Tigerliljan's Weblog

– tror jag. Dom sa det åtminstone. Och jag är fortfarande alldeles för mätt. Lasagne och sallad. Två sorters glass med hemkokt kolasås, jo jag trodde det var alldeles nödvändigt, och så kaffe med den enorma chokladtårtan, den med chokladsmörkräm på. Fast förr fanns det kanderade syrener att dekorera den med, så vackert med lila blommor på ljus chokladkräm, men det gick ändå.

Och dottersönerna ägnade sig med liv och lust åt dataspel på Yngstes rum (dom har tidsrestriktioner hemma) och flickorna bestämde sig snabbt för att den inglasade balkongen med prunkande citronträd och förvuxna pelargoner var ett trevligt litet hus att leka i. Alla mycket nöjda.

Och när dom åkte blev det så tyst i huset. Alla kramade morfar och mitt hjärta trasas sönder, jag vet hur lycklig han blir och samtidigt hur mycket han sörjer över att vara bunden till sina stolar när dom är här.

En ganska anonym bild på lilla Pussgrukan som blandar avfallna pelargonblommor i en gul kruka. Nu har jag städat igen. Och diskat två diskmaskiner. Med ett litet kök gäller det att precis allt är rent när middagen börjar, för tio personers disk och matuppläggningsfat tar plats sen.

om jag har tillräckligt med mat hemma. Borde jag köpt lite glass också? Det finns tid att göra det än. Några minuter till.

Och béchamelsåsen är inte kokad heller. Och i natt låg jag och stressade mig över hur stor långpannan egentligen är. Det är nog inte riktigt friskt. Men varför skulle det vara det? Jag är så trött redan nu att jag inte fattar hur det ska gå. Men det går. Det händer fortfarande att jag tänker – den som hade nån som kunde hjälpa till, bara med att ställa ut tallrikarna, eller gå den där extra vändan till coop.

Men jag vet att jag blir glad när dom kommer. Och maken är fräsch och duschad och förväntansfull.

Jag överlever. Återkommer. Men jag skulle önska att det inte kändes så varmt runt ögonen liksom.

jobbar på. Just nu med en tvålitersform med chokladkaka. Och smör och ägg till krämen ligger framme och rumstempererar sig. Det var länge sen jag gjorde just den här sorten, ett tag var det nästan löpandebandtillverkning, jag kunde receptet utantill och räknade dessutom om det till 1½ litersform också. Då kunde jag få in två i ugnen, så det räckte lite längre. När Äldsta tog examen i Uppsala hade jag med ett antal frysta och bredde glasyr på där i den hyrda samlingssalen på studentboendet. Nån av hennes kamrater hällde fel sorts diskmedel i diskmaskinen minns jag, så golvet blev rejält rent och torkat också.

Roligt var det. Mitt i vintern var det. Och Tvåan och hennes man kom också åkande i snön, men hittade förstås inte sista biten, men han som numer är Äldstes man sa glatt att jag går ut och ställer mig vid trottoaren, men sen kom han på att han och Tvåan inte setts på flera år, så Yngste fick gå med, sju år var han.

Då var nästan ingenting omöjligt.

– tänker jag – men sen tänker jag att det är inte säkert att man lyckas leva i harmoni med sig själv heller.

Men dagen börjar på riktigt när väckarklockan ringer, mitt i en mycket obehaglig dröm, som lyckades trassla sig ur det undermedvetna mellan maken-till-badrummet och väckarklockan. Så onödigt. Men jag reser mig upp, kan ganska raskt konstatera att största tidningen förstås inte kommit, den vi har tre dagar i veckan. Om den kommer på rätt dag en av dom är det bra utdelning. Och jag tänder ljuset och står inför mina ikoner, jag läser lovsångerna och jag ber för många av dom som står mitt hjärta nära och för några jag inte alls förstår mig på, min förståelse kan öka.
Och komma ihåg påsarna den här gången och cykla ut i den ljusa varma morgonen. En glädje att kunna. Vi är inte många så dags, men jag funderar över en liten tant med rollator, kanske inte helt koncentrerad – hon frågar grönsaksmannen hur många gånger som helst om olika grönsaker – ‘är dom inte svenska?’ – allt är ju inte det året om, men anyhow – hon är mycket social och jag tänker, för hon ser verkligen uråldrig ut, jag tänker att jag hoppas att jag blir vänlig om jag blir förvirrad. Det är inte säkert.

