september 2009


Det finns en del att välja på. Fast den jag ska sluta med just nu är att kolla på min statcounter, åtminstone ett par dagar.
Jättekul att hitta Finland och Danmark – hejsan, hejsan! Och ett par stycken i olika kommuner som läser från jobbet – hej Sala, min farmor var född där – och några som nästan bor i närheten av mig, och rätt många norröver från Sandviken och norrut, en hel bunt runt huvudstaden – Västerås kan nästan räknas dit också väl?
Fast kyrknätet och studentnätet ger mig lite – ja så där känslan att – varför just här? Och i Schweiz sprider jag mig som en löpeld, väldigt liten, men procentuellt fantastisk ökning. Vinkar glatt!
Och så västkusten – många intresserade där. Ingen nämnd och ingen glömd.
Nån gång, alldeles i början, tänkte jag med ett milt fniss att om ni kom hit allihop skulle det bli lite trångt att bre mackor till alla. Nu säger jag – bre era egna! Detta tyar jag nog inte. Men varmt välkomna i a f. Och god natt!

Annonser

Det är sant att jag ständigt går med spänning i kroppen. Och jag vet att det inte är nyttigt. Så ibland känner jag stress över att jag inte kan slappna av också, väldigt konstruktivt.
Fast just nu, där jag sitter, når andningen ända ner, många fler muskler än vanligt är totalt avslappnade. Jag har mötts med kärlek och omtanke. Och det är inget fel på den kärlek och omtanke jag fått hittills, tvärtom, men det här var någon som lovade göra något konkret för mig. En stor börda som lyftes av. Vägen framåt är mycket knagglig, men att veta att jag inte är ensam, vilken lättnad. Det är inte fråga om att tycka precis som jag, eller att tänka mina tankar, oh nej – men att se på mig med praktisk kärlek. Jag nästan gråter. Men mest sitter jag bara och andas. Ni vet, som  barn testar man att stå i en dörröppning och pressa armarna mot karmen och när man tar ett steg framåt åker armarna upp i luften av sig själva. Så är det.

I huset mitt emot bor bl a en jättebräcklig jättegammal dam. Hon har förut haft en förfärlig liten hund, som stod på balkongen och skällde i timmar. Hon var rädd för den och öppnade en glipa i dörren och kastade en toffel på den eller så, och det blev det inte bättre av. Så småningom samlades hunden till dom andra benen, och på senaste tiden har hon haft en mer gladlynt yngre hund med sig vid rollatorn. Hon går väldigt långsamt och det har inte sett stabilt ut. Grannen och jag har stått i varsin ände av vår loftgång med hjärtana i halsgropen.
Tydligen har hon velat ha hund. Och hennes barn har inte sagt ifrån.
I dag på väg till jobbet var det lite kaos i närheten av ett övergångsställe. En annan dam hade varit ute med en mycket trevlig labrador och då hade rollatordamens hund kastat sig mot den för att hälsa, så hon hade åkt baklänges i trottoaren och slagit i bakhuvudet. Jag vet inte hur det gick sen för henne, men idén var helt fel från början. Hon skulle inte kunna gå ut med något starkare än en hamster i bur i rollatorkorgen. Det borde vem som helst kunnat se.

‘Vad du är skön, min älskade, vad du är skön’ (Höga Visan 1:15)

Gud ser skönheten i var och en av oss. Men Han är också krukmakaren som börjar om, när krukan inte blir rätt. Han tar leran och börjar om. Inte för att straffa leran, utan för att den skönhet som finns dold i leran ska komma fram. Ingen krukmakare vill göra ett dåligt jobb.
Jag talade en gång med en träsnidare, som sa att det var inte svårt alls, det var bara att ta bort det onödiga trät, så kom den inneboende skönheten fram.
Någon hittade en gång ett stort stycke sjödränkt ek med en stor spricka i och kom med det till träsnidaren. Som inte dolde sprickan, felet, utan som förgyllde svagheten i trät. Den fanns där och kunde bli skönhet, nu en stor ljusstake som bär hoppets ljus vid en dopfunt.
Inte vet jag vad jag kommer att bli, när jag tittar på torra frön vet jag sällan vad som kommer att bli av dom heller, utan fröpåsens bild vore jag helt lost. Men skönhet blir det, ett frö är inte vilket skräp som helst som kan kastas bort. En oväntad blomma. Vilken dag som helst blommar den, när det är dags. Och i dag är i dag – om det är blomningens dag vet inte jag. För någon är det den dagen.

Fick en uppfriskande dos House nyss eftersom jag fick igång tvillingboxen till andra tv:n. Maken ville se aktuellt och Fredrik Lindström. Jag kom ner till sista meningen där – ungefär ‘rikssvenskan visar en brist på gemenskap’ – så tror jag han sa. Gemenskap ja. De flesta, i a f jag, vill leva i nån sorts gemenskap. Jag är gift, en gemenskap mellan två människor, knepigt nog. Andra gemenskaper är också mina och viktiga för mig, formar mig, innebär kärlek, ökad kunskap, närhet på olika plan. Att då få veta att man inte passar in, att man är en belastning, där man trott sig leva i nån sorts trygghet, det är faktiskt att kastas ut i rätt stor vilsenhet. Det gör att jag har svårt att fokusera, svårt att få saker ur händerna, svårt att sova. När det dessutom kombineras med ‘om du bara ändrar dig, så kan vi få en öppen och god relation igen’ blir det riktigt knepigt. Tror nog det blir väldigt svårt, har man blivit skjuten i ryggen är det inte sannolikt att man vänder sig om igen.
Det är svårt att se kärlek hos den som slår. Det är inte min sorts kärlek.

Nu har vi ju alla varit så upptagna av väsentligheter, typ fru Anka, att svininfluensan försvunnit ur blickfånget. Men låter jag detta hindra mig? Söker jag vidare efter mänsklighetens räddning? Så klart jag kämpar vidare. Här kan ni se projektet som kommer att låta tala om sig.
Det är bäst jag förklarar: den vänstra flaskan är alltså ursprungsodlingen, den har fått sköta sig själv sen 24 april, när jag upptäckte första lagret jox. Men ni ser det översta nu också, va?
Flaskan i mitten är den vi just nu använder, men nu börjar den också grumla till sig och kommer att bli tagen ur trafik i morgon. Och den längst till höger är alldeles klar och oöppnad. Ska användas i fortsättningen. Är det bara en slump att dom med grummel och odlingar är ekologiska? Många frågor här, innan vi har nåt praktiskt användbart.

vinäger4

kommer leverans till min tobakshandlare. Fast förra veckan hade dom glömt att beställa min sort. Och nu hade jag rensat lagret hos den andra handlaren. Men när jag kom bort till den vanliga så låg där ett tio-pack. Det var väl bra. Det är liksom aldrig läge att sluta här, det kommer ständigt nya katastrofer som kräver små stunder av avkoppling. Nej, det är ingen annans fel. Och jag började när jag gnisslade tänder på nätterna när jag hoppade in i kommunalpolitiken.
Den som har hört nån gnissla tänder förstår att det var omtanke om maken.

Nästa sida »