Tigerliljan's Weblog

att byta bild på almanackan. Den förra, en vacker höstbild, har jag faktiskt knappt tittat på. Men den här har en älg som står i dimma framför mörk skogskant, tack för den. Älg är ju oktober, alltid. Är man uppfödd bland jägare där oktober är den viktigaste månaden, så är man. Även om jag personligen, med stigande ålder, inte är förtjust i höstens ökande mörker. Men älgjakt är fortfarande ett positivt ord för mig. Farbröderna som kom hem, fest och uppsluppen stämning.

Och jag byter inte bara almanacksbild, jag byter en av dom korta avslutande bönerna på morgonen också, till den som slutar ‘…behåll våra själar nära dig, och för vår farkost lyckligt i land till den hamn där du samlar de fromma för alltid’. Kyrkoåret går mot sitt slut, tanken på livets slut blir mer påtaglig.

Men än så länge här och nu. Och jag mötte nån i dag, som blivit illa behandlad, det gör ont och som maken sa – ‘för mig skulle sånt gått inåt, måtte X klara sig’. Det finns alldeles för många som inte tänker ett dugg på att man kan försöka vara lite snäll också, vi är döda så länge, faktiskt.

Men ytliga detaljer är också livet – makens skjortor, som jag beställde för ett tag sen, kom i dag. Kanske lite tunnare än jag tänkt mig, det är svårt med tygtjocklek på nätet, men snygga var dom, både den blå med lite blåare knappar och insidan på kragen med mörkblått tyg med stjärnor och den blårutiga med röda knappar.

till kudden, förstås. Men nu är jag beredd att inta en närmast manlig attityd till den. Det stod att kuddar och täcken kan ta ett par dagar (!!!) på sig innan dom får sin rätta form efter förpackningen. Fast jag har tänkt att låta den vila sig till i kväll, där på soffan, men sen får den faktiskt jobba på.

Det är lyx att kunna cykla iväg till Ikea, hitta och köpa sin kudde och vara hemma på en halvtimme. Då avstod jag från att köpa mjukglass där jag tog mig igenom den kraftiga doften av kanelbullar. Och jag passerade den lilla dungen med julgranar i ganska rask takt, faktiskt.

Nu ska jag fortsätta med Turkiets öden och äventyr, den ska lämnas tillbaka i morgon, har jag tänkt.

Och svärmor är förkyld, hon är iofs övertygad om att hon blivit smittad av sin yngre bror, men han å sin sida har säkert blivit förkyld eftersom han inte han undertröja på sig på boendet. Maken försökte prata om baciller och så, men det trodde hon inte på. Den här gången heller.

utanför mitt fönster. Det var lite exotiskt, får jag säga. Tydligen är det lite trassel med taket i vår ände av huset också, så dom vänliga polska (?) männen är uppe och traskar här. Maken blev lite förvånad när han låg och vilade, kan man säga.

Och själv lyckades jag undvika att bita till rejält i musselpastan, två rejäla skalbitar, kunde ha betytt tandläkarräkning, tänker jag.

Och äldsta barnbarnet är hemma från England, han fick höra brittisk engelska och beställa frukost själv. Han köpte Big Ben i lego till yngre bror, lite rart.

Och solen skiner så pass att jag tänker cykla till Ikea och köpa en ny kudde, jag antar att den jag har nu mest består av fekalier, åtminstone för några år sen talades det ju om att kvalster förökade sig och bajsade oavbrutet i ens kuddar.

Sen läser jag Turkiets historia, väldigt rörigt, både då och nu. Lite matt blir man allt av alla dessa enorma folkomflyttningar som pågått och pågår.

– annars brukar det ju vara min gren att somna sittande, men han satt och somnade rätt mycket, så han fick ta en rejält lång vilostund före kvällstét. Och självklart ringer telefonen fem minuter efter att han lagt sig ner. Men det var tandhygienisten. Igen. Som bokade om morgondagens tid. Först tiden tror jag vi fick i maj och sen har det bokats om och bokats om, så det är inte precis så att jag känner mig säker på den där tiden i slutet av oktober heller. Och jag hade tänkt vara kreativ och åka och handla – med bilen! – när han låg horisontellt hos hygienisten i morgon, men nu får jag trampa dit som vanligt strax före åtta. Och då ska det vara +1°, ungefär som i morse. Och sen ska det bli ungefär som i dag.

Och jag tycker allt att dagen som gick var lite jobbig, det är det att påminnas om saker och sammanhang. Och folk talade uppriktigt och fint om hur omtänksam den avtackade varit i svåra situationer, fint förstås. Och jag tänkte att när maken blev sjuk, så var det inte precis så att omtanken strösslades hitåt, men man kan inte begära att folk ska förmå se varandra alltid.

Så jo, dagen tog på mig också.

Och själva transporten gick snabbt, maken gjorde ett försök att berätta för mig att det finns vilt så här års, men då bad jag honom betänka att jag körde. Han dämpade sig.

med marginal. Rätt bred också. Först och främst hade jag satsat på att vi skulle vara framme till kaffet och den obligatoriska mackan (utan paprikaring här, hurra!) som manken och jag f ö delade på senaste kvart över nio. Vi var där 08.52 så där och det fanns en bra parkeringsplats till makens förnöjelse. Och ingången var ombyggd till det bättre sen han var där senast.

