oktober 2008


Fru Kaos lyssnar på Mix Megapol där dom tjatar om henne stup i ett. Jättekul tycker jag. Hennes formuleringsglädje och bisarra humor är verkligen värd att spridas i ännu vidare kretsar än till oss som gärna läser redan. Och jag hoppas det blir bra, att dom fattar vilket kap dom kan göra. Men världen styrs ju inte precis av förnuft, och jag tror knappast Mix Megapol är undantaget som bekräftar regeln.
Maken hade sina 15 minutes of fame utan att ens märka det för några år sen. Vi hade ovanliga spindlar i vår närhet. Det stod om det i lokaltidningen. Maken satt och jobbade en em, och kom ut och sade ‘det var några idioter som ringde om spindlarna. Dom talade kraftig stockholmska (sa mannen från Sollentuna) och det lät som om det var flera som satt och skrattade. Dom var inte kloka, så jag sa att jag inte hade tid längre och la på’. Lite irriterad var han. Sen ringde äldste sonen och sa att en kompis sagt ‘din pappa var med i Hassan i dag’. Maken visste inte vad Hassan var, raringen. Jag tror fru Kaos kan förvalta sin berömmelse bättre.

Just nu skulle jag vilja ta en chokladbit (ginger&lemon) lite whisky och en liten cigarill, och kanske sen, men nu måste jag, verkligen måste, plocka fram symaskinen och förvandla makens två par nyinköpta byxor till möjligt skick. Med en hand är det lite svårt att dra upp brallor, stoppa ner skjorta och sen dra i linning och knäppa knapp. Nästan omöjligt. Så alla nya måste anpassas. Knappen tas bort och en D-sölja sys dit. Knapphålsbiten klipps av, och där sitter metallhyskor, som måste bort också. Sen syr jag på en svart tygbit, som ser ut som slutet på ett bälte och förses med kardborreband ytterst i änden och så andra delen så man lagom kan trä yttersta delen genom D-söljan och haka på den på vänstra sidan. Då går det att klara toabesök själv. Jag suckar lite, jag vet att det går fort, men det är svårt att börja. Belöning sen.

Tänkte fel när jag skrev handelslistan i morse, så det blir snart en liten sväng till butiken. Men sen ber jag Vesper (psaltarpsalmer och andra böner) som hör till Alla Helgons helg. Ljuset i höstens mörker. Bokstavligen. Där jag bodde förut har man Högmässa kl 16 den dagen, och då är det rätt mörkt. Att se dörrarna stå öppna in mot ljusen, att få sjunga ‘I himmelen, i himmelen, där Herren Gud själv bor, hur härlig bliver sällheten, hur outsägligt stor! Där ansikte mot ansikte, jag evigt, evigt Gud får se, se Herren Sebaot’ och kören sjunger, församlingen deltar och Gud själv kommer till mig i mitt mörker med sitt ljus, ger mig bröd och vin. Ett stycke himmel på jorden. Och sen stod alla utanför kyrkdörren, prästen läste samma bön som lästes vid allas gravar och vi fick var och en tänka på dom som stått oss nära, på den kyrkogården och överallt – och till sist tillsammans ‘Härlig är jorden’. Hela kyrkogården upplyst av ljus och en sorts förväntan mitt i mörkret.

Jag antydde ju att jag trodde mig om att kunna slutföra ett ev cykelköp, men där bet jag mig i tummen. Han tvärvägrade. Jag vet inte om det var tanken att medföra mor som var ett hinder, eller vad det kan ha varit. Och på tisdag morgon måste det unga livet upp en kvart tidigare om han i fortsättningen ska gå till skolan. Jag blir trött. Man har märkliga bekymmer med tonåringar.

Tillät mig själv att ta en avslappnad morgon, att gå och handla helgmat innan jag gick till jobbet. Och där kunde jag lösa ett par problem som legat i en egen liten hög. Fast några krokar blev det inte. Det är ett ständigt (?) pågående diskussionsämne för kollegan och mig. Vi fick ett nytt rum i april. Där finns ingenstans att hänga jackan. Och det finns ingen som har ansvar för att vi ska kunna få var sin krok heller, för just vi är en egen liten enhet i ett stort maskineri och då går det inte. Vi har nu talat med de högst uppsatta i hierarkin, och påpekat att detta är en sjuk organisation. Alla håller med, men krokar blir det inte. I går kom det in en man i blåbyxor och började mäta var krokarna skulle sitta! Men han gick ut igen och sa att han skulle komma tillbaka imorgon och fixa det, alltså i dag då. Det var liksom planering inför det stora. Men han hade inte visat sig när jag gick hem.
Vem vet? Det kanske lyckas att fixa ny cykel till sonen i a f. Där är det ju jag som håller i utförandet.

När man tar sig in från snöslasket i går känner jag en så stor glädje att komma in i ljus och värme. Var och en som haft tonårsdöttrar som ibland tyckt sig odödliga, som stannat ute och borta för länge i mörker och kyla. Den som ängslats över vad som nu har hänt – ja, tanken släpper aldrig riktigt – måste känna starkt för Johanna som finns på bild hos Hosanna. Och för hennes anhöriga. Så många som behöver beskydd och omtanke.

Det enda jag kan förändra är mig själv och mitt förhållningssätt till min situation. Sant antar jag. Men det går dåligt. Att mer än tusen gånger ha dragit ramsan ‘nu ska du gå in på toaletten, sätta dig på den, ta av dig alla kläderna, rensa tänderna och borsta tänderna.’ Och de två meterna in till badrummet räcker för att det ska bli annorlunda och inte nödvändigtvis bättre. Och jag avskyr när han utstöter ett bekräftande ljud högt och rakt i örat på mig. Och så, när vi kommit så långt att vi slår upp bönböckerna -‘oj, men jag ser ingenting, jag har inte mina glasögon på mig’ – nähä, men det kan bero på att du tagit av dom och lagt dom bredvid sängen – ‘men det har jag inget minne av att ha gjort, så det vet jag inte’ – och då börjar jag, min idiot, att försöka väcka någon sorts sannolikhetskalkyl – men tror du verkligen att det är troligt att det gått till på något annat sätt, det har bara varit du i rummet, eller hur? -‘ja, det är väl så, men jag minns det inte’ är hans svar. Och jag klarar inte det. Det är hans sjukdom, han kan inte hjälpa det, han kan aldrig hjälpa det, det är bara jag som agerar och reagerar fel. Jag kan bara förändra min egen reaktion i situationen. Och jag kan inte finnas där i hans situation. Jag finns i min. Den värld som hjälpligt hänger ihop. Och den måste jag förändra. Hur ska det bara gå till? Det har jag inte förstått än. Aldrig kommer jag dit. Jag ger upp. Men i morgon är det nya misslyckanden som väntar på mig.

Nästa sida »