Tigerliljan's Weblog

– kanske inte den bästa av dagar, snarare kanske en liten bit under medel. Det är klart att kombinationen Äldste och svärmor inte piggade upp mig så värst. Och så allt detta ständiga. I kväll t ex ville maken inte träna knät, för all del, vill han inte, så vill han inte. Men han sa förebrående ‘jag gjorde det ju i går kväll’ – visst, men egentligen borde det nog göras två ggr/dag. Ska man hålla uppe en ganska tung kropp så. Det är bara så förtvivlat tråkigt att hålla på att tjata om alla saker i livet, minnesfunktionerna som slår fel, och dessutom att han helt enkelt inte vill ibland.
Jag försöker vilja så långt vägen räcker, jag vill honom väl, jag vill ha ett så ‘normalt’ liv som möjligt för både honom och mig. Att leva tillsammans. Men just nu vill jag bara få sitta för mig själv, och det går inte. Tio minuter kvar.

– kanske. I a f avslutade prästen med det innan vi gick hem från Högmässan. Texterna handlade om ‘den kämpande tron’ – där är vi många. Evangeliet från Lukas om synderskan som kom objuden till festen och oavbrutet smorde Jesu fötter med olja. Närhet och kärlek, ömhet och förlåtelse. Allt man kan önska mitt i en trasig värld, mitt i ett trasigt liv. Jag vill också sitta vid Jesu fötter med mina tillkortakommanden, alla brister – och få mer kärlek. Så är det.
Och solen sken på oss, snön smälte och droppade utanför fönstren och prästen (som fått två stopp i sin pelletspanna när det var som kallast) sa lättat och lyckligt leende ‘NU SÄGER VI ATT DET ÄR VÅR PÅ RIKTIGT’. Tro det.

Här sitter jag i söndagseftermiddagens lugn och läser och tittar runt lite. Då slår familjelivet till. Äldste ringer, tydligen från bilen, och låter lite stressad och säger att dom inte kommer att titta upp till oss. Jag – lite förvånad – säger att det hade jag inte trott heller. Men han har varit hos farmor, och hon hade låtit förstå att vi nog väntade oss besök. OK, jag andas in och förklarar att jag inte alls vill störa dom, att jag inte utgår från att om dom åker upp till sin stuga, så innebär det att dom automatiskt måste hälsa på oss. Jag säger också att jag sällan ringer för att dom inte ska känna sig pressade. Men han talar om att dom känner sig i a f pressade eftersom farmor lägger sig i. Men jag kan ju bara säga att det är inte min sak, jag gör så gott jag kan, och farmor får vara på sitt sätt. Jag har känt henne jättelänge och kan inte ta ansvar för vad hon gör eller tycker. Men han var inte helt nöjd, när vi slutade.
Två minuter senare ringer farmor. Och berättar att Äldste & hustrun inte har tid att besöka oss. Jag förklarar att jag redan talat med honom, att jag inte hade väntat mig det heller och att jag tycker att det är helt okej att dom åker upp etc. Då säger svärmor – ja så gjorde vi också alltid med maken när han var ung, innan han träffade dig. Hoppsan – jag vet att svärfar ringde till polisen när maken inte hade kommit hem, att så fort vi har åkt nånstans har det varit minutbevakning. Vi har aldrig kunnat komma innanför dörren innan det ringde inom fem minuter (dom ringde med fem minuters mellanrum, när dom hade beräknat ankomsttid). Vi fejkade ankomsttider och uppgav att vi åkte senare, för att få packa ur bilen i fred.
Vi åkte till Gotland en gång, utan lilla Äldsta, och hade två dagars semester. Vi kom på att vi skulle hälsa på en vän, som bodde på Fårö, bara så där. När vi svänger in på gårdsplanen stiger han ut på trappan och säger -‘hej, jag undrade just för din pappa ringde nyss och undrade om ni var här’.
Och nu är dessutom Äldste sur på mig. Härligt och förutsägbart. Nä, faktiskt inte. Men det dröjer innan jag ringer upp då.

Det vore kanske ännu godare, troligen. Jag stod och tittade på en sån i affären, fast jag skulle ju aldrig sätta en sån rubrik. Vaddå sätta, förresten – det blev kanske fel det med? Anyho – jag köpte en egen!

