Tigerliljan's Weblog

Man erbjöd en livsstilsenkät på fb. Jag hade goda matvanor och normalvikt, tjosan. Sen gjorde jag ett stresstest och fick återkoppling på det. Milde tid, så mycket snusförnuftiga råd och tankar. Man ska tänka bort sin stress, bevars. Jag förstår att min situation är mer speciell, men jag gnisslade lite tänder ändå.

Sen kom senaste numret av Femina i lådan i dag. En artikel om en kvinna som levde med sin man sen 34 (?) år tillbaka, han diagnosticerades med Alzheimer för sex år sedan, förstås förfärligt. Men skildringen av detta, hur hon med det mesta fantastiska tålamod hanterade deras situation (inbegripet en renovering av ett hus i Portugal), och hon var så kärleksfull och klok. Nog kan man få mindervärdeskomplex för mindre. Nu har jag iofs levt med makens annorlunda, men inte helt enkla ändå, situation i mer än sexton år. Det sliter en del efter tid. Slutmeningen i artikeln är att mannen avlidit efter det att intervjun gjordes. Jag vet, man kan aldrig jämföra olika situationer, men ändå sätter det sig som taggar någonstans. Jag får väl, i anslutning till den där livsstilenkäten, tänka annorlunda.

Nu har jag skrivit ett av dessa långa mail till kvinnan, som är chef för avlastningen. Dels undrar jag förstås om det finns någon planering framåt, eftersom vårt schema enbart sträcker sig till nästa vecka. Sen undrar jag över det här med tvådygnskarantänen, hur länge ska man tillämpa den i sht som man har ovaccinerad personal? Dessutom tror jag ju inte att det är bra för maken att sitta alldeles stilla (toaletten befinner sig typ tre meter från fåtöljen han sitter i). Jag är också ganska kritisk till att man bara kommer in med en bricka mat till honom. Den ska han alltså äta från bordet, som står bredvid fåtöljen, inte helt optimalt. Och han ser ju inte hela tallriken, han kan inte dela all mat med högerhanden, det ligger matrester på golvet under fåtöljen när jag kommer på fredagen. Och så var det det där med att man i juli drog igång blodtrycksmätning (det var utmärkt) och blodprov för att se om han hade diabetes (nej, det hade han inte), eftersom han hade svårigheter att komma igång med gåendet där på fredagen. Och ingen nämnde detta för mig. Han hade plåster på fingret, så jag frågade när vi kom hem vad det kom sig. Det är lite andra detaljer också, som jag tog upp, men det känns väldigt jobbigt för mig att vara den som klagar. Det känns som om man inte alls förstår hur mycket och hurdan hjälp han behöver eftersom han är hyfsat social.

Den här osäkerheten jag lever med 24/7, den förstår man troligen inte alls. Jag får – kanske helt fel – intrycket att man tycker att den här avlastningen är en lyxpresent från kommunen till mig, och det lägger sig rätt tungt över mig.

Det är bra när solen skiner, det lyfter. Ganska varmt också, bra det också. Jag låg och drog mig en kvart i sängen i morse, jag hade lite marginal. Sen testade jag sonens tips om bankid i mobilen och det fungerade utmärkt. Så bra! Jag skulle skicka efter en svart bomullskofta, den jag har är bortåt trettio år och börjar se lite dyster ut. Med tanke på hur länge jag har kläder, så lär det inte bli så många fler inköp just av det. Sen läser jag förstås om yngre människor som skaffar mängder av kläder, man hyr eller köper begagnat, men i en takt som ändå är svindlande för mig. Det är förstås enklare att berätta hur andra ska göra för att rädda miljön, typ. Jag accepterar att jag lever i ett överflödande västerländskt samhälle, det är självklart att jag sopsorterar och väljer så närodlat jag kan och hanterar klädinköp på ett ansvarsfullt sätt. Samtidigt som jag inser att om inte Indien och Kina i stort lägger om sina utsläpp, så är mina bidrag alldeles försumbara. Jag tillhör inte ens det mest konsumerande delen av vårt samhälle, men det är klart att man ska göra det man kan, men man kan faktiskt inte göra det man inte kan. Denna självklarhet hjälper mig att inte gripas av förlamande ångest inför översvämningar och alltihop. Sen minns jag ju när man varnade för att alla skogar i Sverige skulle dö och klimatet skulle bli nästan obeboeligt kallt.

