Tigerliljan's Weblog

Fast egentligen är det väl mer en vanlig sommardag, lite regn och 18 grader. En klar fördel att luften blir renare, Yngste tyckte det var besvärligt med all pollen och satsade på ögondroppar och tabletter i går. I dag hälsar han på Tvåan, Äldste fick sin första spruta i går, så det är lite osäkert hur det går där. Svärdottern blev så pass krasslig att han avvaktade med sin vaccinering för att inte säcka ihop i slutet av terminen. Och Yngste själv lyckades boka egen vaccintid framöver. Fast det här med pauser, jag har känt att jag verkligen borde utnyttjat tiden det här året, när så mycket varit inställt. Varför har jag inte lärt mig mandarin eller något? Fast det är klart, när man somnar framför datorn efter maten, så är det kanske svar nog.

Det är liksom dagens melodi. Man ringde i går och gav maken en tid här på förmiddagen. Jag har tid i morgon dessutom. Maken är väldigt noggrann med sitt tandborstande, så jag antar att det går bra för honom. Mig själv är jag mer tveksam om, för jag har en del bekymmer i underkäken. Oavsett det är tandhygienisten inte roligt alls. Sen satt vi här och väntade, maken och jag, när det kom in en ganska exotisk kvinna, ordentligt försedd med munskydd, och hälsade glatt på maken. Hon yttrade sen min absoluta favorithatobjekt som replik -‘känner du igen mig’. Nej, hur i all världen skulle han kunna göra det? En av den energiska personalen på boendet, någon han f ö inte sett på över ett år. Det var ju rart av henne att känna igen honom, men han kommer att vara irriterad över att hon frågade och över att han inte kände igen henne resten av dagen. Det regnar i dag, tio grader svalare än i går, och det är förstås bra, men transporten av maken blir inte enklare.

Den är inte alltid rationell. Det gäller kanske inte bara honom, men det blir extra tydligt eftersom han uttrycker sin ängslan lite ofiltrerat, vi andra kanske tänker efter ett varv till, innan vi yttrar vår ängslan. I dag t ex är ju sönerna sysselsatta med olika projekt på Äldstes hus och hem. Det är vindskivor som ska målas och bytas. Äldste har köpt en sån där ställning som man kan bygga upp i tre våningar. Maken blev väldigt ängslig bara han tänkte på det. Detta är alltså mannen, som själv när vi bodde i hus, oförfärat klättrade på mer eller mindre stabila stegar och sen gick på taknocken ganska obesvärat, men nu är mycket fyllt med ängslan. Jag antar att det är upplevelsen av kontrollförlust i vardagen.

Varje morgon delar jag katrinplommon, som vi har i gröttallriken, i morse också. Fast i dag tappade jag kniven och hann förstås inte dra undan foten, höger den här gången. Globalknivar ska ju vara vassa, så det är klart att den rispade upp lite. Det kunde väl varit värre, men lite tröttsamt.

Sen satt Yngste och jag klistrade vid straffsparksläggandet i går. Det kändes som att Schweiz var underdog, så klart vi jublade.

För ett par dagar sen skrev jag ju om den ganska påtagliga tröttheten hos maken efter det här gångna året. I dag sade han dessutom att han nu har fått ganska ont i höger knä och det är rätt besvärligt för honom, han är så beroende av att det fungerar. Allt han ska göra tar så oändligt lång tid. I går kväll ville han förstås hålla sig uppe tills Yngste kom, och det förstod jag verkligen. Men till slut, en timme senare än vanligt, blev det dags att gå till badrummet. Jag höll samtidigt på att ta fram lakan och kudde till Yngste, så jag höll inte den vanliga stenkollen på badrummet och självklart blev det kaos då. Maken kunde inte alls komma ihåg att han skulle ta av sig där, men jag fick andas in och styra upp. Kära rara, så han kämpar med sitt liv.

