Tigerliljan's Weblog

Det är bra att vi både använt rullstolen i går till vårdcentralen med bilen, men också att vi kunde gå och rösta i dag utan att behöva ta bilen. Det har behövts planering och viss ansträngning, så jag är tacksam att allt gått bra. I morgon ska jag skaffa två stora blå ikeakassar, som jag ska ha i bakluckan på bilen för att kunna lägga hjulen i om det är slafsigt väglag.

Enligt kommunen ska avlastning fungera nästa vecka. Vi får väl se hur det går.

Nu antar jag att maken kommer att fortsätta titta på alla dessa dessa valprogram och man kan ju ändra sig på valdagen, men så här långt är vi klara. Jag hade kollat väderappen flera dagar och sett att det skulle iaf inte vara regn i dag, så när maken borstat tänderna satte jag ihop rullstolen och tog på honom kavaj och sen rullade vi iväg. Det var förvånansvärt svårt att komma in i hissen, men när jag vände på stolen så de stora hjulen var först, så gick det bra. Maken hade förstås oroat sig för hur jag skulle kunna ta stolen nerför dom fyra trappsteg han i vanliga fall brukar gå ner till bilen, men jag gick runt huset på släta marken och jag visste var trottoaren var nerfasad, så det gick också enkelt. Fast det är en liten men tydlig uppförsbacke, men jag stannade och vilade på mitten. Sen var det lite kö innan vi kunde komma in och skärmarna som var valbås var lite små och stod lite trångt till för rullstolen, men vi lät oss inte hindras av såna petitesser. Dom två valmottagarna råkade båda ha haft barn i samma klass som Yngste. Så är det att bo på en liten ort. Sen lyckades jag glömma makens krycka i lokalen, vilket jag kom på halvvägs hem, men som han sade ‘jag sitter och väntar’, så det ordnade sig.

Sen kom jag på att matlistan i går blev fel, jag glömde köpa sidfläsk till ärtsoppan jag ska koka i morgon, så efter maten cyklade jag och köpte. På vägen kunde jag också hämta ut ledlampor till fönsterljusstakarna, som redan kommit. Jag beställde i går. Det är väl tre månader kvar, men plötsligt är det lördag före Första Advent och då är jag beredd. Kanske tar jag en liten stund i den blommiga soffan nu.

I god tid plockade jag in rullstolens alla delar i bilen och sen såg jag till att nästan koka färdigt soppan vi skulle äta när vi kom hem från vårdcentralen. Det är trots allt skillnad om det tar tolv minuter eller en halvtimme innan man får mat. Sen hjälpte jag maken upp från sängen där han vilade lite och så här mitt på dagen har det blivit riktigt varmt, så han kunde åka utan jacka. Nästan inga bilar på parkeringen vid vårdcentralen och då var det enkelt att sätta ihop rullstolen. I entrén finns det numer en skärm som man ska anmäla sig och betala på. Det gick bra och jag hade dessutom noterat att det satt en papperslapp om att om man hade tid hos fysioterapeut, så skulle man gå ut igen och gå runt huset till en ramp. Jag tog tag i rullstolen och gick ut och runt. Där fanns en skylt om sjukgymnastik, men det framgick inte vart man skulle gå för att hitta sjukgymnastik. Någon ramp syntes inte särskilt. Det fanns en dörr som det stod ‘smittskydd’ på, men snett ovanför fanns det en balkong, där det satt ett antal ur personalen, så jag hojtade upp och frågade. Jo då, vi kunde gå in genom smittskyddsdörren och ta hissen sen, så det gjorde vi och till slut till rätt väntrum och fick träffa en rask ung man, som lovade att fixa en remiss och sen kunde vi ta oss tillbaka till bilen via den där rampen, som hade väldigt mycket växtlighet framför sig. Och så fick maken sätta i bilen och jag fick plocka isär rullstolen igen och så kunde vi åka hem och äta. Fast när vi kom hem så hade det förstås varit lite mycket för maken, så han kunde verkligen inte veta att vi hade rullstolen med oss hem igen och hur det hade gått till och sen var det också ett osäkert kort hur länge vi får behålla den och vems den egentligen är. Ja ja, många problem var det, tydligen, och jag blir irriterad och tycker att jag har klarat det mesta många år, så han kunde väl bara lita på att jag klarar det som behövs. Men jag orkade inte rösta också, det får bli i morgon.

