juni 2015


med den blå himlen utanför fönstret, tunna vita molnslöjor, svalorna högt uppe. Ja, jag gissar att det är tornseglare, om man ska vara petig, men jag tänker på dom som svalor. Och jag minns för många år sen när dom äldre barnen, då inte särskilt gamla, kom instörtande i köket och ropade – ‘det är en gök därute’, dom hade sett en på den tiden vanlig fågelplansch med fåglarna avbildade i mindre skala, så när jag kom ut var fågeln som låg halvt under en buske en ung tornseglare, grå, som antagligen i ren oerfarenhet hamnat för lågt ner. Och jag böjde mig ner och tog den i båda händerna, det lilla hjärtat slog så snabbt, och sen gick jag så fort jag kunde in i huset och ut på balkongen och kastade upp den i luften – och den fick fart på vingarna och steg uppåt och försvann.

Och när Yngste kommer hem ska han få lära mig hur man beställer från Amazon, jag vill så gärna ha en cd med benediktinerna i Nursia som sjunger gregorianska Maria-hymner. Evighetens musik. Att lyfta själen, svävande mot de klara rymderna.

– jag fick bort ugnsluckan och jag fick – efter ett misslyckat försök – tillbaka den i rätt läge också. Och dessemellan skurade jag den, så i mina egna okritiska ögon ser den nästan ny ut nu. Man ska aldrig ge upp. Åtminstone inte vad gäller ugnsluckor.

Sen undrar jag om det är tillåtet att känna sig urtrött, fast man försov sig i morse? Just nu känns det som att om jag slutar skriva och händelsevis skulle blunda lite, så skulle klockan nästa gång vara något helt annat än nu.

Och jag har skivade jordgubbar med balsamico i svalen och solen skiner. Livet är ganska gott, trots tröttheten. Jag hade lite vagt planerat att maken och jag skulle göra en dagsutflykt i morgon, men jag börjar dra öronen åt mig lite – han är inte invigd i den konkreta planen att det kunde vara morgondagen som gällde, så jag kan göra hur jag nu beslutar. Jag tänker som så att på fredag kommer jag att ha lunch för åtta eller tolv personer (det beror lite på hur Äldstes flyg fungerar där på morgonen) och kanske ska jag koncentrera mig lite där. Inte tro mig om för mycket. Vara realistisk. Och utflyktsmålen finns kvar.

med gårdagens badrumsskrubbande. Frånsett att jag sträckte nån muskel i trakten av vänster höft. Sen greps jag av lite hybris och tänkte att jag kunde ge spisluckan en ordentlig rengöring också. Jag tog fram beskrivningen och det var precis så långt jag kom. Den inledande bilden hur man lyfter bort luckan var inte särskilt instruktiv och jag försökte och försökte. Det gick inte. Oerhört retligt. Jag får försöka senare i dag om jag orkar. Just nu tänker jag snarare åka och köpa lite jordgubbar och på vägen hem titta in på coop och handla manuell skinka. Jag är fortfarande förvånad över att den just nu bästa heter ‘sameskinka’. Jag trodde inte grisar var samernas signaturdjur, men vad vet jag. Om den åtminstone hetat ‘samisk skinka’, men jag vet, det är jag som är petig. Och så vitt jag vet kommer inte lönnebergaskinka från Lönneberga heller.

Jag rodnar – det hette ‘samisk skinka’ när jag tittade på lappen (ha!) och f ö lyckades jag lossa säkerhetsspärrarna på ugnsluckans gångjärn, men det hjälper inte. Det går inte att lyfta av den ändå. Jag klurar vidare.

– först när maken varit i badrummet, sen vaknade jag normal tid och somnade om då också. Vi hade liksom ingen tid att passa – tack för det, krassliga tandhygienisten – men det är ändå lite stressigt att vakna en timme efter vanlig tid. Antagligen ville kroppen ha det så.

Och maken har fått lyssna på orgelkonsert från Oliwa-orgeln, så han är glad. Och jag passerade förbi och såg hur han satt och spelade med med höger hand. Det är allt lite hjärtskärande.

Solen strålar, dom randiga petuniorna blommar frenetiskt och jag ska göra florentinsk kyckling sen. Och det är sista juni, obegripligt. Jag tvättar. För ett tag sen beställde jag en skjorta från Tailorstore, den såg bra ut, så nu väntar jag bara för att se hur den uppför sig i tvätten. Himla smidigt att beställa och sen bara hämta i postfacket.

när man vill mangla handdukar. Jag hinner lagom mata in handdukarna i mangeln och sen rullar den till nästan reklamavbrott. Sen får handdukarna ligga plant till i morgon och sen viker jag dom. Och har nästan inte märkt att jag manglar ens.

Och jag kom ihåg att tvätta håret med väldigt lite gulsåpa, jag misstänker att jag tagit för mycket förut, håret har känts tungt. Så nu har jag sköljt extremt noga efter yttepyttelite såpa.

