Tigerliljan's Weblog

Alltså raketer – smällde nyss utanför fönstret här. Det var vackert, jag tycker ju det. Sen hoppas jag att det inte blir den där väldiga trängseln på torget, om är tradition här. Jag förstår faktiskt inte att det inte blir skador, när folk står precis hur som helst och skjuter raketer. Och här firar vi inte särskilt, det brukar vi inte göra och i år känns mycket lite avslaget.

Det är klart att jag är tacksam att vi vaccinerat oss, och jag hoppas att det i kombination med vårt försiktiga liv, ska betyda att vi inte insjuknar. Men jag kan inte påstå att jag har särskilt mycket förhoppningar eller planer inför året som kommer. Jag utgår på något sätt från att vi kommer fortsätta att sitta i nån sorts halvkarantän, och det är inte en munter tanke. Jag skulle hoppas att vi kan gå i kyrkan, att vi kan träffa barnen, kanske att vi kan träffa vänner, men jag är väldigt undrande. Jag förstår att människor, dvs dom flesta, som rör sig ute och träffar andra, som kanske handlar när som helst i affärer, som reser hit och dit, som nästan, nästan har återgått till ett nästan ‘vanligt’ liv, inte kan förstå hur tungt det är att bara fortsätta. För vår del har ju makens diverse krämpor dessutom betytt att jag är extremt tveksam till om vi kan åka någonstans. Jo, jag tänker att om det skulle bli ett sommarmöte med våra kyrkliga vänner, så kommer jag att (trots ganska betydande praktiska svårigheter) försöka hjälpa maken så att han får vara med om det en gång till. Men det är förenat med trassligheter förstås, och vem vet om någon alls kan eller får åka någonstans, oavsett hur många vaccinationer man traskat iväg till.

Men med det sagt hoppas jag att alla i min omgivning får ett fint nytt år – allt gott!

Maken också. Och nu har all snön smält bort, så han kunde gå på den stenlagda gången ut och trottoaren här hemma var inte något problem heller. Hemvägen var det hällregn, så mycket vatten var det länge sen jag såg. I vanliga fall brukar jag tycka att det är så enormt tyst där jag sover hos väninnan, men i natt var det ett väldigt liv, dvs regnet slog på fönsterbrädet, så det lät som spikskor, typ. Jag hade ju, precis när jag kom fram i tisdags, fått sms från apoteket att dos-medicinen hade kommit. Jag kollade på nätet och fann att man skulle ha öppet till 13 i dag, så 12.30 stod jag där. Min inställning till systemet med dos-påsar är väl rätt neutral, men det är också så att en del medicin ska bytas ut och tydligen ska tidsintervallerna ändras lite. Allt det där bekymrar mig en hel del.

Men nu ska vi väl ha en ytterst stillsam nyårsafton. Ett nytt år blir det alldeles oavsett, och inte hoppas jag så mycket, jag vet inte längre.

Den lägger sig över hela nejden, dimman, och när jag tittar på väderappen blir det likadant i morgon. Det hindrar inte att det är helt förtjusande. Vi gjorde en utflykt efter middagsbönen i kyrkan och tog en liten promenad i ett friluftsområde med en vacker gård, där allt var dekorerat med kransar och granris och en väldigt vacker trädplantering. Det fanns dammar med ett tunt islager. Gräsänderna landade på isskorpan och gled och halkade. Det var vackert i dimman också, men på våren måste det vara betagande. Nu har vi ätit en god lunch och stillheten råder, väldigt avkopplande alltihop.

Att få sitta och äta frukost i godan ro, att be psaltarpsalmer tillsammans, att plötsligt komma på att parkeringen gick ut för en kvart sedan (men hinna nerför trapporna), att få träffa vänner, hitta ett perfekt tyg att sy en sommarnattskjorta till maken, mer god mat, tankeväckande filmer, prat om så mycket – och så tankarna på vänner som har tunga bördor att bära. Allt är min dag här och nu.

En liten vaken stund vid fem, men annars en lång natts sömn, utan ansvar för någon annan än mig själv. Och så en god frukost på det, så fint. Och resan hit i går eftermiddag gick hur smidigt som helst, trots mörkret och dimman.

Gräsmattorna är gröna dessutom, alldeles underbart!

För att vara jag då. Jag sade hej då till Yngste och skickade med honom en halv kryddlimpa också. Han hade sin stora gröna ryggsäck, en sån där blå mindre tygväska och så en ikea-kasse med medskickade julklappar till dotterdöttrarna från oss alla. Det var flera som klev på tåget, som hade en extra ikea-kasse i handen såg jag. Jag stod uppe i fönstret och tittade tills hans tåg gått. Jo, det känns i mammahjärtat.