Kanske inte riktigt lika elegant, men dock choklad! Och ja, hela är uppäten. Ingen idé att komma hit.

också, att ni mitt under alla andra saker som måste göras, går och funderar på något speciellt, som upptar en stor del av tankarna? Det speciella, som tar så mycket kraft från allting annat i livet. Det mognar. Antingen blir det som en varböld, som till slut bara brister, man har ingen kontroll, all skit kommer plötsligt ut. Inte hade man tänkt så, men eländet bara forsade.
Sen finns det andra gånger, när man går i samma väntans tid – vad ska jag göra med det här? Är det min skyldighet? Borde inte nån annan? Och till slut har det förvandlats – inte till en varböld, men det hårda svåra kan ha blivit något värdefullt, kanske inte en diamant precis, men det finns halvädelstenar av stor skönhet också.
Vem vet hur vi påverkar andra? Just nu är jag lite tom, jag har slipat och polerat, och samtidigt tror jag inte att jag blir förstådd. Men man måste försöka, vi har ansvar för dom vi älskar.
Om det vore så enkelt att trösta som att ge sitt barn en glass när det gråter (man pratade om det på radion häromdan) – men en mycket ung person sa ‘då lär sig ju barn att gråta’.

är ordet för dagen. Först tog jag på mig dom nya gröna stövlarna och pulsade ut på balkongen och grävde fram avloppssilen där. Något är tydligen fel, men det ligger i a f inte två dm förmultnade löv över, så det borde fungera.
Och handfatet på övervåningen har varit lite slött på sistone, så när jag ändå var igång tog jag det också. Uäck!
Har man långt hår och kammar sig i närheten av handfatet hamnar en del i avloppet, hur försiktig man än är. Och så geggar det ihop sig med tvål- och hudrester. Yes!! Sonen som passerade tyckte det luktade illa. Han hade rätt.
Sen har det dessutom varit duscha-maken-och byta-lakan dag. I eftermiddag tycker jag att jag kan vila lite.

Det är fint med frivilliga insatser. Man fick anmäla sig frivilligt till att skotta snö nattetid i järnvägsväxlarna. Sonen anmälde sig. Alla gjorde inte det. Men militären visade prov på kreativitet och la snabbt upp ett schema för dom som inte anmälde sig, som gjorde att det blev ett lockande alternativ att skotta snö på nätterna. 21-6 höll dom på.
I morse när dom kom tillbaka ansåg ett befäl (som inte varit med ute) att dom skulle få sova till 11 för att sen påbörja dagens tjänstgöring. Det stoppade ett högre befäl som varit ute. Dom fick sova till 14. Gott så.
Nu är han hemma, trött, så klart.

Jag hade mentalt förberett mig på blommiga stövlar. Absolut. Så dom var slut. Det var i princip alla andra stövlar också – ‘men det kommer nog senare’ sa kvinnan i affären. Säkert, men just nu var det en smärre insjö utanför deras dörr. Och inte bara där. Jag köpte ett par militärgröna. Hur kul som helst. Men jag ser ingen anledning till att jag ska förstöra mina skor och frysa ihjäl om blöta fötter. Det töar mycket nu. Vår underliga insynsskyddade balkong droppar nu i alla kanter, kan bli riktigt trist.
Men jag är mycket positiv till töandet, det är jag. Och alldeles nyss öste man bort all snö i kanten av trottoaren, så om det inte vräker ner mer, kommer jag att enkelt få in maken i bilen. Fast nästa vecka ska det bli -6 grader, om jag fattade rätt, och då rinner inte så mycket vatten.

Så klart jag är makens personliga tränare också. Det har inte varit så mycket med det på sistone, men nu har jag dragit igång igen. Dvs innan han borstar tänderna på kvällen får han hålla i trappräcket med höger hand och ställa vänsterfoten på två delar av Illustrerat Bibellexikon, och så resa sig upp på denna fromma höjd, femton gånger. Jag tänker mig att utöka till tjugo nästa vecka. Han måste stärka v knä, si. Annars kommer det att bli jättesvårt för honom att ens klara korta sträckor ute, när snön är borta. Och där är mitt mål att han ska börja med att ta sig runt halva kvarteret och sen utöka till en halv runda runt torget. Vi får se. Visserligen betyder det att minst en halvtimme bloggtid kommer att ryka, men vad gör man inte.

prisar Herrens storhet * min ande jublar över Gud, min frälsare.
Läste jag nyss i kvällens veckomässa i kyrkan i snön i skogen. Precis så var det. Själen kom till ro där, vi läste också om kärleken som bär allt, tror allt, hoppas allt. Inte kravfyllt, bara ro och tacksamhet. Att få dela detta.
Och sen, här hemma, har jag lyckats betala räkningarna i tid. Lätt neuros – var finns bensinräkningen? Visst, första gången den kommer som e-faktura. Oändlig lättnad. Så nu kan jag slappna av på många plan.
Fast nu är det närmare än någonsin med snösmältning, i morgon letar jag nya stövlar. Slängde dom gamla när vi flyttade. Det är få saker som är så onödiga som stövlar med ett litet hål, som mina förra.