december 2013


– varför skulle jag? Jag vet ändå hur jag bör äta, att jag borde promenera, att jag borde sova mer. Och det är inte troligt att jag kommer att sluta röka – för den ängsliga, jag röker inte särskilt mycket och har dragit ner jämfört med för ett par år sen – och varenda dag, hela året, kämpar jag med att vara en mer tålmodig människa, både mot mig själv och min omgivning. Den dagliga kampen kan inte klaras av med löften när man byter almanacka, så viktigt är inte det. Fast det är en vacker ny bild på januari, snötäckt Gettinge gravfält, var det nu kan finns, kanske Öland? Snö på bild är helt ok, den behöver jag inte skotta.

Men ett årsskifte gör förstås att man tänker på det som försvunnit och på det som kommer. Så är det. Och man behöver avstämningspunkter, tror jag, att hämta andan kanske. Sen är det en annan sak att jag just nu inte kan tänka mig så mycket positivt, väldigt många trassligheter kan jag få till, och då behöver jag inte ens anstränga mig så värst. Min dåvarande själasörjare försökte få mig att tänka på fem bra saker jag gjort under dagen, han menade att jag skulle göra det på sängkanten. Mmmm. Jag förstår idén, men jag gjorde honom förstås besviken där också, för jag kunde bara säga som det var, att om jag lyckades skrapa ihop fem bra, så hade jag blixtsnabbt totat ihop åtta sämre samtidigt.

Det är bra med Johannes Cassianus, levde på 400-talet, som andlig rådgivare. Dels vet han väldigt mycket om livet, dels blir han inte besviken just på mig och inte jag på honom heller. En bra relation. Jag skämtar inte. En hållbar relation, dessutom.

Jag borstar tänderna snart och ser om det finns fyrverkerier kvar sen. I morgon fortsätter jag ungefär som vanligt – välkomna då också!

Annonser

mot bordsskivan och somnade. Jag hoppas grannen inte gick förbi just den stunden. Och alldeles nyss när jag satt ute såg jag en vacker plymraket, precis i mitt synfält. Stjärnklart dessutom. Jag pratade med Äldsta förut, det lagades mat, dom har nyårstradition, träffar två vänner till svärsonen med familjer numer, dom var klasskamrater genom hela skolan till studenten och umgås fortfarande.

Själv kanske jag tar fram en påse popcorn, det låter inte så enormt festligt, men vi är ganska tillbakadragna numer, maken och jag. En ganska vanlig kväll. Och Malmsjö tror jag att jag hoppar helt, jag läste om hans önskan att nån gång testa kokain och tyckte det var osmakligt, inte minst eftersom jag nu läst Helena Henschens bok om von Sydowska morden. En stark blandning av familjehemligheter, missbruk och ett samhälle i omvandling. Jag ställer mig i fönstret i Yngstes rum och tittar på fyrverkerier, om det finns några kvar till tolvslaget, som det knallar redan är det osäkert.

för sent kom jag. Tobaksaffären hade stängt två, jag trodde tre. Så då var det ju tur att jag hittade en alldeles ny ask i går i ryggsäcken som Yngste skulle låna. Han har åkt söderut, juniorhockeyVM, hoppas vi vinner. Och att han och ryggsäcken kommer hem oskadda.

Och i dag hade jag ingen notering på matschemat, det var nästan oöverstigligt just där och då. Men jag tittade på listan över grejor i frysen och det fanns en påse vi mycket väl kunde äta. Lättnad. Och brysselkål fanns det i grönsakslådan. Efteråt en ganska rejäl bit chokladtårta. Jag fryser i dag, sidanlångkalsongerna på inomhus också.

Och varför skriver jag? Mest för självterapi, skulle jag nog säga. Långvarig, skulle kanske någon annan tycka, inte mycket händer i mitt liv, men alla kan inte upptäcka Amerika eller penicillinet varenda dag. Det händer att jag tänker särskilt på någon när jag skriver, antingen någon jag träffat irl, eller någon som jag enbart har en bild av via ord. Men mest för mig själv. Och fortfarande händer det att jag hör rösten över axeln – ‘alla tycker du är löjlig’, men jag tänker att så må det vara då, jag tror inte riktigt att det är sant, om det är så får jag leva med det också. Och trots allt finns övertygelsen att vi nog är en ganska många som är ganska lika, löjliga eller inte. Jag kan bjuda på det. I dag och sen.

tänka igenom året som gick. Det känns som om det är negativt att skriva att bland det bästa under året är nog det här med avlastningen, jag menar det har knappast fungerat klockrent i makens värld, en hel del trassel och för mig är det nervöst varenda gång det ska komma besked om det blir. Men ändå – känslan att få gå i egen takt, att även om jag kollar klockan när det är makens medicindags så är det inte mitt ansvar just där och då, att ha fått vara i den vackraste kyrkan, att ha fått möta flera mycket avhållna. Och dit hör förstås resan till Riga, att det blev av, stor tacksamhet.

