Tigerliljan's Weblog

på många sätt. Jag är oerhört trött nu och ska alldeles snart lägga ihop datorn och kanske rentav få sova lite. Allt det praktiska har fungerat så bra och alla verkade uppskatta maten, sås med konjak går ofta hem.

Och när barn och barnbarn traskade till svärmor åkte maken och jag enligt planen till kyrkan, många människor, mycket ljus och glädje. Goda minnen som lagrats många år. Och samtidigt självklart ett stråk av vemod, mitt i allt. O min själ, du skall dig svinga, till det Salems berg en gång – det ingår i paketet.

Och när vi kom hem hade Äldsta och familjen just lagom klivit innanför dörren igen, vi drack té och så småningom lade sig flickorna och vi satt en stund till och pratade. Om inte min ischias hade gjort sig påmind under dagen, så hade det mesta varit enklare, men när är det enkelt? Kanske kan jag hitta en alvedon att korsa med iprenen i morgon.

– limpor står i ugnen. Jag ska kamma till mig också, sen ska jag skala potatis och gå ner med kompostpåse till soporna.

Det är ju så där, man reser sig upp och fortsätter med det som ska göras. Och hur dagen faller ut kan jag inte styra. Jag ser fram emot mina barn och barnbarn och jag tänker på Yngste, som inte är här.

Och jag är trött, jag klarar inte det här att maken ska hålla på och tjata på mig om det han inte tycker fungerar på boendet. Jag vet och förstår att det är mycket frustrerande för honom, men jag ser inga alternativ. Framför allt förstår jag inte vad jag ska göra och att detta ska ta så oändligt mycket tid här hemma, att dessa få dygn ska ältas här och nu. Jag klarar inte det.

Och när han skulle resa sig till frukosten gick det alldeles utmärkt, då räckte benen ner till golvet utan diskussion.

– och försökte lägga mig i tid. Sen har maken väckt mig tre gånger och så här tidigt hade jag inte riktigt tänkt mig att gå upp, jag hade hoppats på en halvtimme till i sängen. Men det gick inte. Jag kunde inte ligga kvar när han låg och tjatade om hur det är på boendena. Kan han verkligen ringa på personalen? – ja, det kan du, dom har betalt, och hittills har du varit där åtta nätter i år, tjata inte om det när du är hemma, säger jag. Och han upprepar igen. Och jag upprepar tills jag går ut ur rummet.

Och tyvärr är det svårare för honom att resa sig nu när han har fått högre säng, han anstränger sig inte, reser inte upp kroppen från sängen, han bara ger upp halvvägs i resandet och säger att han inte känner benen, dom kan inte räcka ner till golvet. Och jag försäkrar att dom räcker ner, men han viker ihop sig igen. Och nu vet jag inte vad jag ska göra, för han har fått svårare att resa sig från den lägre sängen, han måste ha nån sorts hjälp, men det fungerar tydligen inte med högre säng.

Vad i all världen ska jag ta mig till? Och i natt, mitt i detta kaos, ska Äldstas familj sova hos oss, dom sover med sina dörrar öppna för att höra varandra, men det betyder ju också att dom kommer att höra makens kaos. Jag vet inte hur jag ska lösa det, men jag får säga som det är, helt enkelt. Och nu har jag dagens alla praktiska saker framför mig.

Jag vet verkligen inte vad som är värst, dag eller natt.

– men jag kan bara hoppas det blir bättre i morgon. Jag vet inte varför, men jag har så väldigt ont i vad jag gissar är lårmusklerna. Det har slagit till under kvällen och är stundtals rent plågsamt, men det kanske blir bättre om/när jag får sova.

Och jag tyckte att jag hade planerat det här så bra, men det blir ändå lite för mycket pyssel i morgon, känner jag redan. Jag vet inte hur många gånger jag klarar fjortonpersonersmiddagar. Ens på mitt enkla sätt. Och sen är det ju alla dessa andra detaljer, att skura handfat och sånt. Ja, jag vet att det är min familj och att vi levt tillsammans, åtminstone barnen och jag, utan att handfat skurats dagligen. Men man får ju tänka på dom ingifta. Fast dom har kanske också levt under icke-perfekta förhållanden.

Och ibland tänker jag förstås på att det hade varit lite enklare om vi hade varit två som kunnat hjälpas åt, både med handlandet och bärandet och alltihop. Det hade det. Och nu vill jag ju så förtvivlat gärna både att barnen och att maken ska ha det roligt att det blir liksom inget över till mig. Eller en väldigt liten bit. Och därmed inte sagt annat än att jag älskar min familj, men det är nog dags att sova nu.

blev det. Åtminstone ser det mycket ut när jag står ensam och tittar på den. Det kan te sig annorlunda när vi sitter fjorton runt bordet. Och köttet är putsat och stekt.

Och nånstans mitt i tvättade jag håret.