Sen ringde min kära vän söderut, hon hade varit och besökt någon en bit bort och hade hunnit se vädervarningarna om underkylt regn och undrade nu hur vi skulle göra. Jag överlämnade beslutet i hennes kompetenta händer och nyss talades vi vid, då hade hon, än så länge utan besvär tagit sig några mil på hemväg. Jag åker ju inte förrän på eftermiddagen och hoppas att dom ganska trafikerade vägar jag ska fram, ska vara hyfsade. Jag tar det väldigt försiktigt och hoppas medtrafikanterna gör det samma. Jag har ju Nokian Hakkapelita, så jag har gjort så gott jag kan.

Nu har jag handlat här på kvällen, så att jag ska ha mat hemma, när jag kommer hem. Om jag nu kommer iväg. Och på vägen upp med maten, så passade jag på att titta i postfacket. Och minsann! där låg ett nytt nummer av TÅG, så maken kommer att bli väldigt nöjd med det ändå i morgon.

Det har varit så roligt att ha Yngste här, även om han varit och besökt syskonen en del, till Äldste här på eftermiddagen efter maten. Men vi åt kvällsmat tillsammans här. För mig är det en sån lättnad att han ser hur det är. Annars undrar jag ibland om det bara är jag som är underlig, och det kanske det är, men inte enbart.

Ja ha. Men det är tredjedag Jul också, helgen pågår till tjugondag Knut, och jag som inte firat Jul sen slutet på november tycker att det är ganska härligt ändå. Även om chokladfudgen, som jag gjort så många gånger, den här gången blev helt fel, kladdig och eländig. Jag var för otålig och tog av den från plattan för tidigt.

Dagen här skärpte till sig. Det började med hög luftfuktighet och kall luft, -8, så all fuktigheten kondenserades på grenarna och den kalla dimman var ganska ogenomtränglig. Nu strålar solen och det är vackert, men fortfarande ganska kallt. Jag tittar förhoppningsfullt på väderappen, som utlovar plusgrader från onsdag och ingen snö heller i morgon. Kanske kommer jag iväg söderut den här gången. Jag hoppas. Maken är inte lika entusiastisk förstås. Och Yngstes tåg påstås fortfarande gå i morgon bitti, så det blir säkert bra för honom. Han tittade på juniorhockey sent i går kväll och tyckte det var bra. Han kom upp till en senare frukost här förut, och vi har kunnat umgås lite, så fint.

Hur det nu kommer sig brukar mjölken alltid ta slut ungefär på Annandagen, så ock i dag. Jag gick till coop och köpte två liter. Och nu har jag bakat två nya kryddlimpor också, det är mjölk i degspadet, så det är kanske inte konstigt att mjölken går åt. Det var lite mindre kallt nu dessutom. Och nu sitter jag här och har vikt makens nytvättade skjortor, tvättat underkläder och kryddlimporna står på diskbänken med en bakduk över. Det är ganska skönt alltihop. Sen undrar jag förstås om avlastningen i veckan som kommer blir av, jag tänker på smittspridning och om personalen är friska, vilket ju inte alls behöver vara pesten utan kan lika gärna vara en vanlig förkylning eller den grasserande influensan. Ah ja, det är bara att avvakta.

Lite mindre kallt än i går, men ändå kallt. Och bilrutorna tog längre tid än jag tänkt att få rena. Vi hade bestämt oss för att åka till kyrkan, som så här års börjar elva, så jag tänkte att vi hade gott om tid. Inte då. Jag hade tagit fram att par andra skor till maken, mer anpassade till snöeländet, men dom är inte helt enkla att få på. Och sen kände maken att han nog behövde en extra runda till badrummet och med tanke på temperaturen ute hade jag plockat på honom långkalsonger också, och det är inte underlättande efter ett badrumsbesök. Jag hade hoppats hinna tanka före kyrkan, men det var helt orealistiskt insåg jag. Vi bromsade in bilen på kyrkplanen lagom när klockorna började ringa och då har maken sträckan till porten också. Jag hade suttit och funderat på om det vore enklare att hämta lånerullstolen till ingången också, men sen tänkte jag att vi kommer när vi kommer. Vi satte oss längre ner än vi brukar och man var på sista versen av första psalmen, så det ordnade sig. Solen sken så betagande vackert på guldet och granarna och alltihop, det var fint att kunna komma dit. Sen tog jag förstås rullstolen ut för maken och det gick bra, han blir fortfarande förvånad över att det går så fort att komma ut. Och jag tankade bilen på vägen hem.

Nu har vi ätit julskinka i tjocka skivor, indränkta i sherry, med grädde och curry och tomatpuré i ugnen. Klassiskt och gott. Sista saffransbullarna gick åt till kaffet också.