Och föredraget var intressantare än jag befarat, jag var bara nära att somna en gång, och det var en väldigt kort sömnattack. Sen var maten god och omväxlande, jag har aldrig förut ätit blomkålspuré i snapsglas, men det var gott. Vi fick annat också.

Men framför allt är det roligt att träffa folk. Åtminstone somliga. Dom som satt vid vårt bord var trevliga, väldigt trevliga rentav.

Och sen skulle det hållas tal, jag gillar förste talaren väldigt mycket, men han är en extensiv talare, dvs fast det fanns ett manus i handen så avveks det ofta och länge, men slutet kom och var dessutom bra. Sen reste sig en betydligt äldre och bräckligare person och höll ett mycket fint, kort och strålande tal.

Och sen fick vi åka hem i strålande sol, +15°. I morse fick jag skrapa rutorna.

slog in. När maken ska borsta tänderna så börjar han. Om parkeringen i morgon. Och jag blir precis lika arg som varenda gång, trots att jag redan från början vet att han kommer att tjata. Och han tycker att han ‘tar ansvar’. Och den tiden är liksom slut, ansvaret är bara mitt. Naturligtvis borde jag bara säga ‘ja ja’ och låta det rinna bort. Men det är inte jag, och jag tycker någonstans att det är respektlöst att inte svara honom på allvar. Jag fastnar alltid i det här. Och han säger – ‘men det ska bli så roligt att åka bort med dig’, och så tillägger han – fast jag redan gastat om parkeringsanvisningarna – ‘och så hjälper jag dig med det här med parkeringen’. Han har sitt begränsade synfält, han har sina rörelsesvårigheter, alltihop, men han måste för sin egen skull hålla på och tjata om det här.

Det var nog inte värt det, det här. Att åka dit alltså, jag är redan slut, och då har jag inte ens borstat tänderna kvällen innan.

– jag är ju lite stressad inför sånt, samtidigt som jag säger till maken att jag har koll. Jo men visst. Samtidigt vet jag hur lätt minuterna rinner i väg, i synnerhet i badrummet för honom. Men jag ska starta mig själv tidigt. Vi ska vara med på avtackning av en av makens tidigare kollegor, en märklig tillställning, tänker jag. Men det kommer andra människor, som betytt en del i vårt liv. Och så blir det mat som jag inte behöver laga. Och vi bör vara hemma nån gång vid halv fyra kanske.

Och jag tittar på kläder och inte så höga odds på det, det blir svart t-shirt, svarta långbyxor och min älskade höstkofta, med frukter och blad. Den som jag tar fram varenda höst, och sen sliter på fram till Jul.

Och både maken och jag vet hur det ser ut där, dit vi ska. Fast jag åkte inte bil dit senast och minns inte riktigt hur och var man parkerar. Alltid är det något.

tycker att september,  det är dags att börja blomma och jag skulle iofs gilla om dom började tidigare,  men så här är det.  Jag gillar den röda färgen.  Från början hade jag margueriter också.  Dom dog.

Och jag är medveten om att jag skymtar i kanten. 

– nja, inte nåt särskilt, faktiskt. Och det blev så. Dvs maken ville till badrummet ett par minuter över fyra och då tänkte jag att jag kan ju titta iaf. Absolut molnfritt och månen syntes i fönstret. Undre kanten var fortfarande lite lysande och så var det resten av månen, mörk, rödaktig, lite rutten färg så där. Så det räckte för mig, jag lade mig ordentligt när maken var klar, annars kunde jag ju väntat en kvart till och sett hela skivan mörkröd, men jag tyckte inte riktigt det skulle varit värt det. Jämfört med sömn. Och sen läser jag att andra tyckte det var ‘helt magiskt’ och så där. Nä.

Och nu är det strålande sol, jag minns inte riktigt vad jag hade tänkt mig för projekt i dag, men det kommer väl något annat ändå. Och eftersom vi ska upp tidigt i morgon, så gör det inget om jag slappar lite, tänker jag. Och egentligen gör det inget ändå, jag måste inte betala ett slappande i dag med präktighet i morgon. Jag vet.

Foyle’s war på eftermiddagen. Fast jag hade sett avsnittet förut, kom jag ihåg. Men jag tittar gärna en gång till. Frågor om vad krig och elände gör med oss, den där korta sekunden som kan förändra livet. Den goda människan som ändå har så mycket sorg och ondska inombords, för mig en tankeställare.

Och sen satte jag mig på uteplatsen och hörde tranor skrika. En flock på ungefär femtio stycken flög rakt söderut under ihållande oväsen. Och jag undrar förstås om jag kommer se dom komma tillbaka, och jag undrar också varför dom låter hela tiden. Vore det inte mer effektivt att flyga under tystnad, kan man tänka. Kanske behovet av ett socialt liv, dom skriker i stället för att ha fb. Ungefär så. Och när jag satt därute tänkte jag på att jag är tacksam över alla dom här åren maken och jag haft tillsammans. Detta oräknat att jag förstås inte alls önskat att det blivit så här som det varit dom senaste elva, och jag vet att det snarare blir värre, den tid som ligger framför oss. Jag vet det, och det händer att jag funderar på hur det bara ska gå och hur det ska bli. Men det kan jag inte göra så mycket åt, det finns så mycket jag är tacksam över i det vi delat.