Tigerliljan's Weblog

dom där pappren som tidsrapporten ska skrivas på till kommunen och eftersom jag inte har en fungerande skrivare, så åkte vi till Äldste. Och så kunde vi passa på att fika och träffa familjen också. Så småningom gick flickorna och svärdottern och jag upp på övervåningen för att kopiera och rätt som det är hör jag att Äldste höjer rösten. Väldigt mycket. Och när vi så småningom kommer ner igen så sitter han fortfarande och hojtar. Med mobilen vid örat. Ah. Svärmor. Ett långt samtal. Hon hade många synpunkter på broderns underkläder och strumpor. Jag kan tycka att vi alla borde vara svärdottern ytterst tacksamma att hon hanterat detta, men svärmor tycket och tänkte mycket och pratade nästan oavbrutet i en drygt halvtimme, Äldstes inpass hörde hon inte så mycket, eller brydde sig iaf inte om. En bisarr situation.

Sen åkte vi hem. Och maken ringde upp sin lilla mor eftersom dom inte talats vid förut på em. Så det blev fyrtio minuter av – nästan – oavbrutet pratande från svärmors sida igen. Och jag som hade parkerat mig vid tv:n, i den fasta övertygelsen att det skulle gå ganska fort, jag blev översköljd av ljudmattan och jag hade behövt lite lugn just då. Nå ja, jag gissar att det var adrenalin för svärmor, för det var lite mer än vanligt, så det kanske lugnar sig sen. Förhoppningsvis.

av makens morbror ska väl vara utförd nu. Med visst besvär, dvs kommunen ringde i går till svärdottern och det var lite komplicerat, kommunen har tydligen kommit på kant med färdtjänstbolaget, så transporten skulle ske via ett taxibolag som ville ha kontant betalning i förväg. Vilket då skulle innebära att Äldste eller svärdottern skulle ha behövt åka ner till korttidsboendet och lämna kontanter där, men efter viss diskussion blev resultatet att man kunde få lämna kontanterna på boendet han skulle till. Praktiskt. Och dessutom är han ju inte formellt färdtjänstbeviljad, nä för han har inte flyttat sig ur födelsehemmet sen hans bror dog. Trött blir man.

Fast svärmor var på gång. Det flyttades dit en stol och den ansåg hon noga räknat vara för hård och dessutom ansåg hon att den behövde kläs om, men som hon sa – ‘ja, jag har klätt om den fem gånger, så det gör jag. Och förresten, vet du vem som köpte den från början? Jo, det var jag, det var två stycken och jag fick dom för 12 kr och sen skickade vi ner dom med järnvägen och sen tog mjölkbilen dom hem’. Svärmor i ett nötskal. Och sen började hon, på sitt vanliga kommunistiska sätt – allt mitt är ditt – att efterfråga en fåtölj som Äldste fått på 80-talet (tror jag) och så småningom flyttat med till sitt studentboende. Denna fåtölj föddes förmodligen i början av 50-talet och under den tid den och jag var under samma tak, var det ingen som satt särskilt mycket i den, men den spred sågspån ur underredet i stora mängder. Och sen satt sonen och hans vänner i den tills han flyttade från studentboendet och då var den förvisso helt slut och fick väl uppgå i fjärrvärmen. Men den trodde svärmor att det var rimligt att anta att den skulle kunna vara bra för hennes bror. Och Äldste hade hängt upp gardinerna, annars hade förmodligen svärmor gjort det också.

konstaterade maken att när han träffar folk han inte sett på ett tag, så är det rätt vanligt att man säger – ‘men du ser mycket piggare ut nu’, och det kan man lika gärna låte bli. Han känner sig inte ett dugg piggare, ständiga smärtor och inte precis ökad rörlighet. Men folk försöker vara uppmuntrande och då kan det bli fel.

