Tigerliljan's Weblog

just nu, det är jag. Jag tittade inte närmare på makens dosett, man gav mig den ur det låsta skåpet och jag tittade bara som hastigast på kartan med smärtstillande och där fanns det en hel rad, tre stycken, och så en ensam tablett, så då tänkte jag hastigt att då har han fått eftermiddagsdosen. Och så körde vi hem. Och nu skulle jag lägga in den i skåpet här hemma och tittade mer noggrant. Fel, fel, fel. Det fanns en rosa blodtryckstablett kvar i morgonfacket. Det fanns två (!) eftermiddagstabletter av antiepilesimedicinen – alltså hade han inte fått den vare sig i går eftermiddag eller i dag. Och den där kartan med smärtstillande var ju också helt fel, där skulle det inte varit en hel rad kvar, man har alltså låtit bli att ge honom den vid tre tillfällen.

Varför kan det här inte fungera? Varför kan jag inte vara trygg med det här? Nu känner jag att jag får lov att säga ifrån, ett litet mail på måndag. Till soc chefen.

på den vanliga stolen igen. Hemresan gick snabbt och smidigt, otroligt vackra färger nästan överallt. Så här års ser man verkligen att dom som planerat mittsträngen av E4:an har gjort ett fint jobb, omväxlande färger, rött, gult, blekgrönt – väldigt effektfullt. Sen hade jag en mil kvar och då öppnade sig himlen, ett skyfall av rejäla mått. Lite duggregn när jag gick in till makens boende, men när vi skulle gå ut till bilen, så kom det en skur, inte som skyfallet, men rejält blött ändå.

Och jag är, som alltid, så väldigt tacksam för mina två dygn. Värdinnan var uppe tidigt och vi åt frukost innan hon tog bussen till ett barnbarn, som fyller år på söndag. Och jag tog det lugnt, handlade lite ost och så hallongodis till hemfärden (en tradition, jag öppnar påsen innan jag startar, men jag äter ingenting den första halvtimmen). Sen gick jag till kyrkan och hann med att delta i en kort gemensam bön, hann rentav ge en god vän en snabb kram, och så vände jag mig om i dörren och såg ljuset jag tänt som lyste där framme.

Tranorna samlade ihop sig i dag också, en stor flock som betade mellan vägen och en sjö. Deras resa är lite mer farofylld än min.

Förr, för länge sen, var just 29 september en av dom ‘stora’ dagarna i både samhälle och kyrka, skatt skulle betalas och en massa jox. Och striden i himlen mellan Satan och Mikael och hans änglar var ett populärt motiv i medeltida bildvärld.

Och jag åkte genom slättlandskapet, tranorna är som bäst på väg söderut nu, ett gäng stod ute på en åker. Och det var så vackert. Och prästen påminde oss om kampen mellan det goda och det onda i våra liv, att varje dag göra ett val i de omständigheter vi har. Jag tänker en del på det, att alltid kunna börja om, försöka göra bättre i morgon. Sen åkte jag hem i mörkret, också vackert med ljus här och där. Fungerande lyse på bilen nu, bra.

Och jag kom hem först, så jag tände fönsterlamporna, tog mig ett kex och ett glas vin. Lite senare kom värdinnan hem efter en film där dom på raden bakom hade sagt ‘ja, jag blundade mig igenom hela filmen’. Ja ja, ondska finns på många plan. Och värdinnan duschar, sen förenar hon sig med ett eget vinglas.

– jag tog en liten promenad utefter sjökanten nyss, solen skiner och det är så vackert. Men blåsigt. Senast antecknade badtemperatur var 13 grader, inte något för mig.

Och jag har köpte lite kläder, så nu kan jag se prydlig ut. Dvs när det blåser så här ute, så försvinner ändå all känsla av prydlighet när håret står på ända. Och alldeles snart ska jag gå bort till bilen och åka till kyrkan en bit bort för kvällsmässa. Värdinnan har åkt på bio, hon har ett abonnemang och åker med vänner. Så vi behöver inte göra allt tillsammans, det går bra så här också. Och jag är, som alltid, så tacksam för denna avkoppling.

strålade ovanför mig när jag gick ut nyss, ett vackert slut på en vacker dag. Jag åkte genom åtskilliga regnskurar på vägen hit, och ganska blåsigt var det när jag kom fram, men solen dominerade. Och kvällen var, trots stjärnorna, mild och vacker.

Maken och jag gav oss till boendet i relativt god tid och det fanns ett bra rum. Vacker utsikt och så. Men det fanns ingen fåtölj att sitta i, men maken bad om en och man kom in med en rejäl. Och senare hade man plockat fram en läslampa också, bra. Och jag har ju alltid med skiftnyckel och lyckades flytta toapappershållaren till rätt sida av toaletten. Jag lyckades tappa den ena skruven på det gråmelerade golvet, och det tog ett tag innan jag hittade den, men till slut så. Och ingen hade sagt någonting vid lunchen. Det är ju så att när man väl får komma till ett boende, så är man ofta rejält dålig.