Senast jag handlade köpte jag såna där mini-magnum. Jag gillar vit choklad bäst, men här säljer man bara den blandade lådan så idag startade vi med den med mörk choklad, så att det är gjort. Jo då, den var god och så lagom stor. Och jag hoppas sönerna har roligt dessutom, vad dom nu hittar på att syssla med. The sky is the limit liksom, hur mycket som helst, som behöver göras. Fast i morgon skulle nog Yngste hälsa på Tvåan, jag är inte helt klar på planerna, jag sitter ju här. I dag lyckades jag få till mat ändå, pasta och en sorts köttfärssås. Alltid beredd, det gäller att vara kreativ med det som finns i frysen. Så exotiskt att vara tre vid matbordet.

Yngste föredrar kaffe till frukosten. Vi hade en trevlig frukost förstås och nu är vi i princip redo för dagen. Just nu pratar bröderna, så vi får väl se vad som blir resultatet. Och så funderar vi förstås hur det ska gå för regeringen och alltihop. Ingen vet. Annars skiner solen och det är roligt att prata med Yngste. Han och kamraterna hade gjort en resa runt på vägen och besett både det ena och det andra, men det gjorde att det tog tid förstås. Den nya madrassen jag köpte var iaf bra, det kan iofs bero på att han var rätt trött. Och jag var förstås tacksam att den där älgen han såg ett par mil härifrån vände och gick in i skogen igen.

Jag sitter nu på uteplatsen och det är behagligt. Yngste är förhoppningsvis snart här, han skjutsade kamrater en bit söderut, men har väl nu vänt häråt. Maken och jag har tittat på ett program om ondska, också en sysselsättning en vacker söndagskväll. Jag associerar till en artikel av Clemens Poellinger om hans far, som slogs för Tyskland i Ukraina på den tiden. Jo, det finns mycket ondska som inte är mätbar. Godheten är inte heller mätbar. En ständig kamp och gåta. Sen såg jag förstås en av alla dessa dödsannonser, som jag läser, ibland med viss förvåning. Den här gången hade man bestämt sig för att skjuta den till augusti, i förhoppning att då kunna ha en ‘stor och härlig begravning’. Ja ja.

Det är skönt. Vi åkte till kyrkan och jag hade med regnjacka och paraply för säkerhets skull, men behövde inte använda det. I den stora kyrkan var det ändå glest, men fyra barnfamiljer bidrog till glädjen förstås. Sen körde jag, som vi numer brukar, maken till bilen i lånerullstolen och han satte sig in i bilen och jag körde tillbaka stolen och passade på att diskutera spetsar till linneskjortan jag ska sy ihop till Äldsta. Fast jag fick tips på någon annan, som möjligen vet. Sen skulle jag försöka få säkerhetsbältet runt maken och det gick inte alls. På något märkligt sätt hade han fått in handbromsen i kavajfickan, mycket besynnerligt, så med stor möda fick jag av honom kavajen och kunde få loss den från handbromsen. Jag var lite matt efteråt. Sen köpte jag jordgubbar på hemvägen. Nu har vi ätit en god middag och jag har skurat handfatet i badrummet och speglar också. Snart ska jag tömma soppåsarna, jag kan ju inte låta Yngste tro att vi lever i misär. F ö påminde jag mig i går när maken och jag var på begravning för många år sedan och Yngste, då 14 år, var hos sin bror under tiden. Han var så entusiastisk efteråt. Äldste hade lagat så fantastiskt god mat, en HEL långpanna pommes frites och så korv stekt i SMÖR. Nästan himmelskt.

Det är en ganska fin dag och jag har just två limpor, som står och jäser tredje gången innan det är dags att grädda. Fast en liten detalj blev lite mer än jag riktigt orkade. Jag skulle bara sträcka mig efter nånting innan jag skulle sätta mig ner vid maten. Då välte jag mitt vattenglas. Otroligt så mycket vatten det var! Jag hade förstås tur att det inte var makens äppeljuice, men rätt mycket energi tog det. Orimligt mycket. Duken ligger fortfarande och torkar.