Barnen – tacksamheten när jag ser dom. Och deras barn, hjärtat värms. Och lilla allra minsta, som satt i mitt knä i går och plötsligt fäste den suddiga blicken och log – jag vet att dom inte kan i hennes ålder, men hon gjorde det.

Sorgen – makens morbror som dog vid hög ålder, allt runt omkring.

Tröttheten – som ibland nästan överväldigar mig. Att jag inte riktigt orkat och vågat fortsätta mina morgonpromenader under hösten. Att det ibland varit nästan oöverstigligt bara att laga mat, men jag har gjort det, och matlistor är en lättnad. Den dåliga sömnen.

Jag orkar inte riktigt tänka över och systematisera det som hände – jag orkar inte heller riktigt tänka på att ett nytt år kommer, nya utmaningar säger de mer energiska, jo tack, den som inte ens klarar de gamla. Vad gör man då? Ett steg i taget. Och ett till. Jag vet inte vad jag hoppas, jo jag vet vad jag hoppas för alla andra. Faktiskt. Men jag hoppas nog inte så värst, det finns inte så mycket, oavsett om andra kan tycka att det är fantasilöst eller inte tillräckligt mycket förtröstan av mig. Trots väldigt lite hopp står jag ändå här, tar mitt ynka steg framåt. Det får räcka.

utanför mitt fönster. Halv tio kvällen före nyårsafton. Och jag har ingen aning om vad vi ska äta i morgon, jag hoppas inspirationen infinner sig innan jag lägger mig. Det blir varken hummer eller oxfile tror jag. Då har man begränsat valet lite ändå. Och ingen champagne. Det är gott, jo då, men jag kan knappast hälla i mig varken en hel eller halv flaska på egen hand. Ett glas vitt vin kanske. Då kan man sätta vakuumkorken på och det går bra. Eller ett mycket litet glas grappa. Ständigt dessa val. Man vänjer sig, men det händer att jag skulle önska att inte alltid vara den som väljer, att bli positivt överraskad är en lyx. Och jag vet att så mycket kunde vara värre, på många plan, jag är tacksam för makens milda vänliga sätt. Samtidigt som jag blir så trött när jag står och pysslar med det plockande och diskande och fixande som måste till när elva personer ätit och haft trevligt tillsammans, det praktiska som ska ordnas, jag gör det gärna – men just det där att maken omedelbart glömmer efterarbetet, han sitter i sin bekväma fåtölj och tycker att jag kan komma och titta på just det här intressanta på tv:n som fängslar honom. Att så mycket i vår värld fungerar för att jag hanterar det praktiska, det kan han inte se eller komma ihåg.

Alla dagar ligger jag inte på soffan och äter choklad. Men man ska inte dö utvilad, som Kallifatides skrev.

att minnas med tacksamhet. Fyra generationer vid samma bord, från nittiotvå till två veckor. Och hälften av alla tallrikarna står i diskmaskinen. Alla var mätta när dom reste sig upp, tror jag. Och vi inleder förstås med lätt kaos när maten ska fördelas runt det breda bordet, men sen sitter alla och tuggar och min tacksamhet för familjen är stor. Nu mer är det väldigt sällan alla mina barn är under samma tak, men tre av fyra är inte heller så ofta. För mig själv erkänner jag att jag är rätt trött nu, men jag vet att det går över. 

Man kan aldrig veta, men jag tror att mina barn är glada över varann också. 

Och maken är mycket lycklig, inte blev det sämre av att tv kör Messias med kör och countertenor, vackert. 

Och såna här tillfällen undrar jag alltid – ett år till, det gick, vad händer sen? Så många frågor, en sorts trygghet har jag, men en annan är borta. 

– nya är lånade. Lasagnen står i ugnen. Diskbänken är tom. Maken vilar. Jag är beredd.

Och sömnen var inte strålande i natt. Först drömde jag intensivt att vi skulle flytta till ett blått hus, maken var inte nöjd. Sen vaknade jag och då hade bara en timme gått av natten. Resten av drömlivet tillbringade jag med att gå och gå och gå. Vi gick på led, lite oklart hur många, och skulle ta oss igenom en mycket trång klyfta, riktigt obehagligt, och sen skulle vi gå tillbaka igen.

Sen, när jag gjorde frukosten, läste jag om en nittioårig födelsedagsfirare, som varit tillsammans med sin hustru i 69 år och vårdat henne de tio sista åren i Alzheimer. Ett år efter hennes död hade han mött en ny kärlek och hoppades nu bli hundra, om bara hon lever så länge, den nya mycket älskade. Och plötsligt tänkte jag – tio år, en lång tid och A är förfärligt, men maken och jag har strävat på i vår situation i nio år.

Nästa sida »