Åtminstone känns det så nu. Jag har gått en runda i lägenheten och anpassat våra timrar (eller vad det nu heter), så det är också en anpassning till mörkret.
Gästen kom och medförde en stor påse trattkantareller, som nu ligger i ugnen och torkar. Jag har gjort det förut, men jag googlade för säkerhets skull och då stod det på flera ställen att man absolut inte fick torka i vanlig ugn. Fast det gjorde jag förra gången och det gick utmärkt, och det fanns ett ställe som inte tyckte så, så jag får väl hoppas på det. Det stod också att man kunde torka dom på tidningar och det skulle ta så där tre dygn och det har jag väl inte riktigt, så jag hoppas det går lika bra som förra gången.Och det var så väldigt trevligt att träffa vår goda vän, en så genuint rar person.
I går tittade vi f ö på ett program om hur man spårade smittämnen från digerdöden och böldpest. Man höll på och pysslade med dna hit och dit och olika kolonier av vad man kallade präriehundar i Nevadaöknen och alltihop var fascinerande och lite skrämmande, inte minst eftersom programmet var från 2013 och man med lätt hand berörde ev kommande pandemier. Jag undrar förstås hur dessa forskare har hanterat det senaste året och vad dom skulle vilja tillägga nu. Det kommer kanske fler program så småningom.
Nu är alla klockor på samma tid igen. Köksklockan, som umgås med Braunschweig, och som är den vi utgår från, har ju lite svårigheter med tegelväggarna i köket. Men jag var tidigt uppe (för att vara jag) och plockade ut ett batteri och satte tillbaka det och så klockan ut i inglasade balkongen och när jag tittade efter en halvtimme, så var den klar. Fast den där klockan med lysande siffror i sovrumstaket, den är mer komplex. Jag kunde inte hitta beskrivning på något språk jag var hemtam med, ett papper med vad som kan ha varit ungerska eller polska eller så var inte till någon hjälp alls. Sen fanns det ett papper med franska och italienska, jag valde med viss tvekan den italienska varianten, men det gick inte så bra. Till slut envisades den med att det var fredag i dag och ville verkligen inte ändra sig. Jag svettades där. Och inte hann jag stoppa in i diskmaskinen innan vi åkte till kyrkan heller. Men när jag satt i kyrkan fick jag nån sorts tanke om hur jag skulle hantera klockeländet, minsann, och när vi sen kom hem fick jag ordning på den. Utan bruksanvisning på något språk alls. Tacksam att bilen sköter sig själv.
Nu har vi ätit den enkla söndagsmiddagen och väntar på gästen. Det blir bra. Jag har rentav hunnit lilla promenaden.
det där lätta kaoset, när man står där med många bunkar runt omkring, smorda formar till fruktkakorna, fläskfilé som ska putsas, lök som ska hackas, kryddburkar som ska hållas reda på och alltihop nästan på en gång, ja då händer det att jag undrar om det där var en så bra idé egentligen. Men nu, när fruktkakorna lossnade elegant från formarna, (nästan) allt är diskat och klockan just ringde att den där middagsgrytan är klar – ja, nu känns det som en väldigt lyckad idé alltihop. En sorts metafor för livet, mitt i kaos – också ett litet, mycket milt och dessutom självförvållat kaos – kan det kännas övermäktigt, och sen kommer lättnaden.
I morgon får vi fikasällskap av en vän, som nog kan behöva lite kaffe utefter vägen och jag är väldigt glad att hon tänkte på oss som en möjlighet. Och jag har ju pepparkakor iaf. Fruktkakorna är kanske lite för lite lagrade, jag får se hur jag tänker i morgon.
En bra förmiddag, och ungefär vid matdags dök solen upp, så maken sitter nu på ett värmande fårskinn i fåtöljen på den inglasade. Jag kan faktiskt inte minnas en höst med så väldigt mycket dimma, men det kan bero på dåligt minne hos mig.
