januari 2018


innan jag får upp den där hyllan, lite grus i maskineriet, kan man säga. Ah ja, det löser sig väl.

Och just här blev snöfallet regn sen. Och det blåser. Häromkvällen – vid 23.50 så där – så började ortens motorburna ungdom, eller åtminstone motorburna, att köra burnouts och allmänt högljudda motoraktiviteter mellan två rondeller i närheten. Nog var det lite märkligt. Att det kan hända en ljusare sommarnatt kan jag fatta, men här i mörkret, det är bara att konstatera att vi har alla olika syn på vad som är roligt. Inte är det nyttigt för bilarna heller, så vitt jag förstår.

Förresten tittade jag efter såna där riesen med mjölkchoklad runt, men som tur var fanns inte just det på mitt maxi. Men jag köpte svenska äpplen, väldigt stora, så det blev dyrt, men närproducerade var dom.

Annonser

där jag försökte iaf. Man ska ju ha det hemma, om det blir krisläge. Så vi får väl hoppas att krisläget dröjer lite. Vi hade flera såna när vi flyttade från stora huset, men dom försvann väl på något sätt, jag minns inte längre.

Och den där hyllan jag köpte har jag inte lyckats få upp än, det behövs lite mer kreativitet, tydligen, och just nu är inte kreativiteten på topp.

Och fb frågade om jag var beredd på snö i dag, och på den frågan är alltid svaret ett rungande ‘nej’. Men det hade jag inget för, det började snöa så fort jag satte mig i bilen för alla ärendena. Och en konsekvens av det där att jag dyker in och ur bilen i snöfall och regn är att bilen immar igen, även om den här bilen har väldigt mycket mer effektiv fläkt.

Men jag ska ta en titt på den där hyllan igen, det skulle bli så snyggt om jag lyckades få upp den.

och jag får förstås inte glömma min tidsrapport, numer tydligen bara ett ark papper, utveckling. Men efter maten – f ö en kryddig skaldjurspasta – ska det lämnas tillbaka böcker och handlas veckohandling, kanske lyckas jag få tag på vattendunkar. Och jag ska åka till Ikea och köpa en vägghylla, som jag ska ha en av våra lampor på. Och jag har kollat, det finns 22 ex kvar och dom ligger på hylla 0808, himla praktiskt att kunna hålla koll. Annars funderade jag häromdagen på vad som är kvar av alla inköp på Ikea genom åren, nu när vi har flyttat och kondenserat våra möbler. I sovrummet – en bokhylla, i större rummet – tv-bänken och ett antal bokhyllor, i köket – en bokhylla, i rummet med datorn – två bokhyllor, en soffa och ett litet bord som skrivaren står på. Mao har vi varit nöjda med bokhyllorna.

mytbildning när det gäller bygdens son, och talar som om alltihop – eller mycket – skulle vara resultatet av skicklig marknadsföring. Och visst finns marknadsföringen där, absolut, men den grundas i vad familjen och bygdens son stod för och var, rakt igenom. Jag påminde maken nyss om ett tillfälle, när jag gjort det jag skulle göra, dvs ordnat papper och utskrifter, sånt som jag gjorde för många. Men just den här gången hade jag ordnat och fixat för denna familj. Och då ringde det på dörren och jag öppnade. Därutanför stod hustrun, med snygga örhängen noterade jag, och ville tacka så mycket och lämnade ett par pocketböcker, som hon själv gillade. Och jag noterade med ett inre leende, att hon kanske blev lite förvånad över den som öppnade dörren, jag hade just tvättat håret och stod där med det utslaget.

Och en annan gång hade dom nyss varit på en liten bilresa i Sverige, och hennes man hade inte varit i kontakt med förtaget på ett och ett halvt dygn, det hade bara varit dom. Nog så exotiskt, så nog ligger det mycket möda bakom den stora framgången.

på lilla listan. Bra så. Och jag var uppe och köpte mjölk före frukost, betydligt bättre väder på morgonen än i går kväll. En halv minuts sol också på uteplatsen i förmiddags och fortfarande kan man se fläckar med blå himmel mellan molnen. Och lilla nästminsta var här en stund, jag hade lagom plockat fram svärmors fd tvättkorg i brun plast, som jag stoppade ner alls fotoalbumen i. Svärmor hade verkligen ordnat upp många album på ett beundransvärt sätt. Fast sen fanns det förstås en låda med osorterade, delvis mycket gamla kort. En fantastisk bild på svärmor och hennes syskon och föräldrar, alla barnen ser rätt bekymrade ut. Han som är den enda kvarvarande tittar rakt in i kameran och kan väl vara så där sju år.

Och lilla nästminsta och jag tittade på svärmors alla halsband och grejor, bl a låg där ett par örhängen, mycket svartnade, i silver som jag putsade till lite. På den rörliga delen, som man skulle sticka in i örsnibben, fanns en stämpel kvar, 1881 stod det.

när jag klev ur duschen tänkte jag att dagen skulle bli lite annorlunda mot hur den ser ut nu. Jag hade en liten lista på saker som skulle göras, den ser fortfarande likadan ut, inget är struket. Men kanske kommer nya möjligheter. Det här att ständigt misslyckas nöter på sinnet.

Men så här dags, sent på kvällen, är jag tacksam över att dagen går mot sitt slut. Jag är också tacksam över att maken och jag, som alla kvällar, har sjungit completoriet tillsammans. Iofs sjunger vi inte allting just på måndagskvällen, men en del ändå. Och rätt ofta händer det att makens röst mitt i alltihop har kvar rätt mycket av sin särskilda klangfärg, det är mycket märkligt.

Och någonstans hörde – eller läste, jag minns inte riktigt – jag någon som pratade om hur viktigt det är att ha drömmar. Jag vet inte, jag planerar stort och smått, en del blir gjort, annat som den där listan blir gjort i ett betydligt blygsammare tempo, men drömmar har jag inte. Men jag hoppas att andras drömmar kan uppfyllas.

Kjell Westös Den Svavelgula Himlen, som jag fick av Yngste i julklapp. Jag har läst många positiva recensioner av den och den är värd alla lovord, det tycker jag. Och lite fäste jag mig också vid den allra sista raden i tacket – ‘Till minnet av min mor Christina Hedberg som lärde mig att djup sorg och okuvligt mod inte utesluter varandra’.  En vacker rad, tänk att ha lärt sitt barn något sånt.

I övrigt har dagen varit mörk, blåsig och allmänt tung. Jag har  t ex inte kommit i väg för att köpa den mjölk, som vi behöver till gröten i morgon bitti. Ah ja, jag får lov att ta mig upp och ordna det i morgon då. Tröttheten kanske är mindre då, vem vet. Men det här att ta hänsyn till den egna tröttheten är inte okomplicerat.

Nästa sida »