Och det där programmet var inte så vidare värst upplyftande, jag tänker rätt ofta på döden alldeles av mig själv, men jag delar inte Ulfs uppfattning om dödshjälp. Och jag är inte heller så övertygad om att det fungerar smidigt och okomplicerat i Nederländerna, något har jag läst på, men var och en har sitt eget ansvar. Förstås. Sen tänker jag att vi har alla vårt bagage och vårt förhållningssätt inför livet. Jag ser det som att jag är på väg, framåt, mot något bättre som jag inte riktigt kan förställa mig eller beskriva, den stora lovsjungande skaran som väntar på mig. Ännu inte.

Och nu ska jag dra ut bordet, plocka fram en extra duk och ställa fram tallrikar, glas och servetter, knivar och gafflar. Och fundera på vad jag kan ha glömt.

– och jag är väldigt trött. Tiden som gått. För elva år sen satt jag någon helt annanstans, jag tittade på en öppen spis framför fönster som gick från golv till tak, därutanför fanns det en öppen gård. Och jag satt med nån bok och var tacksam för tystnad och gemenskap. Någon annan lagade mat, någon annan ordnade praktiska ting, jag fick bara sitta, lyssna och vara i frid. Och självklart kunde jag inte alls föreställa mig att tre veckor senare skulle livet vara ställt på ända, jag trodde att livet var på väg att ändras, det trodde jag. Min Yngste var fjorton år, på väg att bli självständig, jag skulle åka hem och maken och jag skulle prata, vi skulle också se början på ett annat liv, han och jag tillsammans. Så tänkte jag, så trodde jag.

Ett par dagar av stillhet innan allt förändrades. Det tänker jag på så här års. Och numer sitter jag alltid beredd. Vad som helst kan hända, när som helst.

– och nu har jag ätit fyra. Stycken, inte påsar. Jag tyckte nog att dom vanliga och pepparkaksvarianten är godare. Men dom gick visst ner. Sen åt jag lite choklad. Och så laxsoppa, och så en sorts muffin med vallmofrö till kaffet, så nu är jag totalt i matkoma.

Antagligen lika bra, jag ska göra äppelkaka med mandelmassa och citronpaj.

Och i kväll ska vi – eller åtminstone maken – titta på ett program om döden. En kompis till maken har snickrat ihop det och det var roligt att höra hans röst på trailern.

Fast det är trist att det är så påtagligt mörkt redan. Men jag lyckades få tag på ljung till uteplatsen, dvs jag planterar inte än, pelargonerna får lysa ett tag till, men förra året blev jag ju utan ljung, så det gäller att slita åt sig när det är säsong.

– jag försökte läsa en Barbapapa-bok för nästminsta. Men den handlade om Barbafamiljen på ett tryckeri och det blev så enormt många saker som är så konstiga i dag, blytyper som sätts i kaster för att bli boksidor – jag menar, t o m ett litet barn i dag vet hur man skriver ut saker på den egna skrivaren, tryckpress blev liksom lite science fiction fast tvärtom. Jag kände mig jämnårig med Gutenberg.

Och när svärdottern hade kommit och så småningom gick på toa, så fick lilla minsta ett litet bryt – maaammma var borta – och då sa Äldste att det är ofta så på eftermiddagarna, att hon får en liten svår stund då hon pratar om mamma och det gör hon med sina begynnande meningar, i går när svärdottern kom hem så kramade hon henne och sa – ‘älskar mamma’ och det är ju bara så gulligt, något att komma ihåg i kommande tonårstider. Långt dit visserligen, men å andra sidan bara en nysning bort. Så känns det.

– och tidig handling. Själva äter vi nog laxsoppa, tänker jag, snabbt och gott. Och sen steker jag fl filé, gör champinjonsås, citronpaj och äppelkaka. Dvs marängtäcket på pajen gör jag på lördag, annars ser det lite tråkigt ut. Och vaniljsåsen gör jag också på lördagen. Och skalar potatisen. Och bakar limpor. Jag kan duka i morgon också, när jag har tvättat håret, för det glömde jag i dag.

Och jag känner mig beredd. I morgon ska jag f ö klippa maken, då går det fortare att torka håret för honom. Han har fått mer panna under åren, men annars växer det på.

Och jag hoppas natten blir lugn. Förstås. Ständigt denna beredskap.

– jag har gjort det nu om det här skoljubiléet. Jag fick en inbjudan med adresslista på nästan alla, för alla utom två hade förklarat sig vara intresserade. Och jag läste alla namnen och såg alla framför mig, jag hade verkligen så gärna velat åka. Men sen inser jag att min verklighet inte ser ut så. Det skulle vara lördagen den 14 november. Och veckan före kanske kanske det blir avlastning, som jag verkligen skulle behöva. Och det skulle innebära att jag skulle få åka 25 mil på fredagen och hämta maken och sen vända bilen och köra samma 25 mil igen plus så där 16 mil. Och sen skulle maken och jag få övernatta och jag skulle behöva fixa alla praktiska detaljer runt hans liv, som vanligt, mitt i jubilerandet och jag fixar inte det. Jag inser det. Och skulle jag nu inte få avlastning, så är jag knappast i skick ändå. Det känns sorgligt, det gör det.