Inte heller för min del blir det rätt alla gånger. Jag satt och pratade med någon jag haft en lite komplicerad relation till, bl a försökte jag en gång att tala om ett missbruksproblem som jag ansåg att X kunde hjälpa till med, men det fanns förstås inget problem, X ville inte se alls. Och jag sa att det här vet jag en hel del om, jag hade en bror som var periodalkoholist och då fick jag svaret med höjda ögonbryn – ‘jassså, då är det kanske du som har problem’, så en del av förtroendet blåste väl där. Nå, nu är det som det är med det, och X och jag satt där i all frid och X sa – ‘men så mycket piggare du ser ut nu’, fel där också, tänkte jag. Och nån annan kommenterade att jag hade sett så mycket gladare och piggare ut. Då tänker jag att jag har ingen anledning att offentligt – för fb är rätt mycket mer offentligt än min stillsamma relativt anonyma blogg – kommentera min närkontakt med kalkstensgolvet, men det är inte alltid lätt att se hur folk egentligen har det.

Och jag är förvisso mycket tacksam för en kropp som hänger med, i synnerhet som jag ser att det finns rätt många jämnåriga som mår så mycket sämre.

Och i dag var min pappas födelsedatum, han skulle varit väldigt gammal, men jag är äldre nu än vad han nånsin blev. Saknad. Min starka pappa med varma händer.

– allt handlar gissningsvis inte om mig, men det är klart att det började regna lagom till ärtsoppan. Och nu är den äten, den nyinköpta osten var tyvärr tråkig. Det hindrade inte att jag åt för mycket av den, men tråkig var den. Det lär ska vara nyttigt med ost i kombination med baljprotein, har jag för mig. Och till förra veckans gröna ärtsoppa blev det ingen ost alls, den var redan skivad på en assiett på bordet, och det blev ingen skiva över till mig. En dålig ursäkt för att kompensera i dag.

Och Äldste har tydligen lyckats pyssla in möbler till makens morbrors boende och svärmor var nöjd med gardinerna.

Och jag försökte ringa tonerföretaget. Ingen svarade. Så nu har jag skickat mitt tredje reklamationsmail. Med stigande irritation. Och nån skrivare har jag inte. Äldste har erbjudit mig att få kopiera dom nödvändiga pappren för tidsredovisningen till kommunen hos dom. Då kan man titta på barnbarnen och dricka kaffe också, så ur min synpunkt sett är det inget dåligt alternativ, men jag skulle gärna ha en fungerande skrivare.

blir det ärtsoppa i dag. Gul. Vi åt en grön, någon mindre matig, förra veckan och då sa maken att om det bara varit vanlig gul, så. Jag har nån sorts fördom att inte äta ärtsoppa på sommaren, men när jag gjorde listan var det närmast novemberkänsla ute. Och även om solen alltså skiner just nu – osäkert hur den gör om en och en halv timme när vi äter iofs – så tyckte maken att det var helt OK.

Så jag fick gå och köpa lite ost också, den vi hade hemma hade fått en väldigt kraftig doft och lite rödaktiga fläckar, det såg inte helt hälsosamt ut. Handlaren i barndomsbyn brukade skära av den mest mögliga biten och stoppa in under repliken ‘dä ä pecillin’ när pappa och hans bröder var tillsagda av farmor att klaga och han blev så där 98, men hade han inte ätit osten hade han kanske blivit 105. Nu var det väl tur att det gick som det gjorde, den stackars hemmadottern kunde avsluta affären och börja jobba i kassan på bank och såg rätt nöjd ut med det. Hur hon hade det med osten vet jag inte.

– jag läser ju dödsannonser med stort intresse, jag gör faktiskt det, tycker det ibland är rätt märkligt hur folk förhåller sig till ett av de säkraste fenomenen vi kan räkna med. Alla dör. Jo. Men visst är det väl dessutom märkligt att alla dessa döda alltid är oändligt älskade och mycket saknade, jomenvisst, och till den vanliga formeln hör också att man riktar ett varmt tack till boende/äldreomsorg/sjukvården och så. Så jag kan inte hjälpa att det var lite uppfriskande att läsa under en annons – ‘X äldreboende rekommenderas ej av anhörig’. Tjo. Så jag gick förstås in på detta äldreboendes hemsida, och kära nån, så trevligt det verkade. Man fick t o m välja var man ville äta frukost. Och vad också, om jag förstod rätt. Men tydligen fanns det nån hake, som inte riktigt avtecknade sig på hemsidan. Det utesluter förstås inte att den anhörige kan ha varit rättshaverist eller bara konstig själv. Fast jag undrar vad som låg bakom. Så många frågor.