Svalaste morgonen på den här sidan midsommar, tror jag. Men jag drog av fukten från rutorna och åkte och handlade. Ett par veckor har jag försökt köpa tändstickor utan att lyckas. Jag försökte hitta dom på platser som jag tyckte var logiska, men det har inte lyckats. Så i dag frågade jag en personal, som hastigt svarade ‘bredvid frystårtorna’ och pekade i den riktningen. Ja ja, vad vet jag, så när jag hunnit dit i handlandet så letade jag. Förgäves. Lite längre fram frågade jag en annan personal, som snabbt svarade ‘vid fryspåsarna’. Jomenvisst, där fanns dom. Så nu har jag fjorton askar, det ska väl räcka ett tag. Och jag är fortfarande förbryllad.

Senare i dag ska vi träffa den person, som tydligen ska kunna skriva remissen om fotortos. Fast jag grubblar på om jag bör ta med den (inte så väldigt) hopfällbara rullstolen till detta äventyr.

Det händer att jag är trött på mig själv, inte minst när jag är trött i allmänhet. Jag vet inte om det är höstens tydligare ankomst, snart september, som gör att det blir så tydligt att det blir mörkare och kallare. Jag hanterar inte det så bra. Och det här med sömnen – jag tänker ju att jag kan räkna, men ibland är det lite dåligt med det. Förr brukade jag t ex säga att jag fick dom tre äldsta barnen på sex år. En sorts feltänk eftersom det är två år mellan dom, men det betyder ju att jag fick tre barn på lite drygt fyra år. Ah ja. Sömnen då, jag kan tänka att jag borde inte vara trött, jag sover ju nästan åtta timmar. Inte då, jag lägger mig vid 24 och läser fem sex minuter, släcker lampan och sen somnar jag väl 00.30. Sen låter mobilen 02.20 när maken ska gå till badrummet och sen kan det ta en halvtimme innan jag sover igen, och så vaknar jag 04.45 eller så och där kan det också ta en halvtimme. Sen går jag upp 07.45, om det inte är tisdag, och så börjar dagen. Det skulle behövas mer sömn, men lite svårt att få till.

Eftersom det var så kraftiga varningar för skyfall, så tänkte jag att det var bäst att vara beredd. När vi åkte till kyrkan hade jag med jackor till maken och mig och dessutom ett extra paraply. Nu blev det inget regn alls. I natt vid halv tre regnade det iofs, ett rätt stillsamt regn. Fast prästen som tjänstgjorde i dag hade inte haft det lika enkelt. Han hade varit norrut och sen satsat på sista tåget hem. Blixtnedslag i ett ställverk, inte ens halvvägs, hade betytt stillastående i bortåt tre timmar, så det blev taxi sent på natten sista biten. Men han såg glad och beundransvärt pigg ut ändå. Själv känner jag mig lite mer mosig, och det kändes tveksamt, men efter maten tog jag mig samman och gjorde limpor, som nu jäser en stund till, så vi har bröd till frukosten i morgon. Och jag lyckades inte tänka ordentligt när jag gjorde matlistan förra veckan, så det är tomt på raden för i morgon. Det kanske blir älgpannbiff med potatismos och sallad.

Sen funderade jag på krav, som andra – ibland i ren obetänksamhet – kan komma med. Den senaste tiden har jag grubblat en del över två exempel. Dels någon som för ett par år sedan (före pandemin alltså) sade till mig att jag nog borde gå oftare i veckomässa här. Det kan ju ha varit omtanke, men för mig har det känts som en lätt förebråelse. Att den råkar vara förlagd till en tid (8.30), som är rätt misslyckad just för vår dygnsrytm har inte hindrat att jag känt att jag ändå borde slå knut på mig. Sen var det vid ett annat tillfälle en helt annan människa som i ett sammanhang berättade att de hade haft en from gäst och värdinnan hade noterat att gästen haft lampan tänd på natten, och det hade berott på att hon ville tacka Gud och lovsjunga där och då. Och hon som berättade det ville förstås att vi alla skulle ta det som ett exempel. Och jag, som är vaken rätt mycket, kan inte leva upp till detta fromma föredöme. Jag vill väldigt gärna sova, det finns nätter när det skulle vara väldigt bra. Nu, här i dag, tänker jag att andra får leva sin egen kallelse, så kämpar jag på med mitt lilla liv.

