Tigerliljan's Weblog

– det där med västerbottenostmackan. Det blev ingen. Däremot tog jag ett digestivekex. Ja ja. Jag är lite opålitlig när det finns något att tugga på i närheten.

Och eftersom det är månadens sista dag, så har jag suttit och fyllt i timredovisningsblanketterna till kommunen om anhörigvårderiet. Och jag ägnade en liten kort tanke åt det här att jag läste om en utvärdering i tidningen, det handlade om omsorgen i vår kommun. Alla var så nöjd, mer nöjda än riksgenomsnittet. Jag har inte sett till den där enkäten, så det kan slumpa sig.

Sen satt jag – på min just nu rätt prydliga uteplats, den lilla gröna växten ser ut att ha överlevt f ö, bladen har slätat till sig – och tittade på balkongen i huset mitt emot, där Bra Grannen bor under. Hon är ju sällan hemma sommartid, då spelar hon golf och bor i sitt sommarhus. Men hur som, nu får hon nya grannar, dom nya håller som bäst på att flytta in. Jag såg plötsligt väldigt piffiga utemöbler där på balkongen och ett gigantiskt parasoll, som det kommer att bli intressant att se om det går att fälla upp.

Och min almanacka har förstås en ny bild, älgko med kalv, i trav.

en knäckemacka med västerbottenost. Det har jag gjort en stund nu. Detaljrikt. Men jag har bestämt mig att inte förverkliga den där mackan. Och om jag hade choklad i närheten så skulle den nog försvinna snabbt. Så onödigt, det här med ätande mellan målen. Jag vet och ändå händer det alldeles för ofta att jag reser mig upp och fixar något att tugga på.

Men inte i dag. Kanske en jordgubbe från i går, som finns i svalen. Det är mest ett viljetest. Ibland fungerar det, ibland inte.

kan ibland bli väldigt konstig. Vi var en sväng till badrummet vid halvsju och jag vacklade tillbaka till sängen och slocknade omedelbart, och sen vaknade jag till vid kvart i åtta och jag var alldeles övertygad om att jag hört utryckningssirener när jag somnade också, dom hördes där när jag vaknade. Men det var enbart den gången, visade det sig. En villa som brann en bit bort, tydligen, lyckligtvis ingen skadad.

Och jag cyklade till biblioteket på eftermiddagen, inget regn på mig. Det är fantastiskt bra att ha biblioteket på kort avstånd, jag har varit lite lat med läsandet den senaste tiden, men det är ju så roligt att bara ta en bok. Jo, jag vet att man kan läsa på skärm också, men det här att hålla i en bok ger mig mer en känsla av att det är för nöjes skull. Vi har alla våra underliga idéer, och det är en av mina.

rädda den där stackars gröna växten jag köpte häromsistens och som jag inte hanterat väl hittills, men nu kanske det går. Annars får jag börja om från början. Och jag har röjt lite på uteplatsen i allmänhet och dessutom insett att olivträdet, som funnits på inglasade balkongen nästan åtta år, är dött. Så det har åkt i soporna. Man måste inse när något tagit slut.

Och så har jag fått en räkning på 22 kr för åkandet i huvudstaden. Där hotar man med 500 kr i straffavgift om man inte betalar i tid. Så det ska jag göra, ordentligt.

Och just nu regnar det inte, kanske hinner jag till biblioteket. Och jag tror att den invigning av turistmål, som man hade här i förmiddags, klarade sig. Sen är jag skeptisk till att något kan räknas som turistmål här, men vad förstår jag.

Churchill då, när vi talades vid i telefon. Han lär ha sagt nåt i stil med – ‘håll ett tal i vrede och det kommer att vara det bästa tal du ångrar’, och vi var både överens om att han var något på spåren där. Men jag glömmer alltså inte. Vid tillfälle ska jag berätta för församlingens diakonissa att det är visserligen himla käckt att ta med också den tillfälligt besökande 95-åringen, när man har organiserat att den-inte-särskilt-pigge 93-årsbrodern ska åka på bussutflykt till en närbelägen naturskön plats, och när då 95-åriga svärmor säger – ‘fast sonen (=maken min) brukar alltid ringa vid två’ – då svarar man inte som ansvarig i sammanhanget – ‘men då får han väl ringa lite senare då’. Hur ända in i glödheta skulle vi kunna veta det liksom? Alla stressnivåer som faktiskt gick på här? Den som inte fattar hur det är att hjälpligt försöka ha lite koll på en visserligen ovanligt pigg, men ändå 95-årig dam, den skulle kanske tänka efter lite. Även om vi ofta skämtar lite om svärmors pigghet, så är åtminstone jag medveten om att 95 är en ganska respektingivande ålder. Det hade med dagens enkelt tillgängliga kommunikationer varit rätt enkelt att ge oss lite lugn där. Inte bara tycka att det inte var ett problem, men för oss var det faktiskt det. Så vid senare tillfälle kommer jag att berätta det.

