Tigerliljan's Weblog

och deras krassligheter. Äldsta ringde just. Dom tillbringar ju sin semester med svärföräldrarna (Äldsta väninnan + hennes man) och svärsonens syster med hennes livliga döttrar. En av dessa små varelser fick i dag 40 graders feber. Hur gör maken och jag nu? Vi hade väl inte precis tänkt sitta och gnugga näsa med just det lilla barnet ens om hon varit frisk, så vi får väl höra i morgon bitti om pesten slagit till mer allmänt, eller hur det verkar. Det finns trots allt tredagarsfeber och andra åkommor, som vi förmodligen inte skulle drabbas av.
Ständigt livets märkligheter. Äldsta lät inte helt lycklig heller.

åker tydligen till passionsspelen i Oberammergau. I morgon bitti, 05.30, åker bästa grannens sambo och andra grannen dit också. Och nästa vecka åker två andra vänner dit. Jag får sikta in mig om tio år då. Liten och bräcklig får jag väl tvinga andra, piggare medresenärer att ta hand om mig. Det kan bli hur bra som helst. Fast jag kan ju storyn.
Jag har förstått att man numer inte sitter på grässluttningar och tittar, som man gjorde förr i tiden, lite som Himlaspelet i Leksand. Där har jag varit i a f. Fast jag gillade boken bättre, det var lite svårt med folk som gick runt med peruker som såg ut som golvmoppar. Jag blev lite distraherad.

att jag blir alldeles yr i huvudet. Jag har legat och tittat på Edward Blom, som lagar mat och cyklar (i nedförsbackar) sjungande tyska sånger. Tyskt tema för maten. Mer öl än man kan tänka sig. Och jättefläskläggar som ska kokas och grillas. Hela tiden med ett så gott humör att jag bara stönar. Och berättelser om tillfällen när han åt ännu mer mat. Inte så sällan om det yttre säger nåt om saken.
Varför tittar jag? Det undrar jag också, skrämt och fascinerat på samma gång, lite som ormens byte så där.
Jag säger bara – ostfondue till frukost! Leva och låta leva…

När jag sneddade över vårt lilla torg visade det sig att det var bakluckeloppis. Jag hoppas folk fick sina grejor sålda. Och hur mycket hade jag inte kunnat ställa upp om jag orkat. Fast jag, som inte kan pruta, skulle säkert vara hur kass som helst på att sälja ur bakluckan. Inte klarar jag att gå runt och titta heller. Lyckligtvis. För jag behöver inget mer här.
I en helt vanlig affär köpte jag en enormt snygg väska till Äldsta, som fyller år i morgon. Jag behövde inte ens pruta, för det var 50%. Även om jag gillar väskor tror jag inte att jag köpt den till ordinarie pris, men underbart läder var det, mellanbrunt. Bra. Till mig hade jag köpt en svart.

I dag är det pappas födelsedag. Många år med årets sista jordgubbar. Den sista födelsedagen blev han ett år äldre än jag är nu. Länge sen och alldeles nyss. Att vi inte fick fler år tillsammans. Alltid, alltid pratade vi när jag var hemma. Jag saknar honom fortfarande varenda dag. Han älskade mig – trots allt. Vi var så lika, hur lika förstod jag inte riktigt då. Nu behöver jag bara titta ner på mina händer, mycket mindre, och ändå likadana. Så många spår han lämnade, fortfarande när jag ser saker tänker jag – ‘den där hade pappa gillat’ och tvärtom. Han var envis, tolerant, kärleksfull, stark, begåvad och hade varma händer. Inte alldeles hellycklig kanske. Också ett arv.

I går lämnade jag en vinflaska en kort stund utan kork. Naturligtvis lyckades en fluga dränka sig då. När jag nyss skulle hälla upp ett litet glas klagade jag. Och maken var förstås uppmuntrande – ‘jag är övertygad om att dom kräks innan dom dör – ja, förresten, dom får nog diarré också’. Tack maken!
Och om nu nån därute vet att maken har rätt, så är det absolut inte nödvändigt att berätta det för mig. Bara så ni vet.
Kanske mer proteiner.

i går. Orken. Faktiskt. Jag har funderat över understreckaren  i SvD om kärlek, och jag är lite arg. Tacka för det, jag är så irriterad på dessa teoretiker, duktiga och välmeriterade teologer, som tydligen inte märker att dom i rasande fart är på väg till Knutby. Men vem är jag, vit, heterosexuell, monogam kvinna med fyra barn att förstå mig på dessa sensibla personer med kärleksbegrepp som arbetsmaterial. För mig är kärlek blod och liv, smärta och salighet.
Min kropp hänger med men kärlek har både med kropp och själ att göra. Guds kärlek är så oändlig, det är min övertygelse efter min enkla nära-döden upplevelse. Och ibland får vi en glimt av den. I sex, ja där också, jag har inga bekymmer med det, kroppen ger och får kärlek. Inget patriarkalt i det.  Fast vad jag har förstått av och om Gud så är mitt sexualliv också en del av det övriga livet. Inte skada någon annan, inte ljuga, generös monogami, att ge allt jag kan.
Men kärlek är mer, också att ge frihet till min älskade att leva ett rikt och kärleksfullt liv i relationer med andra. Allt i kärlek handlar inte om sex, bevars. Och att se in i någons själ i ett kärleksfullt möte är också något stort.
För min del är jag lite försiktig med hud mot hud, kropp mot kropp. Jag har lovat att vara trogen. Men flödande kärlek finns på många platser. Tack för det.

I natt handlade jag väldigt mycket, och sprang runt gång upp och ner i affären. Så irriterande. Det gick mycket bättre med listan på riktigt.
Fast matlagningen går just nu inte i inspirationens och glädjens tecken. I går skulle det blivit nåt som inte fanns i affären, så då blev det färsk pasta och prinskorv. Och inte mycket bättre snart heller. Rökt makrill, tyvärr inte den med vitlök, och sen gick jag loss på en burk remouladsås. En tsk till mig och resten till herrarna. Och i morgon vet jag att jag gör köttfärssås. Rutiner har sina förtjänster. Håller en uppe lite grann när det behövs. Just nu behövs det. Om jag brukade använda skärp skulle jag tro att det satt drygt två dm för högt upp. Det känns så.

Rötmånad. I går när jag skulle lyfta och vika ihop kompostpåsen steg ett litet moln av ca 200 små äckliga flugor upp ur den. Jag dödade så många jag hann, men jag misstänker att dom förökar sig snabbt, så hur jag gör ligger jag nog efter.
Där vi bodde förut hade vi vanliga flugor, en ordinär morgon fick man lov att slå minst 40 innan det kändes hyfsat naturligt att börja göra frukost. Det var värre. Bonden bredvid var lite biodynamisk si. Men de små kan man inte slå med smälla. Naturen har sina förtjänster, men djur gör sig bäst på Animal Planet, inte i min kompostpåse. Inte förrän den har hamnat på alla kompostpåsars slutdestination i a f.

försvann ett ganska långt inlägg mitt i serverproblemen. Och dessutom ville maken helst plötsligt, just i kväll, se bilder från en klassträff från början av juni – inget intresse förrän i kväll, när oddsen var rätt låga. Men det lyckades, och han kände igen en kvinna (!) av alla deltagare. Det här var väldigt tröttsamt, så kan man säga utan att överdriva. Kanske bättre i morgon. Att varken kunna skriva själv eller kunna kommentera hos andra är verkligen väldigt irriterande. Man skaffar sig vanor. Minsann. Svär stilla över dåligt fungerande teknik.