Nu ska jag samla ihop mig till eftermiddagens projekt. Dels ska jag göra en gryta, tre middagar, en äts i morgon och sen ska jag göra två fruktkakor, den ena till Äldste. Smöret ligger framme och blir rumsvarmt som bäst.
Sen läste jag P C Jersild i SvD. Han hade som f d tjänstgörande inom psykiatrin reagerat på artikeln förra söndagen där Stina Oscarson skildrade tvångsinläggning inifrån s a s. Han har också ett viktigt perspektiv. Ja, vi har alla mer eller mindre rätt att göra dåliga val, antingen så att vi själva tycker det är alldeles utmärkta val, även om idioterna i omgivningen inte förstår det, eller också kan det hända att man är utomordentligt medveten om att det är ett dåligt val, men man gör det ändå. Men jag tänker att det är betydligt lättare att själv göra dåliga val och försvara dom för sig själv, oavsett om det rör sig om ena eller andra varianten. Sen är det kanske värre att stå bredvid, antingen man är proffs eller närstående, och se någon fatta förödande dåliga beslut. Man vill hindra någon från att hoppa från bron, som Jersild skriver. Det kan man förvisso ha flera olika motiv till, men oavsett det vill jag nog hellre ha en omgivning som tror att det är bättre att hindra hoppandet. Hur mycket tvång som då ska till, nej enkelt är det inte.
Eller iaf tror att man är det. I den där broschyren om beredskap, så står det ju nånstans att man ska ha lite kontanter hemma utifall att. Jo då, lugnt, tänkte jag. Vi brukade få ett kuvert med en femhundralapp av svärmor på julafton, så den har jag haft liggande. Sen pratade vi om just det där med kontanter, maken och jag, häromdagen och jag höll glatt upp femhundringen och maken sa, lite tveksamt, – ‘men är den där giltig?’, och jag bara – ‘men så klart!’. Sen hade nån dag efter nån försökt lura på en affär en en falsk sedel och tidningen publicerade bild på den falska och en riktig och minsann, inte såg min reservvaluta ut så. Jag gick in på Riksbankens hemsida och då stod det att min sedel gick ut sommaren 2017. Ah. Vi fick den ju Julen 2016 och sen dog svärmor på våren och lägenheten skulle tömmas och vi bytte själva lägenhet och allt, så jag missade det där med ogiltig sedel. Nu kan man skicka in den till Riksbanken, som numer tar 200 för bytet. Men jag kan ju få 300 åtminstone som reservkontanter. Suck.
Ljust i dag också, så vackert. Och svärdottern tittade in på eftermiddagen. Hon hade fått ett schema för utsättningen av den där (tror vi) overksamma medicinen, men man måste trappa ner långsamt, så pass långsamt att det känns lite övermäktigt att kommunicera detta till avlastningen. Vi startar när vi är hemma igen. Jag tänker att eftersom det är rätt många som är inblandade i medicineringen där på avlastningen, så är det bäst att hålla det så smidigt som möjligt. Dessutom måste vi få medicin med olika styrka för att det ska fungera. Och sondöttrarna ska på halloween kalas i kväll, så pyssligt för dom.
Och jag fick sms om stjärnan till julgranen. Om man var riktigt angelägen så kunde man redan i dag åka sex mil till ett utlämningsställe, men jag känner att det är trots allt sju och en halv vecka innan jag tycker det är rimligt att plocka fram granen. Jag fick välja leveranstid, så jag valde 11 – 16, rätt vitt spann, men jag tyckte inte jag behövde välja 17 – 21, stackars brevbäraren kan väl ta det i sin vanliga runda, tänker jag. Sen var det ju lite märkligt att posten har skickat tre mail om att man snart ska skicka sms om när paketet kommer och sen har jag nu fått fyra sms, de två senaste exakt lika med en knapp timmes mellanrum, där dom tackar mig för min tidsbokning på måndag. Jag är väl inte så väldigt förvånad om det nu inte går så vidare bra för posten i det stora hela, om nu detaljerna fungerar så här.
