augusti 2014


– läste jag någonstans. Den är nödvändig, fast inte överallt och inte hela tiden. Det finns dom som obekymrat förväxlar ärlighet med möjligheten att säga sårande saker. Det kan hända oss alla att det vi trodde var ärlighet egentligen var, eller blev, något annat. Fast det är kanske inte en slump att en del hamnar i det diket oftare än andra.

Men mot sig själv har man andra skyldigheter, tänker jag. Att skärskåda sina motiv, ärligt. Inte alltid en vacker bild, nej. Det man kan göra något åt, får man väl försöka hantera. Och i kritiska fall försöker jag tillämpa tystnaden, om ingen ber om min åsikt, behöver jag inte hamra in den. Fast jag medger att den som frågar, riskerar att få ett ärligt svar. Och tror man att man ska hjälpa i en kritisk situation så måste det nog till rätt mycket ärlighet.

Att säga det man menar är inte alltid nödvändigt, men att mena det man säger. Att balansera på den vassa eggen då och då.

Annonser

– vet jag väl inte, men vilat har jag gjort. Och tittat på regnet som ideligen strilat ner, inte alls med översvämning i min närhet, tack och lov för det. Veckan som kommer vet jag inte riktigt vad jag ska göra, så där i allmänhet, jag har ett definitivt sista samtal inplanerat på torsdag, det vet jag. Annars är det ju ny månad, ny bild på kalendern, vacker höstbild av bokskog. Jag försöker tänka på det här som andra pratar om, den friska höstluften, de klara färgerna, jo då, jag kan se det också. Fast just jag tänker mer på mörkret och kylan som kommer.

Men det finns bra saker framför mig, på onsdag får jag veta om det blir avlastning för maken veckan efter, och i slutet av den veckan ska vi på en liten utflykt med tillhörande lunch, maken och jag. Besök av kära vänner blir det också, om planeringen håller. Så fyller lilla nästminsta tre år också, lilla hon, det blir strålande. Och sista helgen blir en längre utflykt.

Att försöka hantera tiden, så länge man har den. Inte alls en självklarhet, en dag tar tiden slut, jag vet. Att hantera dom man har omkring sig med varsamhet, att inse att allt kommer man aldrig att förstå. Och även om man förstår mer än man ville, så betyder det inte att det underlättar. Men rätt ofta får man lämna det man inte förstår i samma låda som man lägger det man bara förstod alldeles för väl.

– innan huvudet känns riktigt med igen. Trots att det inte var en jätteattack, så vill huvudet inte riktigt gå med vanlig hastighet i dag. Då får det väl vara så. Och jag valde att plocka fram middag ur frysen, det kändes så fort jag börjat med frukosten, att det var läge att förenkla det som gick.

Och i går kväll när maken lagt sig och jag så småningom skulle borsta tänderna, sa han lättat – ‘nu tycks dom skruvat ner ljudet på torget’ och det var så där vid 23.30, så det hade man kunnat hoppas på, men han hann somna innan dom drog på det igen. Och någon hade kraschat en flaska alldeles utanför vår port, men det var bara att par bitar, så jag flyttade på dom innan maken skulle ut där. Och ingen hade strött glassplitter utefter gatan, så det var väl en hyfsat lugn tillställning, antar jag.

Vi åkte till skära kyrkan där den snälle vaktmästaren öppnat dubbelgrinden den här gången också, och när han såg vår bil öppnade han sidoporten också, väldigt omtänksamt.

Och jag ska väl vila mig i form, som man brukar säga.

– som jag har huvudvärk, och med erfarenheter från hur det kunde vara, får jag väl säg att det inte riktigt är klass 1 varning på dagens upplaga, men det är ändå obehagligt. Tungt huvud, så där så det känns lite lättare om jag lutar lite på det. Men jag kan stå upp, jag behöver inte lägga mig i ett mörkt rum för att komma fram tre timmar senare, så det är uthärdligt även om det är besvärligt. Och jag har reservplan för i morgon, det finns ett middagsalternativ i frysen, om jag inte tror mig om att kunna stå upp så länge.

