Tigerliljan's Weblog

är också glädje. Vi åt nyss clementiner, fantastiska, saftiga. Jag köpte för ett par veckor sen, men dom var sura och rätt trista.  En helt annan sak i dag. Och jag kom ihåg att det inte räcker att skala åt maken, man måste dela också, så klart. Försök själv med en hand. Säg nu inte att han borde träna, för det är mycket möjligt, men ingen av oss orkar riktigt.
Och han var så glad över att det smakat så gott.
Alldeles nyss läste vi aftonbön och jag andas så lugnt jag kan. Det är välsignat (jag menar det just så) att vi kan göra det varje kväll. En annan sak är att vi har sen många år en vän, en kvinna som har så besynnerlig röst, liksom ett konstant målbrott, hon talat tvåstämmigt med sig själv s a s (hon är i övrigt helt frisk). Och maken har alltid sagt att han inte fattar hur hennes man klarar det. Nu har han det så själv med sin alltid förut så välkontrollerade röst, och jag sitter där och klarar det nästan inte. Jag säger inget om det, men det är som sandpapper i själen.
Ibland kan han fortfarande sjunga som en ängel.

I år blir det inte mycket julstress, har jag tänkt mig. Fast jag ska baka en sorts kakor. Vaniljhorn. Dels för att det är så gott, och alla barn gillar dom, och sen smakar inte degen nånting, så jag frestas inte äta av den. Mandelmusslor är en helt annan sak, tyvärr. Eller nötkakor. Eller korintkakor. Eller skurna kolakakor. Eller havrekakor. Eller i stort sett vad som helst.
Men det är klart att jag bakar svärmors underbara fruktkaka också. Den håller hur länge som helst.
Och pepparkakor har jag köpt. Nästan allt klart m a o.
Möjligen kokar jag kola. Det blir 64 stycken och då måste man klippa 64 papper också. Sen måste det nog bli en sats chokladfudge med lätt kaffesmak också, en liten ask till Äldsta, som älskar dom.
Nu räcker det.

Äldsta barnbarnet fyller år i morgon (han blir sex år och läser inte min blogg), så jag hade tänkt köpa legoadventskalendern till honom. Den var nu ersatt av my Little Pony grejor på hyllan. Fult ord. Fast vi har en alldeles nyöppnad leksaksaffär i kvarteret bredvid oss, så jag får konferera med Tvåan i kväll.
Han föddes tjugo över fem på morgonen, och då vaknade jag ,som inte sov hemma den natten, av att koltrasten sjöng i mörkret. Sen ringde hon halv tio så där, och jag fick ett glas bristol cream av min värd till förmiddagskaffet. Nästa fm hälsade jag på. Hans lilla fot mot min arm.
Tvåan ringde just. Det tycks bli lego Star Wars.

Paniken klingade av. Yngste, ledig i dag, fixar nåt lämpligt. Underbart.

nu då? Jag är hungrig, och jag kommer att vara hungrig varenda kväll till Jul. Inga små saffransskorpor som hittar hem, ingen choklad heller, ingen extra ostbit. När jag säger ostbit menar jag inte en menlös skiva med osthyvel, här snackar vi OST! En mycket obetydlig späkning, men för nån med ett lite osunt förhållande till vissa matvaror, är det väldigt nyttigt.
Att inte bara säga ‘ja tack, mera’ till alla idéer kroppen kan komma på, för min kropp är så kreativ att hälften kunde vara nog. Det slog mig just att jag nog har ett paket torkade aprikoser nånstans…vik hädan. Jag klarar det här.

är jag över världen. Min farfar föddes för mycket länge sen, häst var transportmedlet, ingen el – farfar drog in lyse tidigt och en man på ett torp kom förbi och tittade på glödlampan och sa ‘det där kan aldrig bli nåt’, farfar skaffade telefon så fort det gick, han gillade tv men skulle velat stanna bilden ibland och när farmor var döende cirklade första sputniken runt.
Otroligt dramatiska förändringar.
Riktigt så är det inte i mitt liv. Men när jag var väldigt ung hade jag två utländska brevvänner – en i Edinburgh och en i Mora, Minnesota. Och här sitter jag med min blogg och kollar kartan, i dag var det Sverige, Norge, Palestina, Schweiz, Danmark, USA, Tyskland, Finland och Ghana. Brasilien som jag hittade häromdan var borta. Och i Sverige är det platser jag aldrig hört talas om (men ibland kollar jag i kartboken eller googlar). Nog är det en gåva att världen har blivit sån, jag sitter och tittar ut över taken i min lilla stad och funderar rätt ofta på hur ni har det, alla ni tysta och alla som på något sätt är mina vänner. Jag viker inte ut mig så här för folk jag träffar dagligen, det vore intressant att se hur dom bilder jag har av många av er skulle stämma. Men eftersom så många också är så öppna, tror jag det skulle egentligen inte vara så stor skillnad. Tack för att ni berikar min dag.

