av den här väntan. Det regnar ute – förstås – och en annan dag, mycket senare, kommer jag väl att lyckas tvätta fönstren på den inglasade, för allt detta regn har lämnat spår. Och jag försöker acceptera att det gäller att hushålla med alla möjliga resurser. T ex borde jag kanske tvättat håret, när jag packat upp dom där kassarna, men det blir i morgon i stället. Och det där trädgårdandet i Skåne missade jag också, för Yngste ringde, så roligt att prata lite med honom. Han jobbar hemifrån förstås, det fungerar för honom än så länge. Jag hade förstås sett fram emot att han skulle komma hem nån gång över Påsken och nu går det inte.
Och jag har gjort den där ganska detaljerade handelslistan för nästa vecka, som jag ska skicka in i morgon, tänker jag, med vissa modifieringar av denna vecka.
Men jag skulle verkligen önska att jag hade mer tålamod. Maken är på många sätt en rolig samtalspartner, slagfärdig och kunnig på mycket. Samtidigt är hans konstiga arbetsminne en påfrestning för oss båda och hans halvsidiga förlamning är en påfrestning för honom. Ingenting blir enklare i den här situationen, jag vet verkligen inte alls när jag vågar låta honom komma på avlastning. Man måste allt få nån sorts rutiner för att testa personal på boenden innan jag tycker att det skulle kännas säkert. Och min tid för andhämtning blir väldigt krympt, ett i-landsproblem, men det är mitt.
Det var lite knepigt att förstå exakt hur man skulle göra, men Äldste och svärdottern hade instruerat mig och det fanns en skylt på maxi också. Och utanför en liten diskret dörr stod en kärra med mina kassar och det kom ut en vänlig man som jag fick signera hos. En liten miss från min sida var att jag tydligen markerat 1,5 l mjölk och inte 1 l, så nu har jag nio liter och inte sex, men det hade väl varit värre tvärtom.
på den där handelslistan nyss, det ska vara klart efter sex, påstår man. Men det fanns inte jäst (nä hä) och inte ärtsoppa (nä hä igen) och jag sitter redan och funderar detaljerat på matlistan t o m 14 april, den som jag ska registrera i morgon tänker jag, för avhämtning nån gång i början av nästa vecka. Det blir inte så mycket spontanitet över handlandet, och det får väl vara så. Om man har folk som handlar åt en kan man kanske skicka med instruktioner om nya saker in på snöret s a s, eller ge instruktioner om utbytbara saker. Det vet jag inte riktigt om man kan här, kanske går det för det fanns nån liten ruta med extra anteckningsmöjlighet. Men hur som tycker jag det här verkar praktiskt, och jag är inte heller bekymrad över att man får betala en avgift (självklart) och att jag har valt en dag utan särskild rabatt.
Och surdegsgrunden verkar ha vaknat, jag ska bara mata i den mer mjöl och vatten för att få en riktig surdeg. Den lär ska vara på gång i morgon bitti och då ska det göras en deg, som ska vila ett antal timmar och så ska det jäsas igen och så småningom bakas och gräddas. M a o klart i morgon kväll, så till torsdag frukost kan vi nog smaka. Jag började projektet i fredags. Men det ska väl gå fortare nästa gång. Men jag har annat bröd i frysen och ett drygt paket fabriksgjord jäst, så det ordnar sig.
Men det är vitsippor iaf. Jag plockade dom så maken skulle få se, när jag gick den korta promenaden i förmiddags. Som vanligt gick jag förbi huset som svärmor bodde i. Jag tittade upp mot fönstren, i dag är det precis tre år sen jag cyklade dit i solskenet och låste upp dörren och gick in och hittade henne på sovrumsgolvet. Det händer fortfarande att vi tänker att det här borde vi berätta för henne.
innan jag tar en liten förmiddagspromenad. Solen skiner, men jag tar med mössa för säkerhets skull. Och så måste jag förstås sätta igång tvättmaskinen, lätt hänt att glömma detaljer nu. Annars försöker jag hålla koll. Maken använder raktvål i stift och det säljer man tydligen inte längre på vårt maxi, men jag brukar skicka efter från nån näthandel, så det finns alltid ett lager hemma. Häromdan tycket maken att det var nästan slut, det han använde, så jag plockade fram ett nytt. Och han blev orimligt förvånad att det fanns hemma. Han har, efter alla dessa år, inte vant sig vid att han gifte sig med Grafström. Det är ett skämt i familjen, när maken gjorde sin första bit av lumpen, så var Grafström där. Vad han gjorde senare i livet är helt okänt, men där och då hade han en speciell talang. Han hade alltid en extra av allting. När grejorna skulle lämnas in saknade maken en liten metallklämma, ett sikte till kulsprutan tydligen, som försvunnit i det allmänna kaoset. Och han frågade Grafström, som omedelbart sa – ‘visst, hur många vill du ha?’. Det är inte utan att jag önskar att just han hade haft lite mer inflytande över vår allmänna beredskap dessa dagar.