Fast i morgon ska det tydligen regna hela dagen, så vi kan bara hoppas att det är möjligt att ta sig ut. Jag tänker just nu att om väderappen stämmer så förtidsröstar vi på onsdag. Självklart ville maken ha exakta detaljer runt detta projekt, men det får väl gå ändå. Han kommer hinna tjata en del. Här på kvällen var det en sån där stund med totalt kaos för honom, lyckligtvis inte för mig. Han är ju på många sätt helt med, men sen är det det där arbetsminnet. Den vanliga diskussionen där han dels på ett plan vet att han inte alls vet vad han ska göra, men han tror inte att jag vet heller, och jo, jag vet att han ska ta av sig kläderna innan han ska gå och lägga sig, och så är han beredd att starta en diskussion om det. Det är verkligen inte så produktivt, inte på något sätt för mig. Och i morgon är det en ny dag, kanske repris på kvällen, kanske inte. Man kan aldrig veta.

Fast regnet har inte kommit än. Luftfuktigheten är 84 procent här inne, så det är kanske på gång. Jag ska passa på att gå och köpa vaniljyoughurt innan regnet kommer. I övrigt, apropå en del politiker, minns maken och jag när vi åkte tåg för länge sen. Det var en sån där kupé där man satt åtta personer, det var nästan outhärdligt varmt denna dag och någon drog ner fönstret, men då protesterade en kvinna med motiveringen att ‘det drar så genom öronen’. Jomenvisst. Maken satt mitt emot mig bredvid en äldre dam i grå kjol som ordentligt täckte knäna och en prydlig blus, gråhårig och läsglasögon. Hon läste en bok som hon hade gjort ett omslag av brunt papper. Det såg ut som om hon fördjupade sig i termodynamikens lagar. Maken sneglade i boken och såg plötsligt väldigt road ut. Han hade uppfångat en enda mening ‘med ett flämtande slet han av henne trosorna’ och det var inte precis vad han väntat sig. Så kan det gå i värmen.

Det blev inte hårtvätt här i kväll, jag hoppas på lite mer energi i morgon. Å andra sidan fick vi kuvertet med besked om makens kvarskatt i dag och i år börjar vi närma oss nollstrecket, dvs det har varit lite dystra siffror åren som gått, men 83 kronor ska vi väl klara av där i november. Och jag tittar på väderprognosen, just nu kan det gå lite hur som helst. Mycket vatten kanske. Och i går kväll var energin så låg att jag bara lyckades hälla lite vatten på tomatplantan, allt annat fick klara sig ändå, men i dag har jag vattnat.

Jag hoppas ändå att vädret blir hyfsat norrut i morgon eftersom Äldstas familj och Yngste ska titta på flyguppvisningen i Uppsala. Tydligen hade redan övningen i dag varit rätt spektakulär.

Som vanligt duschade jag maken, men dessutom insåg jag innan att maken behövde klippas, så det är ett särskilt projekt. Men nu är det gjort. Efteråt tänkte jag att jag kanske skulle ta min lilla promenad, men då regnade det lite grann, så jag stannade inne. Sen gick maken och vilade och Äldste kom och knackade på dörren. Han ville äta sin matlåda, en paj som såg god ut f ö, och var i närheten. Rara han. Efter en stund hjälpte jag maken upp från sängen så att han också fick umgås lite. Och jag fixade ihop vår lunch, matjessill.

Nu ska jag ta hand om tvätten, veckans enda tillfälle när jag använder torktumlaren. Och jag har suttit en stund och tittat på Sarah Millican igen. Jag hoppas jag tar mig samman och tvättar håret i kväll, men jag är inte helt säker, även om jag är lite piggare, trots klippande och duschandet, i dag än i går. Nu var i går en riktigt usel dag i o f s, jag visste inte riktigt hur jag skulle ta mig igenom, jag vet bara i det läget att alternativen är rätt begränsade. Men i dag står jag upp igen.