Inga dumma inlägg nu av typen ‘där måste det få plats mycket känslor då’ – det här är ett seriöst och trist inlägg.
Om jag är nervös för någonting i en hyfsat nära framtid känns det i inälvorna. I regel inte så att jag måste sitta i ett ensamt litet rum, men så att det hela tiden molar och påminner mig om att – hej, här har du en mage’ – snart är det dags för något riktigt obehagligt. Kommer du att klara det? Eller kommer hästsparken den här gången att ta med full kraft?
Man kan önska sig vänlighet, omtanke, förståelse, kärlek – vad som helst, visst, men sannolikheten är väldigt liten. Triss vinner jag ju lite på i a f. Det är värre med relationer. Trisslotten tycker inte illa om  mig från början, det är väl en bättre start.  Den ger ingen skuld, bara vinst i bästa fall, annars slänger man den bara. Liksom enklare.
Jag går aldrig och har ont i magen när jag ska köpa en triss. Avslappning, luta sig tillbaka, men jag är en passionerad människa, vill inte leva i konstant mellanläge. Men det svänger mest neråt nu.

När jag vaknade var det blek och försynt sol. Men så snabbt det blev totaldimma, som så många dagar. Inte så konstigt, i natt regnade det våldsamt. Och på något sätt missade jag tio minuter på morgonen, så det blev hastighetsrekord i dimman till kyrkan. Första ljuset tändes, glada kören sjöng så fint och det kändes fest.
Visst blev jag också extra tacksam när jag såg nån jag kände på väg fram till nattvardsbordet, nån som när vi träffades ofta för femton år sen, avskydde kyrkoherden och absolut inte ville ha något med honom att göra. Ett stilla tecken.
Vad kan jag göra bättre i mitt liv, så att jag inte skymmer Herren för andra? En fråga att fundera lite på så här års inte minst. Att ta vara på det oväntade.

Jag lovade ju berätta hur det gick med mina fyra vunna lotter. Det blev ingen miljon den här gången heller. Och inget tvskrap. Men ena lotten gav 25 kr, så jag tar en ny vid tillfälle. När som helst händer det…
Jag började ju köpa trisslotter för att man fick en eller två när jag deltog i en statistisk undersökning om talspråk. Det var ett led i att lära datorer förstå tal, så man samlade in röster. Man fick svara på ett frågeformulär och sen ringa upp en telefonsvarare och läsa upp texter.
Min insats i forskningens tjänst. Och sen var jag fast i träsket. Jag tror jag vann 25 kr första gången också.
Men än så länge – var lugna – varken sprit eller karlar.

Svärmor är alltid beredd till kreativa lösningar. Inte bara hon kanske. Äldsta ville ha barbapapalakan som fanns i en kedja, som tydligen inte finns i rikets fjärde stad, men i vår lilla ort. Hon ringde farmor, som raskt steppade iväg och handlade. Gott så långt. Men hur ska dom komma upp till Äldsta? Men så klart – den bästa lösningen (à la farmor) skulle vara att maken och jag tar med dom nästa helg. Ja ha, men vi ska ju till Stockholm, inte Uppsala? Men – inga problem – svärsonen jobbar ju i Stockholm, så han kunde väl gå ifrån sitt jobb (skulle inte alls märkas om han pep iväg liksom) och komma ner till Centralen och hämta dom av oss?? Vore inte det jättepraktiskt???
Nej, nej, nej säger jag och övriga inblandade. Så jag misstänker att vi får ta dom i bilen när vi åker upp till dop.

Sitter här totalsvettig. Men nu är det vinterröjt med växterna. Jag satsade på att sätta pelargonerna i glasverandan, får se om det går. Och – nu kommer ett totalt överraskande grepp – två bilder i samma inlägg! Vår dörr och glasverandan!

Så där blev det. Nu ska jag vila lite – titta runt lite och så ta en tur till coop.  Jag köpte en vit amaryllis med två knoppar också i dag. Det är så vackert.