Och egentligen är jag lite hungrig, men jag inser att jag låtit det där ‘lite hungrig’ ta lite för stor plats att tag, man startar dagen och tänker att i dag ska jag fokusera på det som behövs och inte mer, och sen blir det inte riktigt så. Mat är tröst, att tugga är lugnande.

I morgon åker Äldste och svärdottern söderut, inte precis till sol och värme, men till ett par dygn alldeles på egen hand. Flickorna ska vara hos mormor och morfar och klappa deras lamm och katter, det blir bra. Och svärdottern deltog i testbesöket i makens morbrors hem i dag. Om så där två veckor ska man ha en vårdplanering igen.

vita, kaklade. I det ena sitter kaklet inte så väldigt fast överallt, jag väntar fortfarande på att man ska göra något åt det, och nu gissar jag att inget kommer att hända förrän i september. Det nalkas ju bevars semester och Sverige stänger.

Fast det andra har jag tittat på ett tag. Och i eftermiddags tänkte jag – nu gäller det. Så nu har jag skurat väggarna. Det tog en och en halv timme. Jag vet inte om det är jag som är hopplöst ineffektiv, men nu är det gjort. Och utan att maken behövde gå på toaletten i mitten, för det var en mardrömstanke. Och jag är lätt svettig, mer svettig än lätt, faktiskt. Jag har brukat ta tag i valda delar annars, men det här var ett helhetsgrepp. Jag antar att jag känner mig lättad. Och det var väl bra att den tropiska värmen är rätt långt borta. Jag ska ta mig ett uppmuntringsäpple.

Och nånstans på slutet ringde ett för maken okänt telefonnummer, så jag fick ta det. Tandhygienisten, som maken skulle till i morgon, var tyvärr sjuk så vi fick en ny tid i slutet av augusti. Det känns bra, faktiskt, för jag skulle blivit tvungen att laga maten minst en halvtimme före vanlig tid. Vanlig tid är bäst.

– och jag vakande efter en komplicerad dröm om någon som byggt en husbil, kanske min dröm om compact living. Och sen läste jag i tidningen att man nu bestämt sig för att bygga övergång över järnvägsspåren här, detta har tjatats om länge, om det skulle bli söder eller norr om stationen och nu har man bestämt sig för söder. Fast att man ska börja redan 24 augusti visste jag inte, man ska vara klar i mitten av april och påpekar att nattsömnen kommer att störas för kringboende. Tackar.

Och just nu pratar maken ett lite förvirrat samtal med sin mor, hon hör inte och han blandar ihop och jag vet inte hur mycket det lönar sig att lägga sig i. Missförstånd kan cementeras. Och sen ska jag gå till banken, vi bor ju inte i Grekland så det ska väl fungera.

Och annars tittar jag på bilder från Äldstas familjs semester i ett 30-gradigt Paris, Eiffeltornet i går, tappra tjejer i solhattar.

borde dom nog blivit,  om jag koncentrerat mig lite bättre,  men jag höll totalt på att glömma att jag tagit fram smöret för att få cookies att stoppa i frysen.  Och då hamnade ögonmåttet på undantag.  Mitt i smörkletandet var det inte ens läge att tvätta håret och det behövdes egentligen.  Ah ja – i morgon är också en dag,  som hon sa,  Scarlet O’Hara.  Inte många cookies där,  med det midjemåttet,  kanske.

image

Och det blir kvar flera till Yngste,  tänker jag.

till kyrkan i dag, den vackraste vid sjön. Svärmor följde med och när hon satt sig i bilen kom några stänk på rutan, men sen blev det inte mer. En tänkvärd predikan om att inte döma, vare sig andra eller sig själv, att överlåta domen till Gud. Och ljuset silade in genom fönstren på allt det välbekanta, jag lyckades plocka upp svärmors glasögon från golvet, hon hörde inte den lätta dunsen. Annars hade möjligen maken snavat på dom och smulat sönder dom. Och vi träffade den mycket rörda och rätt förvirrade änkan till mannen som stått för möblernas förvaringsutrymme. Jag tror hon kände igen oss och hon var glad att träffa oss, föreföll det. Vackert så.

Sen dök det förstås upp en kvinna och sa till maken – ‘känner du igen mig?’ vilket han inte gjorde, helt enkelt för att dom aldrig träffats, hennes man har vi hälsat på däremot, dom är grannar med Äldste. Och sen tittade hon på mig och sa – ‘åh, lilla nästminsta är väldigt lik farmor’ och frånsett att jag en kort sekund kände mig lite förvirrad innan jag insåg att det är jag som är farmor, jag är ju dubbelt så ofta mormor, så var det väl en något överdriven komplimang, tänker jag. Men välment.

– men jag klarade det inte längre. Jag satt och försökte läsa med grannes musikmaskin bakom väggen på full volym. Och jag är medveten om att klockan bara var halv åtta, men det var totalt outhärdligt. Så jag drog fram samlingen med svenska arméns marscher och drog på så mycket volym den alldeles för bräckliga maskinen kunde få till. Och efter tre marscher hade grannen dragit ner volymen. Jag vet inte om det var ett sammanträffande, men jag är beredd att försöka nästa gång.

Nästa sida »