Tigerliljan's Weblog

innan jag får upp den där hyllan, lite grus i maskineriet, kan man säga. Ah ja, det löser sig väl.

Och just här blev snöfallet regn sen. Och det blåser. Häromkvällen – vid 23.50 så där – så började ortens motorburna ungdom, eller åtminstone motorburna, att köra burnouts och allmänt högljudda motoraktiviteter mellan två rondeller i närheten. Nog var det lite märkligt. Att det kan hända en ljusare sommarnatt kan jag fatta, men här i mörkret, det är bara att konstatera att vi har alla olika syn på vad som är roligt. Inte är det nyttigt för bilarna heller, så vitt jag förstår.

Förresten tittade jag efter såna där riesen med mjölkchoklad runt, men som tur var fanns inte just det på mitt maxi. Men jag köpte svenska äpplen, väldigt stora, så det blev dyrt, men närproducerade var dom.

där jag försökte iaf. Man ska ju ha det hemma, om det blir krisläge. Så vi får väl hoppas att krisläget dröjer lite. Vi hade flera såna när vi flyttade från stora huset, men dom försvann väl på något sätt, jag minns inte längre.

Och den där hyllan jag köpte har jag inte lyckats få upp än, det behövs lite mer kreativitet, tydligen, och just nu är inte kreativiteten på topp.

Och fb frågade om jag var beredd på snö i dag, och på den frågan är alltid svaret ett rungande ‘nej’. Men det hade jag inget för, det började snöa så fort jag satte mig i bilen för alla ärendena. Och en konsekvens av det där att jag dyker in och ur bilen i snöfall och regn är att bilen immar igen, även om den här bilen har väldigt mycket mer effektiv fläkt.

Men jag ska ta en titt på den där hyllan igen, det skulle bli så snyggt om jag lyckades få upp den.

och jag får förstås inte glömma min tidsrapport, numer tydligen bara ett ark papper, utveckling. Men efter maten – f ö en kryddig skaldjurspasta – ska det lämnas tillbaka böcker och handlas veckohandling, kanske lyckas jag få tag på vattendunkar. Och jag ska åka till Ikea och köpa en vägghylla, som jag ska ha en av våra lampor på. Och jag har kollat, det finns 22 ex kvar och dom ligger på hylla 0808, himla praktiskt att kunna hålla koll. Annars funderade jag häromdagen på vad som är kvar av alla inköp på Ikea genom åren, nu när vi har flyttat och kondenserat våra möbler. I sovrummet – en bokhylla, i större rummet – tv-bänken och ett antal bokhyllor, i köket – en bokhylla, i rummet med datorn – två bokhyllor, en soffa och ett litet bord som skrivaren står på. Mao har vi varit nöjda med bokhyllorna.

mytbildning när det gäller bygdens son, och talar som om alltihop – eller mycket – skulle vara resultatet av skicklig marknadsföring. Och visst finns marknadsföringen där, absolut, men den grundas i vad familjen och bygdens son stod för och var, rakt igenom. Jag påminde maken nyss om ett tillfälle, när jag gjort det jag skulle göra, dvs ordnat papper och utskrifter, sånt som jag gjorde för många. Men just den här gången hade jag ordnat och fixat för denna familj. Och då ringde det på dörren och jag öppnade. Därutanför stod hustrun, med snygga örhängen noterade jag, och ville tacka så mycket och lämnade ett par pocketböcker, som hon själv gillade. Och jag noterade med ett inre leende, att hon kanske blev lite förvånad över den som öppnade dörren, jag hade just tvättat håret och stod där med det utslaget.