Men här är det bra. Jag ska lägga mig alldeles ovanligt tidigt, värdinnan får besök av en god vän, en morgonpigg kvinna tydligen, så vi får väl försöka se raska ut då.

här. Jag visste hela dagen att jag skulle tvätta håret i kväll, men sen bara gled det bort ur minnet och kom inte tillbaka förrän vid tio. Då är det för sent för min del. Så nu grubblar jag på om jag ska hinna i morgon bitti eller hur jag ska hantera det här. Så dumt.

Och inte har jag ordnat packningen heller, varken till mig själv eller maken, bara lagt lite ostrukturerat på soffan bredvid väskorna. Förmodligen löser det sig. Och jag vet ju inte heller vilken avdelning maken ska vara på, handläggaren nämnde två olika, det var inte klart när hon ringde mig. Och självklart ringer ingen sen, när det är klart, för det är det väl nu. Antar jag. Så det är inte bara jag som är oorganiserad.

Ibland vet jag verkligen inte om jag är mest trött på mig själv eller på omgivningen.

Jag har en liten parfymflaska, lämplig för resor. Senast jag använde den var när jag var i Lettland, en annan sorts parfym då än den jag använder nu. Och det var bara lite kvar i den såg jag, så i förmiddags tömde jag dom få dropparna i handfatet och sköljde ur och låter den torka tills nästa resa. Och nu ser jag plötsligt rummet i Assisi när jag öppnar dörren till badrummet, rummet där jag första gången öppnade den sortens parfym. Sängar med rutiga överkast, tegelgolv, djupa fönsternischer med utsikt över slätten och hustaken med kupat tegel. Och det här var länge sen, jag har varit i Assisi senare än så, men det är den här byggnaden men dom breda nötta tegeltrapporna som det gäller nu. Nog är det konstigt, jag har ju använt den här parfymen flera omgångar, många år, men inte nu på ett tag. Och då är det första gången som kommer fram.

utefter dagen. Ja ja, det lär ska bli regn hela tiden jag inte är här hemma, både här och där. Bilen har tak, så jag räknar med att det ska gå ändå. Och dagens middagsgäst berättade att brunnen har sinat hos hans son, så det är lite kris, regn är välkommet. Och vi har förfärligt roligt med vårt gemensamma middagsätande.

Och sen gick jag till apoteket och hämtade ut makens smärtstillande, så nu finns det resurser. Och jag passade på att köpa skinka också, så det finns när jag kommer hem igen. Ständigt denna beredskap.

Grannen längst bort på svalgången håller tydligen på att flytta, dom som bott där Bästa Grannen bodde. Jag minns när dom flyttade in att det stod Shanghai på flyttlådorna, så jag undrar vart i världen dom beger sig nu. Men den närmaste grannen, lägenheten som jag kastar lystna blickar på, där såg jag igår att den boende damens namn försvunnit från brevlådan. Jag hoppas att det inte betyder att hon försvunnit ur sammanhanget, för då dröjer det väl ytterligare innan lägenheten blir disponibel. Fast jag tycker det ser ut som om hennes träningsskor står kvar.

– det blir soligt i dag också. Och jag sitter och funderar på en textutläggning jag lyssnade på i går på nätet. Lidandets problem. Och det är rimligen något dom flesta människor, som öht tänker, tänker på då och då. För min del gled tankarna iväg, det var Jobs bok som var startpunkten. Jag läste den häromveckan dessutom och som alltid funderar jag över vännerna som kommer, när Job verkligen drabbats av stort elände, och dom sitter i tystnad med honom. Så långt går det bra, men sen ska dom börja prata, och där går det helt fel. Och det är lätt hänt att helt enkelt tycka att dom gör helt fel. Men det här att stå bredvid någon som bär ett lidande är inte okomplicerat. Att inte trycka sin egen världsbild på någon annan, att inte vara beskäftig, att inte vara upptagen av sin egen godhet. Att visa kärlek utan krav på motprestation.

Man blir aldrig färdig, nya misstag utefter vägen. Nya möjligheter att göra bättre. Ny dag här och nu. Rentav ny nåd.

maken skulle flyga (till Israel f ö) sa den danska flygvärdinnan – ‘…maskinen har gått i stykker’ och det kändes inte så betryggande förrän den engelska versionen kom – ‘the coffee machine har gone astray’, men hur som så gick vår enkla kaffebryggare sönder i dag. Den frustade och bar sig åt trots att den var relativt nyss avkalkad.

Så jag har köpt en ny och kört igenom tre eller möjligen fyra kannor vatten, så jag räknar med att jag ska kunna brygga kaffe i morgon. Och den har förstås, trots sin enkelhet, en liten panel och en liten klocka och allt sånt som jag uppfattar som onödigt. Jag vänjer mig väl förstås.

Och det var roligt att ha Yngste hemma lite, han är så positiv och rar. Och han tyckte om rabarbermarmeladen, så han fick med sig en burk. Och en halv färsk limpa, som jag tog ur ugnen en halvtimme innan han åkte.