hade jag tänkt mig. Sen blev det trekvart längre. Det kompliceras lite av att maken ville se väldigt mycket helt plötsligt, och det är väl helt ok, men han ville åka till platser jag förvisso aldrig varit på och som han inte riktigt kunde förklara hur man skulle komma till. Nå ja, vi åkte och åkte, små vägar åt olika håll. Jag kände bara en viss fasa för att snart skulle jag stå på någons gårdsplan, där vägen kanske tog slut. Fast det hände inte. Och maken fick se en massa hus, där diverse rätt avlägsna släktingar bott det senaste århundradet. Jag tror han var mer nöjd än jag över utflykten, men det får vara bra så. Och solen skiner fortfarande och jag kollar coronastatistiken förstås. Jag tror jag ska erbjuda maken en liten glass här på den inglasade.
i den soliga och ganska kalla vinden. Förtänksamt nog hade jag en mössa i fickan och den behövdes. Jag såg vitsippor, men dom växte delvis på någons tomt, så jag kunde inte förmå mig att plocka. Väldigt många gräsmattor var översållade med scilla, så vackert.
Maken såg en gatubild i lokaltidningen och kunde inte alls förstå hur och var bilden var tagen, så jag tänker mig att vi tar en biltur så han får kolla i verkliga livet efter maten. Men det blir lite segt annars. Och det är segt öht, faktiskt, efter bara en vecka.
Och så fick jag ett uppmuntrande mail från maxi att det snart är dags, dvs i morgon kväll.
i dag, fast väldigt soligt, vinden var vass. Och det låg kvar snö i de mest skuggiga partierna på granntomten. Sen blev det en alldeles underbar solnedgång, rosa, ljusgrönt och turkos i väster och nu är det nymånen utanför fönstret.
I morgon ska jag pälsa på mig och ta en kort promenad är tanken. När man lugnt sa förut i kväll att jo, det är mycket möjligt att karantänrestriktionerna för riskgrupper kommer att vara maj ut, minst, så tror jag inte dom förstod hur tungt det känns. Det är klart att jag fattar att ingen vet, och att man kanske tycker att det är lika bra att säga så, men nog känns det obegripligt. Jag är ju själv rätt rask, men maken är ju inte.
Och sen var jag förstås väldigt tacksam över att en avhållen vän hörde av sig på messenger, det var fint att få höra hur den lilla familjen har det.
som vi alla sitter och mer eller mindre omedvetet håller andan i väntan – när ska pesten drabba oss? Under tiden pågår allt det andra, våren kommer som den gör, människor drabbas av alldeles vanliga ovanliga lidanden, cancer, stroke och hjärtinfarkt tar knappast paus. Någon i min mer avlägsna omgivning satt i morse och såg sin åldriga mor dra sitt sista andetag, någon kämpar med en pågående cancer, någon fördes till intensiven med något annat än corona. Kampen pågår ständigt och utgången är – till sist – den samma.
Här och nu skiner solen i den kalla vinden, snart sätter vi oss och äter en god middag, alla dessa som har det svårt på ett helt annat sätt än jag – visst får och måste jag tänka på hur det ser ut där jag inte är. Livet i all sin brokighet och bräcklighet.
Och i fredags fick jag det där kuvertet, som man alltid öppnar med viss försiktighet, men inga spår av cancer i mammografin.
fick väl en lite olycklig start, i det närmaste snöstorm, när jag tittade ut innan jag lade mig. Och nånstans mitt under nattens timmar så var det en vaken stund, fylld av oroliga tankar och katastrofscenarier, lätt hänt i vanliga fall också framåt fyra men det är extra fart på tankarna nu, så nattens betyg är lågt.
Sen sken solen när vi åt frukost, med lite snörester i tegelpannorna på grannhuset i skugga. Och vi hade en stunds hemandakt, maken och jag, och sen tittade vi på en nätutsändning av en Högmässa. Och jag kunde swisha kollekt, det tyckte maken var lyckat.
Och tvättmaskinens lucka bråkade och ville inte alls låta mig öppna, såna där irriterande detaljer. Och jag började fundera på vad man gör om något går sönder och vaktmästarna ska komma in. Sen fungerade luckan igen, men principen funderar jag ändå över.
Tigerliljan's Weblog 