Tigerliljan's Weblog

med livet här, men ungefär så här vid åtta på kvällen har jag hunnit piggna till. Jag somnade förstås i fåtöljen i eftermiddags, jag kände att sömnen kom svepande, så jag satt inte med korslagda ben iaf, då blir det väldigt stelt.

Och efter kvällstét kokade jag en liten sats rabarbermarmelad, jag hade fryst in lite rabarber. Nästa veckas handling är planerad och skickad till maxi, matsedel till 13 oktober färdig. Jag tror kanske att vi äter mer varierat nu än innan corona eftersom jag måste skriva ner och då ser enklare om jag tenderar att upprepa mig för ofta.

Sen fnissade jag lite åt Äldste. Någon jag känt länge skrev och frågade mig om jag kom ihåg när första gången för nånting var, och när jag nämnde det för Äldste sa han – ‘ja, du visste förstås när det var och vilken klänning hon hade på sig och vad ni ätit sen’, men nej, jag visste bara att jag inte varit med. Annars är mitt minne för vad folk haft på sig och likaså mitt matminne är ett skämt i familjen. Det gör inget. Alla har sina underligheter.

är beställd, fanns i önskad färg och storlek. Så jag antar att jag kan se vintern an med tillförsikt. Fast ändå inte, bra med jacka, men annars rätt tröttsamt. Äldste ringde en stund, han behövde något av ett peptalk, och jag har ju suttit i hans situation, dvs att förhandla med folk kanske inte räknar så himla bra. Jag vet inte om han fick så mycket uppmuntran, men ibland kan det vara bra att gemensamt stöna över mänsklighetens samlade dumhet. Han konstaterade också att lilla hunden nog tycker att corona var inte alls dumt, väldigt många dagar har det nu funnits någon hemma, som hon kan titta på med sina vackra bedjande ögon. Och husse är underbar. Under en bit av samtalet var dom ute och gick, förbi den unga släktingen, som bor granne. Hon var inte hemma och hennes hundar blev djupt förolämpade över att Äldste och hans hund som vanligt gick förbi. Dom lät det inte ske i tysthet.

Och själv har jag utövat min nya vana, dvs den lilla korta promenaden. Det är bra, jag känner det. Kanske kommer jag så småningom att ta en längre sväng, men nu gäller det att hålla fast vid den här.

igen. Veckans handling är hämtad. Och som jag gjort förr, jag tänker på såna där hemska program, som jag aldrig orkar titta klart på, om människor som bor i den verkliga amerikanska ödemarken och som får sitt handlande en eller två gånger om året och paketen kastas av från nåt tåg, som skramlar förbi. Riktigt så är det inte här, och i dag fanns allt jag antecknat på handelslistan.

Det är en väldigt vacker solnedgång dessutom denna vackra avslutning på dagen. Och jag velar om en ny vinterjacka, den förra köpte jag så sent som 2012, jag har i regel kläder väldigt länge, så jag tycker det är ganska nytt, men den börjar bli lite sliten och inte riktigt så vattenavvisande längre. Och så ska man ju bestämma sig om färg och storlek, så svårt. Antagligen kommer den som ligger högst på listan fn att vara slutsåld i min storlek och färg, när jag äntligen bestämt mig. Jag fick dessutom ett sms från bilverkstaden om att man ska boka tid för vinterdäck snarast. Det känns surrealistiskt.

innan man fattar. Men äntligen så. I väldigt många fall, när man ska laga till sin enkla mat, blir det bättre om man smörsteker champinjonerna, vare sig dom är färska eller frysta, så det gjorde jag i dag. Och på slutet blandade jag i dom och kaprisen, kycklingen hade då puttrat med vitt vin, buljong, vitlök och timjan. Det blev så bra. Till det lite modifierad hasselbackspotatis. Så vi är mätta och nöjda.