för kommunen. Nu har dom ringt och meddelat att makens morbror får komma till sitt boende på fredag denna vecka, vilket betyder att Äldste i morgon ska transportera dit möbler. Hej och hå. Och svärmor som hittills denna vecka har diskuterat möblering med maken, jag vet inte riktigt hur hon klarar det här. Hon var hittills mest bekymrad över att det var tredje våningen – ‘och han som är van att se grönska’. Jo. Och jag associerade till en vän som berättade om när han mor skulle flytta in på boende och hans syster hade sagt att det var så fint, det fanns svanar utanför. Och min vän sa uppgivet – ‘hon har inte alls fattat att mor inte har minsta intresse av svanar längre’. Typ.

Så det är bara att hoppas att regnskurarna kan hålla sig lite avvaktande under transporten. Det är inte heller så att alla inblandade släktingar underlättar. För att uttrycka sig stillsamt.

hade jag i synfältet när jag åkte hem från kvällsmässan, så vackert. När jag öppnade bildörren på parkeringen kände jag fotogenlukt och det blev bara värre när jag traskade uppför trapporna och väl uppe på uteplatsen låg röken tät från grannen. Jag antar att solglimten gjorde att dom kände sig alldeles grillnödiga och då blir det så där. Jag hoppas jag kan vädra ut sovrummet innan vi lägger oss.

Och maken har bestämt vad han vill ha med för böcker – bl a ett band av Svecia Antiqua. Ja ja, det råkar vara en ganska stor och tung bok, men vill han ha den, så blir det så.

Och det var en trygghet och glädje att få gå till kvällsmässan i dag, semestern var slut för vanliga prästen, bra så. För mig iaf, han hade förmodligen gärna badat i havet, vad vet jag. Och just då fanns det inga kyrkogårdsbesökare, så jag tog svängen om Tvåans svärmors grav och sände en tacksamhetens tanke för hennes son som fyllde år i dag.

– faktiskt. Det ringde ungefär när jag stod och lagade mat, det blir avlastning nästa vecka. Och på boendet med katt. Lysande. Jag är så tacksam.

Och när vi hade ätit ringde det på dörren och det var före detta Bästa Grannen. Vi ses inte så ofta numer, det är faktiskt tre år sen hon flyttade, hur det nu har gått till. Men hon är fortfarande an alldeles underbar person, vi satt först och pratade med maken och sen satt vi ute och rökte en liten stund. Fast särskilt varmt är det inte.

Och sen hade kommunen kontaktat angående makens morbror och han får sitt boende redan nästa veckan. Här går det undan.

– väckte maken mig tidigt i morse. Fast eftersom den intensiva drömmen bestod i att jag stod på Milanos järnvägsstation och försökte hitta en inte så välorganiserad kamrat som hade biljetterna som behövdes för att kunna ta tåget till Rom, så gjorde det inte så mycket. Och lite senare väckte mobilen mig. Jag lyckades f ö sent i går kväll få mobilen att uppföra sig som folk, dvs jag lyckades återställa det där jag trasslade till förra veckan. Jag kände mig väldigt nöjd.

Och det såg kyligt och småregnigt ut när jag cyklade i väg till maxi, och när jag kom ut var det lite mer droppformad fukt, men nu skiner solen. Förmodligen inte så länge, men ändå. Ljuset, ljuset.

Dessutom är jag irriterad på stavningsprogrammet eller vilken teknisk fiffighet det nu är, som ändrar mina ord för att dom händelsevis inte passar in i deras mall, och när dom ändrat till sin egen belåtenhet så är ordet inte alls markerat, så det händer att jag släpper igenom konstigheter som inte alls var menade.

Och i dag är det svärsönernas födelsedag, dom råkar fylla år samtidigt. Den ena familjen åker på utflykt och får förmodligen mest sol av oss alla. Hos dom var vi förra året och jag minns hur oerhört varmt det var. Ja ja. Och den andra familjen sitter väl på kanten till simbassängen där dotterdöttrarna lär sig olika vattengrejor. Den äldsta har verkligen kämpat på och tagit en massa märken och den något mindre systern försöker flyta, och det är inte så lätt när man hackar tänder. Been there.

Och varken kommunen eller tonerfirman har hört av sig än.