april 2017


i morgon eftermiddag, då. Förmiddagen ska Äldstes familj ägna åt kosläpp, den ömme fadern konstaterade att det kanske inte var hans val, men lilla nästminsta kan läsa själv på affischerna, som så fiffigt satts upp på förskolan. Så det blir kosläpp med kanelbulle och mjölk.

I övrigt ska släpet med grejor som ska slängas stå i Äldstes uthus till lördag eftersom tippen inte är öppen i morgon, förstås, och både Äldste och svärdottern jobbar när den är öppen i veckan. Nu råkar det vara så att just i våra trakter pågår det en inbrottsvåg i uthus, somliga boende tar med sig gevär ut, fast just den här lasten med tjocktv:n och ett väldigt begagnat skrivbord kanske ingen vill ta.

på att jag sa ‘tolv skivor, tack’ om skinkan senast, men eftersom jag hade ett önskemål till, så blev det för mycket för det trevliga flickan bakom disken, jag fick tio skivor. Så det betyder att jag inte kan göra den middag jag tänkt. Men jag fixar något annat, det är klart. Fast såna där hack i tillvaron gör mig väldigt trött, fånigt men sant.

Och i morse sov maken ganska länge, men jag hade allt tänkt sova vidare en timme sen. Det gick inte. Av någon obegriplig anledning kopplade jag in på två f d arbetskamrater, eller kamrater är verkligen fel ord, men anyhow, jag kom plötligt ihåg alla möjliga sorgligheter som dom stod för. Det blev inte möjligt att somna om då. Det är ändå konstigt hur elaka folk kan vara.

Men nu ska jag koncentrera mig på maten.

– alla dessa album som svärmor samlat ihop, kära nån. Och där såg han förstås en man, som en gång för rätt länge sen hyrde rum hos svärföräldrarna, och som sen höll kontakt med dom. Jag lyckades leta upp hans telefonnummer på makens begäran, och sen ringde maken upp och berättade att svärmor avlidit. Han brukade ofta ringa på födelsedagar och så, så det var väl bra tänkt av maken. Jag har bara träffat den här mannen och hans familj två gånger, och det räckte för mig. Ena gången var det svärfars födelsedag i lilla sommarhuset och mannen kom två timmar för sent. Vi satt där och blev hungrigare och hungrigare, och han verkade inte ett dugg besvärad när dom väl kom. En del har den gåvan. Sen var dom en annan gång hemma hos maken och mig, och jag försökte verkligen se så gästfri ut jag bara orkade, men det tjatades åtskilliga gånger om att deras dotter var betydligt längre än Äldsta, dom råkade vara lika gamla. Ja, Äldsta är fortfarande rentav kortare än jag (någon cm) men so what? Det har gått bra ändå.

Men nu är han informerad iaf.

– så där så att alla planer att cykla iväg bara försvann. Jag borde plocka porslin i lådor och sen handla lite. Men det tar emot i dag. Mer än vanligt. Men Äldste ringde (efter att ha tillbringat en del av dagen på ett lekland) och sa att dom kommer hit och hjälper mig att rensa bort Yngste skrivbord, ett steg framåt i vårt möbeltetris, på måndag.

Och nu skiner den lätt opålitliga solen igen, så kanske borde jag ändå fullfölja dagens planering. Jag vet att det tar slut ganska snart, det här plockandet. Men jag är verkligen inte där än.

– den är visserligen inte riktigt torr än, den där torktumlaren förstås jag mig nog inte riktigt på. Jag utgår från att det var mig det var fel på. Men frånsett det är jag väldigt lättad, det hade varit knepigt att handtvätta tillräckligt mycket. Och nu ska vi väl klara oss till den nya finns här i lägenheten.

Och jag säckade ihop lite grann, somnade framför tv:n och vaknade frusen. Då gick jag ner på undervåningen och dammsög skåpen efter dom kvarlämnade ostbågarna (som maken fick) och den lilla resten chips (som jag tog själv), barnbarnens kvarlämnade. Så nu ska jag väl kunna hålla mig vaken till det är dags att lägga sig.

Det är skönt att det är så pass ljust ute fortfarande, även om det inte är varmt alls. Någon ringde förut i dag, lite nyfiken på vad som hänt i ett socialt sammanhang, som den uppringande klivit ur. Jag tycker man får bestämma sig, men jag är hyfsat social, så jag var vänlig ändå. Fast jag påpekade att jag tyvärr var tvungen att sluta, för jag hade akuttid i tvättstugan.

om tvättandet. Jag har öst över den rena (hoppas jag) tvätten i torktumlaren. Jag har inte använt torktumlare på mycket länge, men den här såg rejäl ut. Och jag hinner rentav tvätta mörk fintvätt också, en lättnad det här att få allt klart på ett bräde liksom. Men det är klart att jag föredrar att bara kunna ta ett steg från hallen, och så tvätta när jag vill. Det är lite mer stökigt att ta hissen och gå genom huset och ut på trottoaren och sen en bit bort och låsa upp en port och in på gården där och nedför en trappa och så låsa upp den dörren. Jag hoppas bara att det inte regnar, när jag ska bära tillbaka den torra (?) tvätten. Det ordnar sig. Det känns iaf enklare än att knacka på hos grannen.

– maken och jag. En del av dom är sjukdomrelaterade, hans sjukdom alltså. Och jag bara konstaterar det, vem som helst kan drabbas av det, det där med minnesstörningar av olika slag. Men att leva med och bredvid detta har sina problem. Någon tyckte en gång att jag lämnade ut honom. Jag tycker – rimligen – inte det, jag vet att alla kan drabbas. Nyss t ex hade det kommit ett brev från Skatteverket, det kommer ett antal därifrån nu. Just detta handlade om bouppteckning. Och maken vill veta exakt vad som stod i brevet och exakt vad vi (eller snarare jag, kanske) ska göra åt det. Det kan upplevas som en rimlig önskan från hans sida. Fast det är så att ibland – inte alltid, men rätt ibland – kommer han inte ihåg vad jag informerat om väldigt många gånger, ibland kan han rentav glömma vad jag sa i början av meningen. När jag dessutom är trött, vanlig trötthet, trötthet av röjandet, trötthet inför tvättandet, trött, trött, så känns det här svårt. Jag vet att jag tar mig igenom, på något sätt gör jag det, men jag skulle verkligen önska att han kunde förstå så pass att jag gör så gott jag kan, att han inte behöver bekymra sig, och att det där tjatandet gör mig tröttare än jag ville.

Nästa sida »