Men en klar nackdel är att det mesta måste göras i mycket långsammare tempo än vanligt. Och jag fryser. Jag somnade förstås en liten stund framför tv:n och då fick vi ett litet strömavbrott, märkligt nog. Tillräckligt för att jag skulle behöva ställa in mikrons klocka igen och den lysande i sovrummet, den som också ger siffror i taket, fick förstås också ställas rätt. Fast timrarna till fönsterlamporna kan knappt ha märkt det, tänker jag. Och snart måste jag ändå flytta deras inställningar till nåt mer höstaktigt.

– det gör han, maken. När jag kom in i sovrummet för att hjälpa honom med sandalerna så han skulle kunna gå nedför trappan till maten, och jag var trött, och jag föll på knä bredvid sängen och började pyssla med kardborrebanden och han kliar mig omsorgsfullt på ryggen. En stillsam njutning, omtanke.

Och sen åt vi den goda pasta amatriciana. Det piggade också upp. Nu ska jag ta mig genom den folkmassa som jag antar fyller torget, jag brukar ju handla på lördag em, i vanliga fall är det en mycket lugn promenad. Arrangörerna hoppas på 10 000 besökande, kanske inte allihop på torget just nu. Å andra sidan minns jag ett annat arrangemang för några år sen i vår lilla kommun, där kommunledningen gick totalt bananas och trodde att en mindre invasion kunde väntas. Vi, som då råkade bo mitt i stormens öga, fick veta att vi inte skulle få köra våra egna bilar utan vara hänvisade till kommunalt ordnade bussar, det skulle annars bli trafikkaos, fick vi veta. Och det ordnades informationsmöten veckor i förväg. Mycket var det. Och sen kom det så där 800, det gick mycket lugnt och stillsamt. Jag bara undrar jag man sa sen när man skulle utvärdera sin insats.

– det svänger, helt OK. Fast i dag gäller det att ta till vara alla möjligheter till vila, det där att andas långsamt. Dagen (?) började vid 03.40 så där, när maken ville upp. Jo då, självklart, och jag somnade om rätt omedelbart, men jag hann tänka att det inte kändes helt bra, ens om man betänkte tiden. Och det stämde senare också. I dag är en trött dag, men lätt antydan till förkylning. Jag har inte särskilt breda marginaler, märker jag, den vanliga tillvaron, den där jag har rutinerna som räddar mig, den skakas lätt. Men än så länge går det.

Nu ska jag greppa dammsugaren och sen bädda rena lakan. Och vika ihop alla handdukarna som jag manglade i går. Men jag får nog räkna med att allt i dag kommer att ta lite längre tid än vanligt. I såna här lägen saknar jag känslan av att någon gång, någonstans, uppleva att någon annan skulle klappa mig på ryggen och säga – ‘men du, jag tar det här’. Nä.

– alla möjliga detaljer har jag slitit med i dag. Tvättat badrumsspeglar, röjt hjälpligt i badrumsskåp, röjt bänken i tvättstugan (tvättstugan är så där 1 1/2 kvm och rymmer maskinen, en vask och ett torkskåp), satt i papper i lägenhetspärmen, plockat fram ingredienser till jordnötssmörcookies (rumstemperering) och så – klar med handduksmärkandet! Handdukarna snurrar i tvättmaskinen, ett smärre mirakel känns det som. Alla dessa små detaljer som staplar sig till nästan oöverstigliga högar.

Och så åt vi underbart god laxgryta, strimlad morot&ingefära, kokosmjölk, röd currypasta, fisksås, röd paprika i bitar och så ris till.

Men tittar man sig runt omkring så finns det rätt många små projekt att ta tag i, det kommer kanske dagar för dom också. Just nu känns det som om cookiesarna får bli avslutningen av husligheten.

Nästa sida »