Nyss hade vi fem minuters solsken. Men jag tog den – numer – vanliga promenaden förut. Jag har klippt och duschat maken, tvätten är på tork och snart är det dags att laga iordning laxen, senapssås med dill och gräslök, det får det bli. Jag satsar alltid på mat som är enkel att laga här på fredagarna, eftersom jag blir lite matt av det här duschandet. Sen är jag, trots nix-registret, hemsökt av käcka människor som säger – ‘hej Lilja, jag hoppas du har en fin dag, jag heter Nånting och har en rolig överraskning till dig. Jag ringer från ica-kuriren/ Bjärechips (?!)/ valfritt lotteri’, och där nånstans tar det alltid slut när jag säger – ‘nej tack’ och lägger på. Jag har iofs funderat på det där med att dom hoppas att jag har ‘en fin dag’, om jag skulle säga att nej du, jag har en ganska trist dag och kanske lite nageltrång också, men jag gör förstås inte det. Jag vet att dom följer sin samtalsmall och att det är ett tråkigt men dock jobb. Men jag vill verkligen inte.
Men den kan inte ta bilder på solnedgångar, det vet jag, jag har försökt. Men i dag var det en fantastiskt vacker solnedgång, så där rosa-orange och spritt ut över molnen runt. Molnigheten i morse blev förvandlad till en strålande eftermiddag. Sen hade ju det där elavbrottet den effekten att fönsterlamporna tändes senare eftersom jag inte kom ihåg att justera timrarna. Sen är det ju dags för en rejäl omställning på söndag igen. Vi får tillbaka den där timmen.
Sen pratade jag lite med Äldsta förut och vi pratade om Julen. När dom bodde utomlands brukade dom ta sig hem och fira Jul och nyår växelvis hos oss i den äldre generationen. Men då hade dom bara lilla äldsta dottern, och då är det lättare att kuska runt. Sen flyttade dom ju hem ett halvår innan yngre dottern föddes, och sen har dom firat hemma hos sig själva med olika familjekonstellationer. Och nu är planen att dom sover hos Tvåan och så firar vi allihop hos Äldste på julafton, det blir roligt och – hoppas jag – ganska avslappnat. Självklart ska jag försöka få ihop ett par julklappar till barnbarnen, men vi andra behöver inte särskilt mycket. Vi bidrar väl lite med olika saker till ätandet, jag bakar förstås dom traditionella kryddlimporna och har osten i svalen sen förra året. Det är en exotisk tanke att kanske kunna fira med alla barnen och barnbarnen. Så tacksam.
Äntligen petade jag ner ljungen i krukorna och i en balkonglåda, som inte syns på bilden. Sen sopade jag upp skräpet och sen gick strömmen, inget samband men ändå. Maken satt i sin älskade fåtölj och lyssnade på Bachs Flöjtsonater. Han blev inte alls beredd att ta avbrottet med fattning och att jag tittade på eons hemsida, där det stod att dom visste att det var avbrott här, men inte varför eller hur länge det skulle vara, det piggade inte alls upp. Efter 20 minuter hade vi ström igen, men då tjurade Spotify. Nu har allt ordnat sig och friden lägger sig.
Hela tiden, nya val. Och jag medger, när jag tittar på mig själv att jag har inte gjort så himla bra val dom senaste två veckorna. Jag har överätit mellan målen, både choklad och ost helt i onödan, mitt rökstopp har väl kommit av sig en del, två cigariller i dag kan knappast ses som stopp, möjligen en minskning, men jag borde kunna bättre. Samtidigt vet jag ju att det inte blir bättre av att jag slår på mig själv. Det har varit för mycket runt om. Det är inte en ursäkt för mig själv, en jag ser hur det sett ut. Kanske kan jag ta tag i det bättre livet igen. Jag går åtminstone mina promenader fortfarande. Den där balansen mellan att fortsätta framåt utan att döma sig själv och att inte tillåta sig själv att tappa greppet är inte helt enkel. Jag har ju någon sorts koll i och med att jag skriver ner så mycket.
Tigerliljan's Weblog 