december 2016


då och då, fast jag tycker nog att det smällt lite mindre än andra år. Jag är ju, skam till sägandes, en entusiastisk fyrverkeritittare och det brukar finnas rejält med grejor vid tolv. Fast i år är det så dimmigt att det kanske inte syns lika mycket. Jag hoppas förstås att dom där som ställer sig på torget och skickar upp sina raketer klarar det utan att tända eld på någon annan. När man ser hur det ser ut på morgonen på nyårsdagen, så är det allt något av ett mirakel att det hittills gått bra.

Annars har jag suttit och petat ihop planen för bibelläsandet under året som kommer. En del börjar glatt i Första Mosebok och det kan hända att man kroknar då, tänker jag, så mina textstycken fördelar sig lite annorlunda, men jag läser igenom Bibeln varje år med stor tacksamhet. Men det kräver lite tankeverksamhet innan almanackan byts, och det beror på att Påsken har egenheten att flytta på sig varje år. En relativt sen Påsk kommande år.

om nyårslyxen är äkta vara, stod det på svt:s sida. Ja ja, det kan så vara. Här har vi ätit pasta med skinka, svamp och gräddsås, det var gott och garanterat äkta rakt igenom. Och jag har, för att överraska maken, köpt en sån där pytteliten påse ostbågar, som jag kommer att dela i kväll. Dvs jag delar den så att han får mest, men ett par hamnar på min lott också, tänker jag. Och det sabreras ingen champagne här, det inte ens dricks. Kanske, om jag kommer ihåg det, så tar jag ett litet glas bristol cream.

Och så ska jag skicka ett sms för att gratulera Tvåan och svärsonen på bröllopsdagen, dom gifte sig 1999. Och när jag tänker på just den nyårsafton, så tycker jag nog att jag klarade det hyfsat. På egen hand, praktiskt taget, ordnade jag middag för 55 pers. Jag var rätt nöjd när klockan slog tolv, och vi som var kvar hemma hos oss stod ute på gården med våra raketer.

och sånt. Svärmor var f ö inte nöjd med kungafamiljens år, hon tyckte inte det var tillräckligt aktuellt. Det kan ju bero på en överdos Svensk Damtidning från hennes sida. Och på samma gång som jag är oändligt tacksam att slippa följas av intervjuande reportrar i livets alla skiften, så vore det ju bra om någon annan höll koll. Jag kan t ex inte riktigt minnas när jag bytte batteri i klockan, men det känns som om det var ganska nyss, och nu stod den still i dag igen.

Trots klockan så tickar ju tiden på. Det där med att byta almanackor och årtal är lite förbryllande, men nu vet jag att jag har en almanacka med alla bladen åtminstone, den där som jag använder för att skriva upp tandläkare och vårdcentral och sånt. F ö ringde okänt nummer i går och det var vårdcentralen, som gav tid för makens årliga kontroll, som inte riktigt fick plats i december. Det blir provtagning på lab, på fastande mage på onsdag, tror jag. Jag har skrivit upp ordentligt.

– mycket god middag med perfekt ugnsstekt ryggbiff, potatisgratäng och en mycket god champinjonsås. Och så kex och ost. Och kaffe med hennes obeskrivligt läckra kringlor och fruktkaka.

Men det där med hörseln är ett problem, trots dom nya batterierna som Äldste öste över henne. Men hon pratade glatt på och maken vrålade tillbaka. Mestadels handlade det förstås om släktingar och bekanta, som jag knappt träffat, och det är jag van vid, så ok. Men hon har också ett livligt intresse för sina grannhus, där hon har många ganska fantasifulla idéer om hur och vad och vem. Och hon kom också in på en bilresa för några år sen, när hon och bröderna hälsat på en kusin och en helt osläktad kvinna körde. Denna resa blir bara längre och längre och mer och mer förfärlig, ju fler gånger hon berättar om den. Och maken försökte förgäves att återföra henne till någon sorts rimlighet, men det gick inte. Men det får väl räknas som en lyckad dag iaf.

– maken och jag. Nu har han också tappat en plomb, fast i en framtand för hans del. Det fanns tid hos en annan tandläkare i eftermiddag, men han ville hellre vänta på vår vanliga på måndag. The dentist, the man I personally made a millionaire. Typ. Men han har varnat för det här ett tag, maken, så helt oväntat var det inte.

Och det blev en sen morgon för jag hade svårt att somna i går. Men vi är på gång iaf, ungefär som sengångaren i Ice Age.

Och andra år har det hänt att jag tittat igenom vad som hänt under året, men det orkar jag inte just nu. Och nåt särskilt epokgörande har väl inte hänt heller. Det var förstås det där att vi tog oss till makens studentjubileum, dels var det en så fin kväll och roligt för maken att träffa dessa människor, och för mig att få självförtroende nog att ta mig igenom Stockholm med den mekaniska röstens hjälp. Det gjorde ju att jag vågade andra advent också, även om det är en helt annan sak, när mörkret faller vid tre och trafiken tätnar betydligt. Och utflykten vi gjorde i början av juli var också fin, då när vi firade avhållna vännens födelsedag, solnedgång och champagne. Och så resan till England, det var verkligen en mycket stor upplevelse för mig. Tacksamhet.

