsonger jag skickade efter i slutet av förra säsongen, så det var ju bra att jag hittade dom.

Och jag fick alldeles nyss ett mail från en av de käraste vännerna, som just nu sitter i New York, välbehållen, och väntar på en möjlighet att åka hem, men ändå lättad över att på plats se att sonen klarat sig. Nog är tekniken fantastisk. Och då lyste en grön plutt bredvid namnet på henne som bor i den trakten, så jag utgår från att allt är OK där också, fast noga räknat kan ju folk sitta var som helst.

Men jag ska skriva ihop en lättläst sammanfattning om maken. Nu. Jag inser att det vore mycket begärt att be dom läsa min blogg, och det skulle jag nog inte vilja heller.

Att ha en rejäl deadline är en bra sak. Då brukar jag få något gjort, nästan alltid i tid. Men om det går att göra ‘sen’ så blir det mycket riktigt ‘sent’ snarare. Och i dag sitter jag och våndas över att jag ska skriva ihop ett litet papper om makens mediciner och behov, som han ska få med sig i morgon. Det är nästan oöverstigligt. Nästan.

Och nyss ringde jag t om ett telefonsamtal jag gruvat över. Hellre än att skriva pappret. Och jag har följt stormrapporteringen från USA och tänkt på hur det är att bli av med strömmen i över en vecka, hur det är att frysa i mörkret. Hur det är att slänga det som finns i frysboxen. Stora katastrofer. Och jag tänker också på den alldeles förfärliga bilolyckan i Malå i lördags. Jag vet ingenting, men att förlora barn är alldeles förfärligt. Och att vara bilföraren som förstås aldrig kunnat ana hur förfärligt det skulle bli.

Och en annan katastrof satt jag mitt i i går kväll. Förra veckan lånade jag ju Niklas Rådströms Stig., hans bild av relationen till Stig Claesson. Så kom jag ihåg att sonen Nils skrivit en bok om familjelivet i familjen Claesson – Blåbärsmaskinen, som jag lånade i går. Han skriver så förfärande bra om livet med en far, som inte vill eller kan ta ansvar för sig själv eller familjen. Hur han själv skaffade sig överlevnadsstrategier mitt i det kaos som alkoholen bidrog till. Och slutet med en mycket bräcklig, tablettmissbrukande och starkölsdrickande far. Omgivningen som kommer på besök med den efterfrågade kassen, ambulanspersonalen som tycker att han ska ta bättre hand om sin far – för det är klart, Slas kunde spela sin roll, vara charmerande mot dom han behövde in i det sista. Man vill inte tro att man blir lurad. Och jag tänker på alla som är omgivning i andra sammanhang.

Nästa sida »