maj 2010


Antagligen har jag dragit detta trauma förr, men det minns nog bara den stackars nya läsare som häromkvällen ägnade ett par timmar åt mitt liv. Det var Osloskånskan som drog fram det ur minnets dunkel den här gången.
Numer har jag ett par skor från Gudrun Sjödén, men länge hade jag ett svårt förhållande till GS. Hade fått en katalog, där jag hade sett en röd bomullshalsduk. Fint. När jag kom till Stora staden dök jag in i butiken och frågade. Snorkig expedit – ‘vi har ingen helröd halsduk’ – jag: (blygt) ‘jo men i katalogen’ – hon skjuter fram katalogen men en vansinnigt välmålad pekfingernagel och höjda ögonbryn – ‘var då???’. Jag letar svettigt och hittar den förstås inte. Hon, mycket syrligt – ‘vi har bara den här röd/lila – men antingen är man den röd/lila typen eller också är man inte!’
Nä hä, tack, det är jag nog inte, men väl hemma hittade jag den i katalogen och skickade efter den. Jag har den kvar.

Har man dessutom stl 59, så ekar det mycket. Det räcker liksom aldrig det jag gör, fast jag slapp åtminstone beskäftiga damer efter sjukgymnastiken. Jag blev lite sen, glömt väska i lägenheten när jag kom till bilen, springa upp efter den och sen i väg. Visserligen var jag där fem min innan sluttid, men maken satt och väntade alldeles ensam.
Sen slet jag med papper en stund, så det är kanske inte konstigt att huvudet är tomt. Det känns som om jag aldrig mer i livet kommer att ta några som helst initiativ till nånting, jag försöker just nu att tänka på alla underbara människor som visar omtanke och värme, så att jag inte halkar in i sorg över förluster. Det behövs inte just nu, ja aldrig egentligen. Men jag har ont i magen och fler muskler än jag trodde jag hade. Utan att träna. Jag försöker ideligen påminna mig att det gäller att slappna av, men på nolltid har adrenalinet slagit till igen och jag är spänd i hela kroppen. Dumt.

Nya steg att gå. Incidenter som återkommer, och alldeles nya. I dag skulle det förklaras hur det kunde komma sig att vi hade en ny glödlampa i badrummet. Den gamla gick sönder, jag bytte, den nya är en lågenergilampa, den får inte plats i lampkupan – alltså ingen lampkupa. Det tar sin lilla tid att få in alla leden där. Jag är inte längre förvånad, men trött blir jag.
Samtidigt som jag grubblar på annat, hur jag får ihop mig själv. Inte lika enkelt som att skruva i en ny lampa, men lågenergi är ordet för dagen. Och nu ska maken hämtas vid gymnastiken och jag ska utsättas för ‘goda råd’ och sen ska det jobbas-utanför hemmet. Men jag har köpt jordgubbar.

med dagen. Bra. Jag också, fast det var lite pysslande och fixande förstås. Men tvätten är hängd och jag ska diska ur en gryta innan det blir natt.
Fast jag kan inte hjälpa att jag tänker, i s h på söndagskvällarna – det var alltid fridfulla kvällar, ungarna packade ihop sig inför skolveckan och maken och jag tyckte det var ganska avslappnat – men nu tänker jag – alla dessa kvällar, när jag aldrig hade kunnat föreställa mig att jag så många år av livet skulle stå och säga ‘räta upp dig nu, luta över lite mer åt vänster, nej – kroppen inte bara huvudet, nej nu ser du ut som en ostbåge’ och alla dessa påminnelser för att inte hans kropp ska slitas snett i onödan. Och han tycker att han haft en fin dag.

Äldste & lilla frun hade med sig en minimal chokladask, men oh! – vilken choklad – köpt på Lilla Fiskargatan i Lund. Need I say more? I ett anfall av generositet bjöd jag maken på en bit, men där får det vara bra. Jag kan behöva ha en tanke på att det står en liten ask och väntar på mig. Inför sån njutning blir jag lite försiktig, det är inte som att köpa en påse kexchoklad, som kan försvinna på nolltid. Så rart.
Jag försöker hålla tankarna samlade och fokusera på veckan som kommer, bilen behöver lämnas in eftersom det läcker lite spolvätska vid ena framlampan, och så kan vi ju inte ha det. Och så är det makens medicin, kolla med apoteket. Tvätten måste organiseras om eftersom vi inte är hemma i helgen, och packningen fixas – och där tänker jag nu ‘torsdag kväll’ – får se hur det går med det. Och sen en resa genom Sverige i denna vackra tid. Bara det är en gåva.

Vi skulle testa ostfondue i paket i kväll var det tänkt. Fast när vi satt och åt lunch ringde Äldste och meddelade att dom tittar in i kväll. Alltså ingen fondue. Det finns gränser för hur många ett paket kan räcka till.
Men vi hat ätit lunch med svärmor i a f. Källan till all kunskap är Svensk Damtidning plus diverse löpsedlar hon snappar upp. Maken försöker tillämpa lite källkritik, men det faller liksom mellan stolarna. Han fick en snilleblixt och frågade svärmor vad hon tyckte om Madeleines senaste pojkvän, Sven-Åke Svensson, hästskötare. Han la ut texten rejält, men svärmor såg lite skeptisk ut. Ja, men det har du väl läst om, sa han och såg väldigt seriös ut. Yngste och jag höll oss diskret i bordet.

Ständigt denna längtan efter frid, lejonen vilar med lammen – en dag, men inte här, inte än. Den senaste tiden har jag läst en bön – ‘…så mycket som på mig beror håller sams med alla människor…bind våra hjärtan samman i kärleken’.
Så mycket som på mig beror – mer kan inte jag, en del människor är det inte min uppgift att hålla frid med – dom som vill illa, får jag lämna vidare. Ingen är ett hopplöst fall, men jag kan inte lösa allt.
Att lägga problem i de lådor de hör hemma – det här är min låda, den får jag rensa i, men den här är någon annans. Ibland kan jag hjälpa till, ibland gör jag skada med min beskäftighet. Alltid, inför alla – att försöka se vår del i kärleken, känna den pulsera som helhet, inget privatprojekt för mig. Längtan, förväntan – en vacker morgon. En annan värld.

Nästa sida »