Svärmor svarade inte i telefon. Maken ringer alltid vid två, han vill höra att hon står upp, som han säger. Och då har hon hunnit hem från det dagliga besöket hos sin lillebror. Och maken ringde. Inget svar. Och han fortsatte ringa med lite mellanrum. Inget svar. Och jag ringde Äldste, men han hade inte haft någon kontakt. Vi bestämde att när mina limpor var klara skulle jag gå bort och kolla. Men fem minuter innan limpdags ringer svärmor. Hon har tydligen varit på någon sorts utflykt med lillebror (?) organiserad (?) av lokala församlingen. Och hon vet ju var hon är, så inte behöver hon höra av sig innan eller så. Och hon porlar på i telefon med maken nu.

Nå ja, lättnad anyhow. Och jag har sms:at Äldste, som också blev lättad.

– oftast skriver jag ju när jag får utbrott över hans minneskonstigheter, och dom är betydande i vår arma vardag, men den andra sidan finns också. När man pratar med honom om något som är svårt, något som skaver, så har han ofta en alldeles häpnadsväckande klarsyn. Han är tröstande och klok, mitt i allt. Han ser rakt igenom saker, som för mig kan vara obegripliga.

Den här blandningen gör vår tillvaro intressant, kanske man kan säga.

Och grannen gick förbi med en otroligt stilig ampelblomma i handen, nynnande på ‘jag ska köpa nya fiskar’ för tydligen hade han haft ansvar för att vattna företrädaren. Så vi har alla våra problem. Fast vattna blommor var maken aldrig bra på. Vi (=jag, snarast) hade en gång en vit betlehemsstjärna (heter det väl) som stod på kanten av tv:n, alltså väldigt väl synlig för maken. Notera alla dessa nyhetsutsändningar som alltid har följts. Och jag var fyra dagar hos min mamma med barnen, och jag kom hem till en liten tuss hö som stod där på tv:n.

Så solen har sina fläckar. Och jag känner just att jag kanske skulle valt makrillen med peppar och inte den med paprika.

– lite problem med den. Jag uppfattar mig själv som en lojal, ganska tillbakadragen person. Jag har förstått att andra kan ha en annan bild, jag blir lätt chockad när jag får höra att jag är elak. Det är väldigt sällan min avsikt, det händer förstås någon enstaka gång, tyvärr är vi = nästan alla iaf, inte riktigt redo för helgonförklaring eller ens beatificering, och det gäller mig också. Men som sagt, lojal, det är jag nog. Och det händer att maken ifrågasätter det jag gör, oftast för att hans minne trasslar till det för honom. Det vet jag, det är plågsamt, men jag hanterar det.

Men i andra sammanhang, när jag gör saker efter fattig förmåga, och ändå blir ifrågasatt – eller vad jag uppfattar som ifrågasatt – upprepade gånger, då blir det lite extra svårt att andas. För det finns ju det där uttrycket ‘bjuda med armbågen’, och att ge dubbla budskap är enkelt. Om man frågar för många gånger kan det lätt ge intryck av misstroende, även om man samtidigt säger motsatsen. Nog tycker jag fortfarande att det är enklare med rak kommunikation, man säger det man menar, men man behöver inte säga allt man menar förstås, men man ska mena det man nu säger.

att somna i går, eller snarare tidigare detta dygn, för jag gissar att klockan var halv två innan jag äntligen somnade. Både kropp och själ smärtade. Och kroppen försöker jag ta hand om, jag byter ställning, lite långsamt så där, så jag inte ska väcka maken. Och själen försöker jag också hantera med viljan, det går också långsamt. Det finns mycket sorg. Och så dags på dygnet är glädjen lite svårare att locka fram. Och tankarna snurrar runt, om det allra svartaste hålet lyckas undvikas, så nog finns det annat som tjänstvilligt hoppar fram. Det som bör/ska göras i dag t ex. Det där att smöret bör tas fram i lagom tid, om kakorna till kaffet ska bli färdiga, kan snurra runt. Och det är trots allt mer hanterligt än tankar på svek och övergivenhet. För att det inte ska brista måste dagen vara ljus.

kom jag på att jag ju inte använt nässprejen i kväll, så jag släppte raskt datorn och gick ner i köket och puffade på. Det låter något, nja. Men dels är jag alltså så väldigt tacksam över att jag bara kan kila nerför trappan – och utan att ens tända lampan – eftersom jag ser hur maken kämpar med denna trappa. Han vill, så det är OK, men varenda gång jag mitt i trappan kommer på nånting och vänder mig och bara går antingen upp eller ner, så är jag tacksam i vardagen. Och sen dels då så är jag tacksam över den här sprejen, samtidigt som jag ju inte vet om den egentligen fungerar eller om jag överreagerar, verkligen inte enkelt det här med medikamenter och substanser av olika slag. Men det var en extremt obehaglig sak det där att vakna av nysningar och sen ett smärre snorvattenfall. Går det att undvika, så är jag nöjd.