Och jag åker hem och kokar gröt och kollar att sonen vaknar. Och maken startar sitt frågande om sonen jobbar innan sonen kommer in i köket, tack-och-lov, och sonen är pollensnorig och på dåligt humör. Och jag bäddar sängen och tänker – i kväll, när jag har gjort chokladtårtan och köttfärssåsen till lasagnen, så får jag lägga mig igen, fast då kommer jag inte att orka förrän det är sent igen.

Så går en dag än från vår tid.

att jag egentligen inte kan göra någonting åt det som händer maken, jag kan bara observera, så efter ett tag lugnar jag mig. Det är så.

Och han gick som vanligt och vilade och jag åkte som vanligt, eftersom det är torsdag, till kyrkan i skogen på kvällsmässa. Jag är så tacksam över att ha möjlighet att andas in, rikta tankar och själen mot Gud. Att ha en glipa i tidens skimrande väv till en annan verklighet. Att få vila. Annars skulle det här inte gå.

Sen visar det sig att vi blir elva personer på lasagne på lördag. Och chokladtårta, en sort jag inte gjort på länge. Så i morgon får jag handla. Alla dessa påsar. Så då sätter jag väckarklockan så jag kan handla tidigt.

Och jag kan bara säga att jag tycker att Jane Austen är lite blek i förhållande till Ann Heberlein.

– makens alltså. För det mesta fungerar det ungefär som för vem som helst, dvs en del saker kan falla bort men det mesta finns där. Men så händer det att det blir ett mer tydligt hack. Som nu.

I tisdags pratade vi om att Yngste skulle jobba onsdag och fredag. I går, när vi åt kvällsmackor, pratade vi om det igen, lite mer specificerat, varför det blev så just den här veckan. I morse när vi åt frukost undrade maken hur det gick med sonen och jag sa att det hade vi redan pratat om, han är hemma i dag. Så småningom kom sonen ner och maken sa mycket förvånat – ‘men är du här fortfarande, kommer svågern snart?’, och sonen fick ett smärre utbrott – ‘men det har vi ju pratat om i går!’. Ja, och dessutom vid frukosten för maken och mig.
Och nyss hade vi ätit vår lunch och sonen kom nedför trappan för att gå ut och äta med sin kompis och maken, genast, -‘men är du hemma, skulle du inte jobba i dag?’. Då blir det jobbigt. För det är inte så i vanliga fall.

Och jag går mentalt igång och undrar vad som händer. Jag har ju varit med förr förstås, och antar rent erfarenhetsmässigt, att inget särskilt faktiskt händer. Men jag vet inte, och magen vrider sig. Och jag gråter tyst för mig själv. Det behövs inte så mycket.

att den inte hade nån signal. Och jag drog ut sladden och betedde mig på alla möjliga sätt, men den tjurade fortfarande.
Så jag plockade fram en orgelskiva till maken, så han skulle få lyssna. Och jag sitter uppe vid datorn och hör bruset nerifrån och hjärnan skickar fram en tanke, totalt automatiskt – ‘men kan vi inte få gå till frukost snart då?’. Och jag skrattar högt – just den här orgeln hör jag varje sommar och just efter morgonmässan brukar den som spelar bli alldeles lycklig och vilja ge oss en riktigt fin och lång upplevelse av orgelns kapacitet. Totalt bortkastat på mig, kan man säga.