är också slut. Nu är det bara chokladasken kvar att kämpa med. Det kommer att gå.

Och jag funderade vidare på det här med Murder in the Cathedral, T S Eliot skrev den alltså runt 1935, och jag fäste mig vid argumentationen han låter de fyra riddarna föra, dom som mördade S Thomas i katedralen. Vi är egentligen inte engagerade i fallet, vi gör vår plikt, egentligen är det vi som får lida för det här, vi bevarar samhällsordningen, nog visste Becket precis vad han gjorde och vilka konsekvenserna skulle bli – det kan kallas för självmord egentligen. Många ord, mycket urskuldanden, och detta tio år före Nürnbergrättegången och tjugo år till innan Hannah Arendh skrev om den banala ondskan. Och kanske har en och annan av oss mött det där sättet att tänka, jag har gjort det, fast i mindre skala förstås. Någon som ursäktade sina handlingar med att egentligen gjorde det ju mest ont för honom, men han var tjänsteman och kunde inte göra något annat än vad systemet ville.

i morse. Det var bra, den var god och lyckad och så, men det är ändå bra att den tog slut nu. Jag har en tendens att gärna äta för mycket skinka. Men vi har fortfarande kvar av julosten, den där edamern, som jag köpte för ett år sen och som har vilat sig i form i kylskåpet. Jag ska köpa nästa års i morgon, har jag tänkt. Skulle något hända mig, får väl barnen slåss om den.

Och i morgon är vi bjudna till svärmor på lunch, maken och jag. Hon hade tänkt bjuda ett kusinbarn också, men hon var visst lite krasslig. Kusinbarnet är drygt tio år yngre än svärmor, det kan bli så där med generationer ibland.

Och just nu är det alldeles jämngrått ute, i morse var det tydligt flera olika lager moln, ett undre, ganska tunt, som var alldeles grått och snabbt blåste åt nordöst och genom det såg man solen lysa på övre lager vita moln, som när man flyger fast lite tvärtom. Men nu är det mörkret som faller redan.

Och har, så här på Thomas a Beckets dag, läst Murder in the Cathedral, en tradition det också. Den är skriven ca 1935 och är så absolut fylld av närvaro. To do the right deed for the wrong reason.

var inte mina. Alls. Men ändå. Jag stod på uteplatsen och hörde ett missnöjt barnljud och kunde först inte lokalisera det, men sen hörde jag att det kom från gården mitt emot. Bra Grannen har uteplats och i kanten av den har en av hennes grannar för vana (jo, dom har pratat med B G och det är helt ok för henne) att ställa sin barnvagn där med sin sovande lilla tjej (?) och en barnvakt i. Och nu rörde sig vagnen och det lät typiskt missnöjt och jag funderade raskt på vad som kunde hänt om möjligen inte barnvakten fungerade, jag klev in i min hall och bytte skor och tog på mig jackan, för jag tänkte att jag kunde ju springa över och knacka på deras dörr, men då hade fadern kommit dit. Så det var ju bättre så, men det tog faktiskt en liten stund.

Lite senare satt maken och jag och slötittade på tv när vi hör ljudet av springande fötter ute och så öppnas vår ytterdörr, så jag reste mig upp och tänkte att det skulle ju kunna vara sondöttrarna (fast dom brukar ringa på dörren), men där stod en mycket liten pojke och såg förvånad ut och jag sa med min allra vänligaste röst att jag trodde han tagit fel dörr och han backade snabbt ut.

– får jag väl medge. Men nu är iaf chokladtårtan och citronpajen slut, så nu kan vi återgå till mer normala vanor. Hoppas jag. Jag bläddrade snabbt igenom en av alla mina kokböcker och det såg ut att finnas väldigt mycket gott och nyttigt där. Så nästa vecka gör jag en ny och bättre matsedel.

Och jag trängde mig igenom folkhavet på maxi och precis när jag betalat och tittade på påsarna, så slog mig insikten att jag inte köpt nån fänkål och eftersom det är en viktig del av laxsoppan, så blev det bara att vända om och kasta sig mot grönsakerna. Och detta trots att jag skrivit en lista innan. Det gäller att ha huvudet med sig när man skriver bara.

Och snart är det nyår också, det passerar nog ganska obemärkt här, fast jag får byta almanackor förstås och vänja mig vid tanken att det redan blir 2017.

– jag funderade på det där i går, faktiskt. Att med tanke på alla år jag levt, så har jag hittills varit väldigt frisk. Jag räknar inte det där med bäckenet, som då och då är besvärande, i sht om det ska sittas längre stunder, för jag kan hantera det. Men annars. Och sen slog det till när jag släckte lampan i sängen. Ett påtagligt tryck över bröstet, det gick inte att somna, det gick inte att ligga ner heller. Jag satt upp på sängkanten och funderade på vad jag skulle göra egentligen, om det vore en bra idé med ett glas vatten, men det kändes inte bra att börja gå i trappan i mörkret. Jag hade kunnat tända lampan, men den tanken slog mig aldrig där jag satt. Och efter en timme eller så, så kunde jag sträcka ut mig och så småningom somna.

Och det var en lättnad att vakna i morse, sent visserligen, men jag ska cykla till maxi i det kalla solskenet. Laxsoppa är planeringen, vi har ätit för mycket ett par dagar nu.

Nästa sida »