maj 2010


Antagligen har jag dragit detta trauma förr, men det minns nog bara den stackars nya läsare som häromkvällen ägnade ett par timmar åt mitt liv. Det var Osloskånskan som drog fram det ur minnets dunkel den här gången.
Numer har jag ett par skor från Gudrun Sjödén, men länge hade jag ett svårt förhållande till GS. Hade fått en katalog, där jag hade sett en röd bomullshalsduk. Fint. När jag kom till Stora staden dök jag in i butiken och frågade. Snorkig expedit – ‘vi har ingen helröd halsduk’ – jag: (blygt) ‘jo men i katalogen’ – hon skjuter fram katalogen men en vansinnigt välmålad pekfingernagel och höjda ögonbryn – ‘var då???’. Jag letar svettigt och hittar den förstås inte. Hon, mycket syrligt – ‘vi har bara den här röd/lila – men antingen är man den röd/lila typen eller också är man inte!’
Nä hä, tack, det är jag nog inte, men väl hemma hittade jag den i katalogen och skickade efter den. Jag har den kvar.

Har man dessutom stl 59, så ekar det mycket. Det räcker liksom aldrig det jag gör, fast jag slapp åtminstone beskäftiga damer efter sjukgymnastiken. Jag blev lite sen, glömt väska i lägenheten när jag kom till bilen, springa upp efter den och sen i väg. Visserligen var jag där fem min innan sluttid, men maken satt och väntade alldeles ensam.
Sen slet jag med papper en stund, så det är kanske inte konstigt att huvudet är tomt. Det känns som om jag aldrig mer i livet kommer att ta några som helst initiativ till nånting, jag försöker just nu att tänka på alla underbara människor som visar omtanke och värme, så att jag inte halkar in i sorg över förluster. Det behövs inte just nu, ja aldrig egentligen. Men jag har ont i magen och fler muskler än jag trodde jag hade. Utan att träna. Jag försöker ideligen påminna mig att det gäller att slappna av, men på nolltid har adrenalinet slagit till igen och jag är spänd i hela kroppen. Dumt.

Nya steg att gå. Incidenter som återkommer, och alldeles nya. I dag skulle det förklaras hur det kunde komma sig att vi hade en ny glödlampa i badrummet. Den gamla gick sönder, jag bytte, den nya är en lågenergilampa, den får inte plats i lampkupan – alltså ingen lampkupa. Det tar sin lilla tid att få in alla leden där. Jag är inte längre förvånad, men trött blir jag.
Samtidigt som jag grubblar på annat, hur jag får ihop mig själv. Inte lika enkelt som att skruva i en ny lampa, men lågenergi är ordet för dagen. Och nu ska maken hämtas vid gymnastiken och jag ska utsättas för ‘goda råd’ och sen ska det jobbas-utanför hemmet. Men jag har köpt jordgubbar.

med dagen. Bra. Jag också, fast det var lite pysslande och fixande förstås. Men tvätten är hängd och jag ska diska ur en gryta innan det blir natt.
Fast jag kan inte hjälpa att jag tänker, i s h på söndagskvällarna – det var alltid fridfulla kvällar, ungarna packade ihop sig inför skolveckan och maken och jag tyckte det var ganska avslappnat – men nu tänker jag – alla dessa kvällar, när jag aldrig hade kunnat föreställa mig att jag så många år av livet skulle stå och säga ‘räta upp dig nu, luta över lite mer åt vänster, nej – kroppen inte bara huvudet, nej nu ser du ut som en ostbåge’ och alla dessa påminnelser för att inte hans kropp ska slitas snett i onödan. Och han tycker att han haft en fin dag.

Äldste & lilla frun hade med sig en minimal chokladask, men oh! – vilken choklad – köpt på Lilla Fiskargatan i Lund. Need I say more? I ett anfall av generositet bjöd jag maken på en bit, men där får det vara bra. Jag kan behöva ha en tanke på att det står en liten ask och väntar på mig. Inför sån njutning blir jag lite försiktig, det är inte som att köpa en påse kexchoklad, som kan försvinna på nolltid. Så rart.
Jag försöker hålla tankarna samlade och fokusera på veckan som kommer, bilen behöver lämnas in eftersom det läcker lite spolvätska vid ena framlampan, och så kan vi ju inte ha det. Och så är det makens medicin, kolla med apoteket. Tvätten måste organiseras om eftersom vi inte är hemma i helgen, och packningen fixas – och där tänker jag nu ‘torsdag kväll’ – får se hur det går med det. Och sen en resa genom Sverige i denna vackra tid. Bara det är en gåva.