Jag beklagar mitt undermedvetnas förmåga. Eller oförmåga.

och är oändligt tacksam för mina nya glasögon, som låter mig klämma 308 sidor Ann Heberlein utan att det blir besvärande. Och jag kan bara citera – det som någon annan skrivit så mycket bättre än vad jag kan själv –

…belöningen. Den som kommer för den som håller ut. Så är det med mycket i livet. Det handlar om att hålla ut, inte ge upp, inte släppa taget när det är motigt, tråkigt, tjatigt, förutsägbart. Att fortsätta tro på att belöningen kommer. Att tro att det finns en framtid.
Det mesta i livet kräver tid, tålamod och arbete. Som kärleken, vänskapen, barnen, skrivandet och tillfrisknandet. Det mesta i livet kan raseras så fort, så fort om man väljer att släppa taget, om man väljer att ge upp, om man väljer att gå. Om man inte orkar vänta. Om man inte klarar av att tro att det finns en framtid. Det är inte modigt att upp, inte alltid. Ibland är det modigast att stanna. Att våga stanna kvar. Mod, skriver Arisoteles, är en medelväg mellan fruktan och blind tillförsikt. … Stanna kvar utan fruktan. Stanna kvar i tillförsikt. Att stanna kvar. Det är också gott.

Och jag tänker på någon, som i raseri skrev till mig, – ‘jag går vidare och lämnar dig’ och jag svarade – ‘men vart går du då, går vi inte åt samma håll?’. Att stanna kvar på vägen, den smala och vindlande. Med målet – långt borta och nära –
Frikänd skall jag se ditt ansikte och mättas av din åsyn när jag vaknar.

Att vakna – en gång – den sista gången.

när marginalerna var på min – vår – sida. Vi har druckit upp tét, jag står och berättar nånting som maken tycker är rätt ointressant, han skjuter tillbaka stolen och ska resa sig och gå från köket och jag står snett bakom. Inte med fullt fokus.
Men nånstans i ögonvrån ser jag att han håller på att falla och jag lyckas med mycket smal marginal få stolen bakom honom, så han hamnar lite snett, men dock på, stolen och inte raklång i golvet.

Och jag är mycket tacksam för det. Han säger att det gick bra, han kände ingenting. Jag antar att det inte alls hindrar att han kan ha fått rejäla blåmärken eftersom han ju inte känner nånting i vänster sida, som väl dunsade mest mot stolen.

Och jag försöker andas.

Lite mer bekvämt den här gången. Och nästa gång ska jag fråga något riktigt dumt. Tredje gången gillt s a s. Två böcker lånade jag för att bilda mig – ett projekt så väldigt att man kan få svindel för mindre – och en för att jag bara ville. Ann Heberleins Ett Gott Liv. Och jag har nu slukat 56 sidor. Och då och då skrattar jag högt. Vi känner inte varann, A H och jag, av en slump är det så. Om livet hade hakat i lite andra kugghjul då, våren efter det att min far dog, så hade vi varit bekanta. Vi har gemensamma bekanta, men vi lär aldrig  mötas. Och visst är det lika bra, vi skulle bara sitta och diskutera om det är lämpligt att kvinnor över 35 har tights och det tycker ju ingen av oss, så det är redan klart liksom.

Livet som ger svindel skulle vi aldrig komma in på, ansikte mot ansikte. Men nu får jag sitta här och läsa hennes berättelse, jag får nicka och instämma och jag får tänka emot, bäst jag kan. Och nyss läste jag om stryka, den styrka som man har när man blir frisk. Att sjukdom och lidande inte nödvändigtvis är meningsfullt. Och mitt i allt så är det en fröjd att läsa formuleringar, att få vara med på vägen, att känna tillfredsställelsen när spiken klockrent går ner i plankan. Och döden skulle vi nog inte heller prata om, inte gör man det med människor som sitter på andra sidan bordet och ser stilfulla ut.

Men jag hakar upp mig på en formulering i förbifarten, att det skulle varit lätt att födas. Det tror jag inte. Inte alls. Rentav tror jag att en del av oss har lite svårt att hämta sig från denna besynnerliga start på en ny underlig situation.
Och jag läser hennes lista på ‘jag är’ olika saker. En del är jag också, en del annat inte alls. Det som fick henne att skriva listan var behovet att distansera sig från satsen ‘jag är bipolär’ – hon konstaterar att man säger att man har cancer, inte att man är.
Och jag har många sidor kvar. Sen får jag bilda mig med Jane Austen.