Och en annan gång hade dom nyss varit på en liten bilresa i Sverige, och hennes man hade inte varit i kontakt med förtaget på ett och ett halvt dygn, det hade bara varit dom. Nog så exotiskt, så nog ligger det mycket möda bakom den stora framgången.

på lilla listan. Bra så. Och jag var uppe och köpte mjölk före frukost, betydligt bättre väder på morgonen än i går kväll. En halv minuts sol också på uteplatsen i förmiddags och fortfarande kan man se fläckar med blå himmel mellan molnen. Och lilla nästminsta var här en stund, jag hade lagom plockat fram svärmors fd tvättkorg i brun plast, som jag stoppade ner alls fotoalbumen i. Svärmor hade verkligen ordnat upp många album på ett beundransvärt sätt. Fast sen fanns det förstås en låda med osorterade, delvis mycket gamla kort. En fantastisk bild på svärmor och hennes syskon och föräldrar, alla barnen ser rätt bekymrade ut. Han som är den enda kvarvarande tittar rakt in i kameran och kan väl vara så där sju år.

Och lilla nästminsta och jag tittade på svärmors alla halsband och grejor, bl a låg där ett par örhängen, mycket svartnade, i silver som jag putsade till lite. På den rörliga delen, som man skulle sticka in i örsnibben, fanns en stämpel kvar, 1881 stod det.

när jag klev ur duschen tänkte jag att dagen skulle bli lite annorlunda mot hur den ser ut nu. Jag hade en liten lista på saker som skulle göras, den ser fortfarande likadan ut, inget är struket. Men kanske kommer nya möjligheter. Det här att ständigt misslyckas nöter på sinnet.

Men så här dags, sent på kvällen, är jag tacksam över att dagen går mot sitt slut. Jag är också tacksam över att maken och jag, som alla kvällar, har sjungit completoriet tillsammans. Iofs sjunger vi inte allting just på måndagskvällen, men en del ändå. Och rätt ofta händer det att makens röst mitt i alltihop har kvar rätt mycket av sin särskilda klangfärg, det är mycket märkligt.

Och någonstans hörde – eller läste, jag minns inte riktigt – jag någon som pratade om hur viktigt det är att ha drömmar. Jag vet inte, jag planerar stort och smått, en del blir gjort, annat som den där listan blir gjort i ett betydligt blygsammare tempo, men drömmar har jag inte. Men jag hoppas att andras drömmar kan uppfyllas.

Kjell Westös Den Svavelgula Himlen, som jag fick av Yngste i julklapp. Jag har läst många positiva recensioner av den och den är värd alla lovord, det tycker jag. Och lite fäste jag mig också vid den allra sista raden i tacket – ‘Till minnet av min mor Christina Hedberg som lärde mig att djup sorg och okuvligt mod inte utesluter varandra’.  En vacker rad, tänk att ha lärt sitt barn något sånt.

I övrigt har dagen varit mörk, blåsig och allmänt tung. Jag har  t ex inte kommit i väg för att köpa den mjölk, som vi behöver till gröten i morgon bitti. Ah ja, jag får lov att ta mig upp och ordna det i morgon då. Tröttheten kanske är mindre då, vem vet. Men det här att ta hänsyn till den egna tröttheten är inte okomplicerat.

funderade vi över, den som fanns betydligt mer (?) påfallande när både maken och jag växte upp. Det aktualiserades i en artikel i SvD igår, där Inger Liljefors beskriver hur hennes mamma säger att nu har ‘pappa lämnat oss och kommer aldrig mer hit och nu pratar vi aldrig mer om det’ och det gjorde dom inte heller. Alldeles förfärligt.