Eller iaf har jag nu stickat upp det där garnet jag repade upp i går, så nu är jag ändå på gång framåt. Fast i morgon bör jag nog köpa till ett nystan. Och jag lyckades baka limporna också, ett tag där i morse kändes det som om vi inte skulle ha något bröd till kvällstét, men det hade vi och resten är infruset nu. Och håret blev tvättat, jag kände att det inte heller skulle bli av, men det blev det. I morse var det väldigt mycket som var nästan oöverstigligt när jag såg framåt dagen, sen ordnade det sig ändå. Jag vet att det för det mesta är så, men innan jag börjar, tror jag nästan inte att det just den här gången ska gå. Kanske borde mer ha gjorts, kanske, men så här blev det. Att andas in och ut och bottna i det.

Sen tittade jag, med lätt häpnad på programmet om arv. Nog är det lite konstigt alltihop i framställningen, Vart tog den äldre systern vägen, som ändå nämns hela tiden i avsnittet om kvinnan som rensar sin avlidne fars hus? Och mannen som känner sig sviken av föräldrarna, man nämner syskon som inte heller har kontakt med föräldrarna, men var är dom då? Och jag tänker förstås på min mammas syskon, som blev så våldsamt osams, en ingift morbror som ringde och skällde ut mig (ca 14 år) för alltihop, så besynnerligt. Och min äldste halvbror, som helt bröt kontakten med mig på grund av en duk, också så besynnerligt. Och så har vi ju haft makens kusiner i relativ närtid. Ja ja, jag tänker med viss lättnad på min pappas syskon och deras avslappnade och lugna arvsskifte. Det går ändå. Och jag är ändå lättad i efterhand att maken var enda barnet, det underlättade. Fast man kunde kanske hjälpts åt?

Vi har inga särskilda tider att passa nästan alls. Det är söndagsmorgnarna, som det gäller att jag får till, och så är det förstås makens medicin. Den ska ju tas med jämna mellanrum, så det går inte att skjuta hur som helst. Jag tog mig upp när larmet ringde vid fyra, men sen stängde jag av morgonväckningen och sov vidare en stund. Och förvisso sitter jag fortfarande (nästan vid elva) med nattflätan okammad, men maken är tvättad och påklädd, tvätt snurrar, limpdeg jäser och diskbänken är tom på disk. Det får vara bra nog. Jag tittar mig omkring och tänker mycket på människor, som på olika sätt är min omgivning, dels mina närmaste, dels människor jag känner (fast vi inte träffats på så länge) och så dom vars liv jag läser om. Det finns så många som har obeskrivliga svårigheter, så många som lever liv med så stor smärta både för egen del och andras. Jag skulle önska att jag kunde hjälpa och trösta, men det enda – och knappt det – jag kan göra är att hantera det stackars liv jag har.

Men solen skiner, snart sätter jag mig med stickningen, att kamma håret ordentligt har lite lägre prioritet just nu. Jo, jag gör det mest för min egen del, men skulle någon komma förbi så är det inte så farligt.

Man får ju göra det då och då. Dels var det lite trassligt att repa upp hela stickningen, dubbel tråd. Sen skulle det läggas upp nya maskor och när allt var klart med det hade jag fem cm över, så jag var tacksam att jag inte behövde starta om med det också. Nu stickar jag resår, det har blivit tre cm, alltså halva. Nu vet jag att det går fortare med slätstickningen, så jag försöker tänka på det. Men jag är ändå nöjd med att jag började om.

Nu har jag gjort klart söndagskvällens ständiga syssla, medicinfördelningen för veckan. Jag ska försöka gå till apoteket i veckan. Det är inte panik riktigt än, men jag tar ut det som är möjligt, så att jag har förråd. Det är ständigt min ängslan, det här att vara beredd. Sen har jag varit med flera gånger om att relativt vanliga mediciner inte finns utan måste skickas efter. Jag tror jag satsar på onsdag eller torsdag efter lunch. Måndag och tisdag förmiddag brukar det vara mer folk, troligen ringer man in till vårdcentralen på måndagsmorgonen och får antingen läkartid eller telefonförnyelse och då hämtas den tydligen ut då. Och jag försöker fortfarande samla ihop mig till att ringa v-centralen. Och jag ska skicka mail till ansvarig för avlastningen också. Vi har fått schema t o m v 36, och jag kan förstå att det var svårt att planera där i slutet på maj, när vi fick detta schema, men nu kanske man kan göra en insats till slutet av året. Jag är ju fortfarande väldigt kritisk till makens karantän, av flera olika skäl, inte minst med den ovaccinerade personalen.

Inget regn än, men det är mörkt. Fast det var ljust och fint i kyrkan, ett dop inledde Högmässan och dopbarnet hade tydligen en stor och släktkär familj. Så många var det längesen vi var i kyrkan. Utanför hade gårdagens bröllopsgäster strött röda och vita hjärtan i nån sorts tunt tyg. Alla ska ju vara så originella och det lär dessutom vara en skröna att ris sväller i fåglarnas magar, men alla dessa andra saker man måste kasta. Vaktmästaren sa att hans absoluta hatobjekt var den gången man kastat såna där pastellfärgade hjärtan, som man kan använda till tårtdekorationer. Dom består ju till större delen av socker och när dom hamnar på marken, så smälter dom och kommer på skorna för alla i närheten. Och vaktmästaren hade försökt med högtryckstvätten och då hade kalkstensplattorna man hade på den tiden inte alls mått bra. Han påstod att det hade luktat vanilj en månad efteråt.

