faller jag ihop efteråt. Jag stod i köket och torkade av en bänk, när det skramlade till i hallen. Maken hade ramlat på väg ut från badrummet. Han låg raklång, och jag har ju inte en chans att få upp honom, så jag tryckte på larmet. Någon svarade och inom tio minuter kom den första kvinnan och sa att vi fick vänta på hennes kollega. Men hon hann testa dörrlåset och precis som jag misstänkt i förmiddags, så höll batteriet där på att ge upp, så någon kommer med ett ersättnings i kväll eller i morgon. Då hade jag också sett att det var drygt två år sen vi fick larmet installerat, och jag tänkte då att vi har inte behövt det någon gång, och så blev det just i dag. Efter ett par minuter till kom kollegan och dessa rejäla kvinnor tog tag i maken och jag sköt hans köksstol bakom honom, så han kom upp till sittande. Sen kunde han resa sig och gå in till fåtöljen. Inget verkar vara brutet, tack och lov, men jag gissar att han kommer att ha blåmärken på vänster sida i kväll. Ena kvinnan var dessutom någon maken hade rätt mycket att göra med, då när han jobbade. Han blev riktigt upplivad av att träffa henne igen, och hon såg lite rörd ut faktiskt.
Men sen, när dom gått, så gick jag ut och rökte och grät.
efter bullbaket. Jag hade bestämt mig för pannbiff med lök för länge sen. Nu råkar jag tycka att det ska vara rejält med lök och fast vi bara är två personer tar det då rätt lång tid att långsamt steka löken, så den blir så där genomskinligt gyllene och inte halvrå och bränd. Väldigt gott till slut.
Sen har jag hämtat mina nya reservglasögon, dom jag ska kunna ha om jag tappar en ny låda på dom andra. Och så passade jag på att boka tid för ögonundersökning för maken, onsdag kl 10. Det var tydligen drygt fyra år sen, jag hade trott tre och ett halvt.
Och jag pratade med Tvåan när jag bakade, det är väldigt smidigt med små hörlurar så man har båda händerna fria. Stackars hon kan bara sitta still, det är riktigt tråkigt, men hon är beundransvärd och tar det bra. Men i morgon fyller hennes äldste år, lilla han. Numer är han förstås längre än jag och en väldigt omtänksam gosse. Han slutar tidigt på måndagar, så han sms:ade Tvåan och frågade om det var något hon behövde när han ändå skulle gå förbi affären. Jag skickade ett vykort till honom och swishar en slant, som makens mormor skulle sagt, till honom i morgon. Jag skulle fortfarande kunna peka ut den golvyta jag stod på när maken ringde och berättade att han var född.
När vi var beredda att börja dagen, så tänkte jag att det var lika bra att göra saffransbullar. I år har jag gjort fyllning med apelsinskal, smör och mandelmassa, det var halv sats och blev ändå 32 bullar, vad jag nu ska ha så många bullar till.
här nu. Mest ute förstås, och jag fattar att ca 0° inte alls är särskilt kallt, men jag har inte mailat hyresvärden än om våra kalla element. Det är nog läge att göra det i morgon, 19° är inte så väldigt varmt inne. Kanske kan dom göra nåt i år, förra året blev det ju inget gjort.
Till avdelningen ‘kanske’ räknar jag möjligheten att baka saffransbullar i morgon, jag har sett så många bilder på saffransbröd i dag. Jag fattar att dom som inte bakat inte kan lägga ut bilder, men det känns lite som att vara sist på bollen. Fast det gör inte så mycket.
Det har förstås varit en stillsam söndag, jag har läst tidning i lugn och ro, alla dessa artiklar om vad vi vet och inte vet, vad vi visste då och vad vi inte visste om den aktuella pesten. Men i morgon är det vardag, inte så stor skillnad för oss förstås. Jag hoppas på en bra natts sömn, det verkar som om makens senaste medicin har effekt på sömnen och på natten i allmänhet. Jag kan bara hoppas att det är bestående. När jag hämtade ut den på apoteket (jag gjorde ju det eftersom Äldste var hemma med covid, annars är inte apotek min favoritplats precis i dagsläget) så var receptarien noga med att påpeka för mig att det fanns biverkningar, man kunde bli lite matt. Och jag förstår att dom ska säga sånt, men maken är lite matt ändå, och jag som varit uppe två gånger per natt sen mars, var rätt angelägen om att ändå testa medicinen.
singlade ner här lagom när maken och jag satte oss och skulle äta. Helt onödigt enligt mig, och det har slutat nu, lite sol rentav. I övrigt är det en konstig första Advent, maken och jag bad här hemma och sen kopplade vi upp oss på sändning från kyrkan vi brukar gå till. Man skötte det hela alldeles utmärkt, men konstigt är det.