Och vi pratade om det här med makens faster, en synnerligen märklig person. Jag undrar ibland vad man i dag hade kunnat göra, så att både hon och omgivningen hade fått ett bättre liv, jag vet inte, men nånting. T ex var hon och hennes far, makens mycket älskade farfar, på besök vid mina svärföräldrars sommarhus, när farfarn blev dålig en natt och när maken, då elva år, vaknar så har han åkt till sjukhus och där var han ett par dagar, innan han dog. Och då fick maken stränga förhållningsorder av sina föräldrar att han fick inte nämna farfar, när faster var närvarande. Och svärmor berättade hur hennes svägerska slet sönder sin blus när dom kom hem från begravningen, så vad man kallar hysterisk var väl bara förnamnet. En gång hade en väninna till svärmor skickat ett grattis-på-födelsedagen-kort till fastern, och det blev hon helt galen av. Att någon visste när hon fyllde år var tydligen väldigt förfärligt. Så mina svärföräldrar tvingade maken – som inte hade ett dugg med det hela att göra – att ringa upp sin faster och säga att det var han som skvallrat för svärmors väninna. Och hon skällde och skrek länge. Att svärföräldrarna kunde utsätta maken för det, gör mig fortfarande upprörd, faktiskt. Och jag är tacksam för alla inblandades skull att hon dog före svärfar. Han ringde varje dag till henne när hon bodde kvar i Stockholm och dom flyttat hit, men det hände att hon lät bli att svara på ett par timmar – jo då, hon var hemma – och svärfar blev varenda gång väldigt orolig och höll ständigt reda på vilka tider det gick tåg till Stockholm, och när han skulle kunna vara uppe, men till slut ordnade han en lägenhet här till henne och helt enkelt flyttade ner henne. Det innebar inte alls att vi träffades, jag tror noga räknat att hon var innanför våra dörrar en gång, aldrig vid släktgrejer eller födelsedagar eller vanliga middagar. Totalt omöjligt, så sorgligt.

hur vi ska hantera veckan som kommer. Tisdagens planering är lite osäker. Lilla nästminsta har studiedag (eller åtminstone har pedagogerna studiedag) och Äldste och svärdottern har ett möte mitt på dagen, och antingen får hon följa med och ‘sitta och knyppla’, som Äldste sa, eller också får hon vara hos ömma farföräldrarna. Det blir nog bra. Men det som komplicerar livet lite är att makens morbror, ännu i livet fast nätt och jämnt, fyller jättemånga år på tisdag och maken vet inte riktigt hur vi ska hantera detta. Morbrorn har ju en ganska dimmig tillvaro, om man säger så. Och maken har ju vissa transportproblem rent praktiskt, även om jag självklart följer med honom dit han vill, men det är ändå lite knepigt det hela. Vi får se, vi funderar i morgon också.

Det var en märkligt tillställning när vi var där en annan födelsedag med svärmor, just det där när han skiftar från att delta i nästan samma värld som vi andra, med helt relevanta kommentarer om saker, och så plötsligt slår det till, blicken ändras och han är i en alldeles annan tillvaro.

gjorde sitt bästa för att trassla till livet i morse. Jag vaknade och stängde av mobilen innan den skulle låta och sen somnade jag förstås till och drömde att jag stod upp och höll på att ta på mig. Nu gick jag inte på det helt och hållet, så det ordnade sig. Vi kom i väg till närmaste kyrkan i regn och snålblåst, men det var inte snö, vackert så.

Och även om jag är lite känslig för den jättestora orgeln där, så klarade jag mig igenom det hela i dag. Organisten, som är väldigt duktig, gjorde en fin tolkning av ‘Tyst, likt dagg som faller’ (sv ps 395) dessutom, en av mina favoriter. Och söndagsskolan kom in och gjorde en slående dramatisering av profeten Jonas liv, med båt och den stora fisken och alltihop.

Sen åkte vi hem och nu har vi ätit god middag, kyckling saltimbocca (från frysen) och kladdkakemuffins (från igår). Och nånstans där upptäckte jag att bygdens store son samlats till fäderna. Allt har sin tid. Och jag minns förstås när jag satt bredvid honom sommaren 1999, och han frågade vad jag trodde om det där med millenieskiftet, och jag var väl rätt tvekande. Men han sa – ‘jag tror bara det är nån sorts pr-grej’, och jag tänkte – ok, här har vi en av dom större experterna på pr.