Och i går var jag rätt nöjd med att jag stickat nedre resåren på makens slipover och dessutom så där fyra centimeter av det släta partiet, men sen funderade jag. Så nu har jag repat upp alltihop och stickar en större storlek. Det känns som om det vore väldigt snopet om den blir för kroppsnära. Det är tråkigt att repa upp och ännu tråkigare att lägga upp nya maskor, men ibland är det ändå det bästa alternativet.

Större delen av dagen sitter jag med i ett zoom-möte där tanken är att vi tillsammans och enskilt reflekterar över ett givet tema, den här gången den blinde Bartimeus som botas av Jesus utanför Jeriko. Även om det är annorlunda att sitta i sin egen hemmiljö, så är det en sorts möte och ett utbyte av tankar, andras perspektiv lägger något till det vanliga.

Och just nu sitter jag på den inglasade balkongen och ser regnväder ute, men det är ändå ljust och jag ska sticka lite på makens slipover. Det kan jag göra samtidigt som jag reflekterar över texten.

Jag testade dammsugaren och det verkade som om alla dom färgglada papperslapparna hamnade rätt, så då vågade jag på att dammsuga under sängen och diverse annat. Sen tittade jag på sista avsnittet av Matador, jag kom inte alls ihåg hur det blev. En skildring av att livet kan vara betydligt mer komplicerat än vad ytan visar.

Och så läser jag förstås om alla som börjar på nya projekt inför hösten. Det händer att det förekommer kloka råd om att man ska se till att ha mål att längta till framåt. Lättare sagt än gjort, jag har inte så mycket fantasi att jag kan åstadkomma det. Här gäller det bara att ta ett steg i taget, ibland inte ens det. Då får det räcka med att kunna stå still. Jag har hela tiden, bokstavligen, en sorts lågintensiv ängslan inför vardagen. När maken var på avlastning senast t ex, han var tydligt mer svullen om fötterna än annars, när jag hämtade honom. Självklart sätter jag mig och googlar och hittar både det ena och det andra. Nu tycks det ha gått tillbaka till det som är normalläge för honom, men någonstans finns informationen lagrad hos mig. Och när jag på kvällarna smyger mig in i sovrummet, så lyssnar jag, andas han?, och ibland är det väldigt tyst och jag börjar undra vad jag gör om det blir ännu tystare. Jo, jag vet vad och hur man gör, men det är mer den där känslan av ständig beredskap. Det tär. Men jag försöker hålla det hela på någon sorts avstånd. Sen regnar det också.

Dagens mat, tänker jag. Fänkål, potatis, vitt vin, lite kryddor och så laxen i tärningar. Det tycker vi är gott. Och sen ska jag testa dammsugaren, jag tänker mig att riva postit-lappar i små bitar och testa om dom hamnar i dammsugarpåsen eller om det blir kaos av det också. Jag är trött på att dammet inte hamnar rätt, så då tänker jag göra ett experiment först. Och fredag betyder tvättdag, duschdag (maken) och byta lakan dag. Så det vore trevligt att ha dammsugaren i fungerande skick.

Vi satsade på ett avsnitt av The Crown i går, vi tittar på ett i taget med lite avstånd, så vi har inte hunnit längre än till så där 1954, men kanske fortsätter vi i kväll, Kristallengalan är säkert trevlig men inte något omistligt för mig. Sen är det en sån där dag där jag måste ransonera mig, duschandet är krävande på många sätt och natten som gick var inte så bra. Det kunde varit värre, jag är förstås tacksam när maken vaknar i tid och väcker mig, men en vanlig natt räcker det med en gång och i natt var vi uppe två gånger och det gör skillnad för mig. Jo, jag fattar att det är jobbigt för maken, men det är han som behöver gå upp och då kanske man är mer motiverad s a s. Och självklart är jag tacksam att han oftast sover rätt bra, det är lite lugnande när jag kommer in i sovrummet och ska lägga mig, och han snarkar lite stillsamt. Eftersom jag vet att han sover sig igenom godståg och växlingar utanför fönstret, men lätt vaknar om det kommer något ljud alls från min sida av sovrummet, så har jag sett till att ha lakan som inte prasslar och jag är väldigt tyst. Sen tror jag att jag kanske snarkar, men det kan jag inte påverka.