Och en vän hörde av sig om en liten text och det enklaste var att bara ta en papperskopia och lägga i ett kuvert, än så länge delas väl posten i princip ut varje vardag. Lådan i min närhet töms dessutom 16, så då hinner man ju stoppa ner ev kort och brev. Jo jag hade kunnat leta upp en mailadress och letat igenom datorn textlistor och skickat i väg, men det här gick lika fort för mig. Och adressaten behöver inte pappret förrän nästa vecka.

fast lite kyligt förstås, och det kom lite moln efter ett par timmar. För att vara jag var jag uppe rätt tidigt efter en natt som hade kunnat bjuda på mer sömn, men det kunde varit mycket värre. Men jag steg upp och ordnade en massa praktiska saker i omgivningen, jag hade legat och tänkt ut strategier där på slutet i sängen under varma täcket. Så jag kunde läsa psaltarpsalmerna med stor tacksamhet, en ny dag.

Och så tänkte jag på Äldste, han ringde sent i går kväll. Han var lite trött och ledsen, dagen hade bjudit på en knepig kompott. Och det fick mig att tänka på något som skedde för länge sen. Jag gick i en rätt lång korridor, framför mig såg jag ryggtavlan på en ung man, klargrön mockajacka och mörkrött mycket lockigt hår. Han var rätt lång och rörde sig så vackert, jag visste vem det var, jag kände hans lilla blida mormor, och jag tänkte – ‘så mycket liv det där är’. Inte helt rätt bedömt av mig, två dagar eller så senare tar han sin moped och kör in i ett godståg. Och självklart blev det en chock för föräldrarna, som hade en rätt glödande konflikt redan innan. Livet är inte alltid varken lugnt eller vackert.

Och så hade Äldste suttit i ett offentligt sammanhang när någon rest sig och ställt en fråga till en av de deltagande. Rätt många av de närvarande visste att svaret inte alls kunde bli uttömmande, eftersom det fanns en mycket solkig historia i bakgrunden, en sån som inte kan/bör/får vädras hur som helst, men frågaren var tydligen helt omedveten. Man blir passivt arg i såna lägen att folk inte försöker tänka lite grann. Fast alla kan inte bättre.

Och så ska jag försöka tänka ut vad jag ska laga till av den fullständigt jättelika frysta kycklingfilén, som jag tog ut ur frysen. Jag undrar hur den kycklingen såg ut, filén väger 4 hg. Det blir två middagar till oss.

är sällan något bra i min värld. När maken får en extra virrig eller underlig stund, när något fysiskt annorlunda händer, ja då går jag upp i stabsläge, som man väl säger numer. Det sliter, förmodligen på oss båda, och jag som är väl medveten om hur skört livet är, blir väldigt vaksam. För ett par veckor sen kunde ju maken plötsligt inte resa sig från sin avhållna fåtölj själv. Ja, jag löser det, jag googlar på sitthjälpmedel och skickar efter en stadig dyna, som man kan ha och då blir det lättare att komma upp, så nu fungerar det nästan alltid igen. Och han kan – utan extradynan – resa sig från fåtöljen på den inglasade och likaså från stolen vid matbordet. Fast i dag gick det inte så bra från matbordet och jag fick be honom sätta sig igen och börja om, för matbordet kom liksom i vägen. Och det har varit andra, mer påfrestande, detaljer under senaste dygnet och jag letar strategier. Det här att ständigt hålla koll, att hålla sig uppdaterad, att alltid veta var reservsaker finns, ja jag vet inte, kanske klarar andra det här utan att bekymras alls, men jag gör inte det. Och jag vill att han ska ha det så bra som möjligt.

eller iaf betydligt mörkare än gårdagens solsken. Och natten var inte så vidare värst, så jag tar det lite försiktigt i dag. Men snart ska jag förvälla (?) kålen till kålpudding, jag tänker att det blir fyra middagar. Den får stå i ugnen när jag tar min lilla promenad.