Till kaffet efter maten skar jag upp varsin bit fruktkaka. Den var riktigt lyckad, precis lagom. Man vet aldrig innan man skurit upp, ungefär som att göra ost. Makens mormor gjorde alltid ost till Jul, men hon vägrade skänka till auktioner. Hon sa – ‘man vet aldrig med ost, nånting kan ha hänt och jag vill verkligen inte att nån ska köpa en ost jag gjort, och så skulle det kunna vara något fel på den’. Nu var jag aldrig riktigt förtjust i hemost, lite för stillsam smak för min del. Kanske skulle den lagrats mer, vad vet jag, familjen åt den med entusiasm iaf, kanske skulle man vant sig från början.
även om jag inte skickar 120 julkort numer, så är det så mycket enklare om man har adresslista till dom man tänker skicka. Och jag hittade den! Inte alls där jag trodde förstås. Först var jag helt övertygad om att den måste finnas i en av dom små lådorna i en av våra tre byråar. Nej. Fast jag tittade flera gånger. Sen övergick jag till att titta i den andra byrån. Nej. Den tredje behövde jag inte titta i, för den är väldigt liten och innehåller mina strumpor och underkläder, och det kändes inte sannolikt att jag skulle knölat ner bunten med förra årets julkort där. Men jag tittade i bokhyllorna förstås, det kunde ha känts som en bra idé att bara trycka in mellan några böcker. Nej. Men inspirationen slog till och jag tittade i dom stora lådorna i första byrån, och minsann! Ett förråd av oskrivna kort också och tjugo av förra årets frimärken. Och adresslistan!
när jag nyss tittade på svärmors duk, så kände jag plötsligt doften av hennes köttbullar alldeles tydligt. Det hörde till att vi åkte in och tittade på gran och folkliv första Advent och sen gick vi upp till svärföräldrarna och fick kvällsmat, alltid med köttbullar. Någonstans fanns det i hjärnvindlingarna.
Nu lyser alltihop iaf här. Och granen på torget var f ö tänd redan i går kväll. Nu ska jag bara leta upp förra årets julkort med adresslista, kanske tar jag mig samman nästa vecka. Jo, jag skickar några fysiska julkort fortfarande, men inte i samma utsträckning som förr. Jag har faktiskt fortfarande kvar brevmärken från 2004, det år det inte blev några julkort alls, eftersom maken blev sjuk innan jag ens hunnit börja skriva. Men frimärken hade jag köpt till dom 120 eller vad jag då brukade skicka. Milde tid.
Nu är stjärnorna upphängda och stakar står i fönstren. Köksfönstret är tvättat på insidan rentav. Duken som svärmor ordentligt manglat efter sin sista jul såg jag i en låda i går så den fick komma fram. Nu är vi beredda för första advent.
som har en tendens att bli stående, men på eftermiddagen tog jag mig samman lite och plockade. Och plockade lite till. I morgon ska jag ju ta fram adventsstaken från vindsförrådet och så belysningsgrejorna jag testade i början av veckan. Jag ser att rätt många har redan plockat fram belysningarna, men jag väntar. Och belysningsmässigt har jag redan gjort en insats i dag, en av lamporna i skrivbordslampan hade slocknat och då gäller det att hitta en motsvarande i förrådet. Jag hade tänkt att kanske baka saffransbullar med ett för mig nytt recept i dag, men det blev inte. I morgon är också en dag, som Scarlet O’Hara sa. Fast då ska jag göra limpor. Numer satsar jag på en sak i taget, multitasking får vara.
Och lilla minstas rosa väckarklocka kom redan i dag, hoppas den blir till belåtenhet så småningom. Trots allt mörker, regn och dimma så är jag ändå förvånad över att redan vara i slutet av november.
och nu är maken klippt och duschad och allmänt fräsch. När jag ändå hade dammsugaren framme (hårklippningen kräver dammsugning), så passade jag på att dammsuga lite runtomkring. Grannarna längst bort hade tydligen nån sorts städhjälp, en frisk ung kvinna som balanserade mattor till hissen och sen piskade energiskt. Så vi lägger ribban lite olika. Här får mattorna ligga stilla. Vi har egentligen bara tre, en gul afghan som är så pass stor och stadig att maken inte snavar på den, en liten grön vid fotändan av sängen som bara jag går på och så en i rummet med datorn, där maken ytterst sällan går in. Mattor är inte hans bästa gren, ibland saknar jag att inte ha en matta i badrummet, något mjukt att stå på när man borstar tänderna.
Dimman har tjocknat till här under förmiddagen, så sikten är begränsad. I morgon ska jag iaf hänga upp adventsstjärnorna och ställa fram fönsterljusstakarna, kanske byta duk på köksbordet också. Jag lyckades spilla den goda såsen vi hade till räkorna i onsdags, curry, tomatpuré, soja och crème fraîche blir en färgstark kombination, i synnerhet på en oblekt duk. Ett projekt för nästa vecka det där, att åka till kemtvätten med några dukar som väntat ett tag. Mangeln här klarar inte att få dom släta.
Tigerliljan's Weblog 