Vi skulle testa ostfondue i paket i kväll var det tänkt. Fast när vi satt och åt lunch ringde Äldste och meddelade att dom tittar in i kväll. Alltså ingen fondue. Det finns gränser för hur många ett paket kan räcka till.
Men vi hat ätit lunch med svärmor i a f. Källan till all kunskap är Svensk Damtidning plus diverse löpsedlar hon snappar upp. Maken försöker tillämpa lite källkritik, men det faller liksom mellan stolarna. Han fick en snilleblixt och frågade svärmor vad hon tyckte om Madeleines senaste pojkvän, Sven-Åke Svensson, hästskötare. Han la ut texten rejält, men svärmor såg lite skeptisk ut. Ja, men det har du väl läst om, sa han och såg väldigt seriös ut. Yngste och jag höll oss diskret i bordet.

Ständigt denna längtan efter frid, lejonen vilar med lammen – en dag, men inte här, inte än. Den senaste tiden har jag läst en bön – ‘…så mycket som på mig beror håller sams med alla människor…bind våra hjärtan samman i kärleken’.
Så mycket som på mig beror – mer kan inte jag, en del människor är det inte min uppgift att hålla frid med – dom som vill illa, får jag lämna vidare. Ingen är ett hopplöst fall, men jag kan inte lösa allt.
Att lägga problem i de lådor de hör hemma – det här är min låda, den får jag rensa i, men den här är någon annans. Ibland kan jag hjälpa till, ibland gör jag skada med min beskäftighet. Alltid, inför alla – att försöka se vår del i kärleken, känna den pulsera som helhet, inget privatprojekt för mig. Längtan, förväntan – en vacker morgon. En annan värld.

Hamnade utan att ha tänkt det framför den filmen i eftermiddags. Sandra Bullock som ska genomgå avgiftning. Hon lyckas vara rätt snygg när händerna skakar och hon spyr, men hey! nåt annat kan man väl inte vänta sig i en film antar jag.
Och jag satt klistrad. Vid alla lögner och undanflykter, pojkvännen som ville att hon skulle komma tillbaka och vara som innan, möjligheten till insikt, hoppet om ett annat liv.
Och rådet – ‘när ni åker härifrån: skaffa en krukväxt, om den lever efter ett år: skaffa ett husdjur. Om båda lever efter ett år kan ni börja tänka på en relation med en annan människa’. Klyscha? Möjligen, men jag gillade det. Och mina krukväxter är extremt härdiga och jag har inga husdjur. De små flugorna då. Men dom är å andra sidan härdiga, dom också. Gick inte på tipset i går om vinäger, lite vatten och ett par droppar diskmedel. Sådan herre, sådan hund – sådan kvinna, sådan fluga. Envisa.

på middag i morgon. Jo då. Och jag undrar (det var i o f s jag som uppmuntrade honom) vad vi ska äta? Jag är övertygad om att vi kommer att äta fryst (köpt) chokladtårta sist. Så rolig är jag. Jag tror det blir kyckling med sambal oelek/ soltorkade tomater /gräddsås. Snabbt och lätt. Det är tanken som räknas. Och så köper jag en lite snofsig chokladask till henne. Ingen panik när det inte behövs.
Jag försöker också att andas lugnt över det faktum att maken i går kväll när han skulle ta medicinen ropade att det fattades en tablett (en av dom det börjar bli lite ont om i slutet av kommande vecka) så jag plockade snällt fram en av dom dyrbara kvarvarande, trots att jag är hundra på att han redan hade ätit den – jag vet att jag såg den och den finns inte på golvet. En för mycket gör inte honom särskilt illa, men det är lite typiskt att det blev så just nu.

om det – allt är alltid mitt fel – men jag kan skruva till det och det tar inte många tankeled förrän det faktiskt är det också. Men nu sitter jag och försöker få reda i tankarna. Vad är rimligt och vad är uppenbart orimligt. Att jag är beredd att ta på mig vad som helst gör inte att andra har rätt att lasta vad som helst på mig. Äger jag problemet eller inte?
Det är inte mitt problem om någon annan har ett skyhögt blodtryck, det beror inte på mitt ganska avlägsna inflytande. Den enda människa vars blodtryck jag har ansvar för är mitt eget. Visserligen försökte Företagshälsan för hundra år sen göra mig ansvarig för makens blodtryck som då var lite åt fel håll (sen fick han ett alldeles förtjusande blodtryck, dom nästan dansade tarantella, men se hur bra det blev in the end), men det finns gränser. Och det är nog bäst för oss alla att åtminstone jag försöker hålla mig så pass i psykisk balans, att jag inte tar på mig allt.

Tankar på min uteplats en fredagskväll i maj.

Nästa sida »