Sen funderade jag över hur olika människor har det, när jag stod på uteplatsen nyss. En man, troligen något yngre än jag, kom gående med raska steg över parkeringsplatsen. Han hade en snygg brunmelerad keps, glasögon, öppen svart jacka med kapuschong, något ljust under och vanliga byxor, m a o en man som man inte skulle lagt märke till alls. Fast nu gjorde jag det. Han gick fram till häcken i den ände av parkeringen som är närmast mig och där vände han snabbt, som om han kommit på något han glömt, och så gick han tillbaka över parkeringen. Framme vid gatan vände han lika snabbt, gick över parkeringen igen, vände vid häcken och så där höll han på så länge jag stod ute. En av gångerna svängde han armarna ett par gånger, som för att stretcha, och ett par gånger gjorde han sån där militärisk avstamp när han vände. Och jag undrar förstås var han kom ifrån och vart han tog vägen och hur ett liv ser ut. Han var ett nytt inslag i gatubilden för mig, det finns förstås dom mer vanliga underliga, som jag har hyfsad koll på. Detta är ett litet samhälle. Och jag minns när jag blev ordförande i skolstyrelsen, så hade man lokaler i ett av hyreshusen, som råkade ha systemet i bottenvåningen. Det medförde att herrarna – ja, nästan uteslutande män – som var dom mest frekventa kunderna i bottenvåningen, snart kände igen mig och glatt hälsade.

att jag inte hann sova nånting på eftermiddagen, så sov jag som om man hade blåst ut ett ljus, och vaknade tjugo minuter senare. Ja ja, det behövdes förmodligen. Och just nu, eller nyss snarare, så gick solen ned i rosa och ljusblå moln, vackert. Men jag gillar inte mörkret som bekant. Dagen har varit så fin och ljus, tacksam att det blev en så fin dag.

Och jag pratade med Äldsta, hon stod och väntade på äldsta dotterdottern, som varit på nån sorts lägertjosan över helgen. Från början hade planen varit att dom skulle åkt till södra Spanien, det såldes saffran bl a för att bekosta det hela, men nu blev det en resa till norra Upplandskusten i stället, inte alls samma sak tyckte dotterdottern. Jag kan bara hålla med.

I morse när jag vaknade så drabbades jag av en orimlig längtan efter sån där tafflig romersk frukost, kaffe med varm mjölk och dom runda bullarna, som man delar och brer smör inuti och så lite marmelad. Rätt långt från min rågmjölsgröt.

här, varmt och soligt. Jag har klyftpotatis i ugnen och ska sätta in fläskfilén i mikron. Vi kom i väg i hyfsad tid till kyrkan, Sen var det lite märkligt. När vi senast åkte till ortopeden for vi förbi ett hus med flaggan på halv stång och vi funderade lite. Sen insåg vi att dom flaggade för en grannes begravning, men i dag var det tacksägelse för kvinnan i huset, hon dog tydligen i onsdags. Hon var alltid så gladlynt, under många år var det en vanlig syn att hon cyklade vägen man åkte in till tätorten. Många minnen kommer.

Och när jag stod där i kyrkan, så märkte jag efter ett tag att mina skor liksom klistrade sig, jag fattade inte varför. Till slut tittade jag ordentligt, och någon hade lyckats tappa en massa jord från sina skor just där jag satt. Jag nämnde det för vaktmästaren efteråt och han skulle sopa lite, han funderade och sa – ‘ja, vi hade ett dop i går och dom hade varit nere vid stranden och det hade varit ganska blött’.

nu. Jag inser det. För ett par dagar sen lyfte jag bort lådan med petunior, som verkligen givit upp, men jag ställde bara ner dom på golvet. Men i dag öste jag ner dom i kompostpåsarna och plockade bort ställningarna till lådan och så tog jag dammsugaren och gjorde i ordning mattan på uteplatsen, så nu är det ordnat. Och sommarens krans på ytterdörren har jag också bytt ut. På matbordet har vi en löpare, sommartid blå hortensior, men nu är det höst där också.

Och jag lyckades äntligen göra i ordning fötterna, klippa dom besvärliga tånaglarna och nytt lack också, så det var också bra. Lampornas timrar (eller vad det heter) är också omställda så här efter höstdagjämningen. Jag försöker andas in och sikta framåt genom höst och vinter, men muntert är det inte.