Tigerliljan's Weblog

När Ting undrar vad vi önskar, så funderar jag. Julklappar har jag inte börjat med än, det blir inte så mycket med det, tror jag.  Men Jul blir det.
Men vad man önskar. Jag vet inte, jag vet faktiskt inte alls. Jag försöker tänka, men ingenting är möjligt. Det omöjliga – kan man önska sig det? Det är klart man kan, och det är klart man gör också, på ett sätt. Jag tänker snabbt att ‘jag önskar’, men sen slår verkligheten mig i magen med full kraft och önskningen rinner bort genom en springa i golvet. Kvar blir en liten nästan osynlig fläck som bara skymtas i viss belysning. För man ska ju inte älta, det är ju fult. Men jag ältar skamset i smyg.
Mina omöjliga önskningar. Inte bara fred på jorden – det också – men lite enkel frid i min egen själ. Att se Kärlekens tydliga ansikte. Tröttheten är stor i mörkret här.

är också ett psykbryt. Och aldrig kan man riktigt veta när det kommer. Här kom det när jag hade en kort meditation över ekonomin i hemmet. Det ordnar sig, åtminstone är det mantrat jag mumlar. Fast makens kvarskatt på 6′ känns så där.
Nästan det värsta är att jag sliter så i min ensamhet med alltihop, jag samlar kvitton och räknar fram och tillbaka. Och jag har ingen som klappar mig på axeln och säger – ‘men lilla vännen, så du sliter, du är duktig’. Det är ensamt.
Och nu måste jag ta matkärran på en liten vandring igen, ut i det gråa.
Jag ringde vården också om makens tå, den redan omskrivna. Så jag ska gå till apoteket och handla nån sorts tryckavlastande jox och hoppas på att det kommer att fungera. Vem älskar en liten tant på väg mellan coop och apoteket med bekymrade rynkor mellan ögonbrynen? Försök att se med ömhet på dom ni har omkring er. Dom kanske behöver det mer än man kan tro.

Jo rå, så att, nu har jag varit på apoteket och köpt tryckavlastande jox – en ask som dom letade fram ur en låda – 305 spänn, tackar.

vaknade jag av att maken förhoppningsfullt sa – ‘du är vaken va?’ och det var väl inte så mycket med det. Men han var vaken, stackarn, mat så pass sent och alla människor på det. Nå, sen somnade han nog och sov till nio, och jag tassade försiktigt runt så han inte skulle vakna för tidigt. Nu är vi beredda på en ny dag.
Och i går när vi skulle gå hem, kom en av damerna fram till mig och sa – ‘dom där böckerna…’. Ja, hon sa i april så där att hon hade ju böcker hon lånat av mig och jag svarade den gången att det var väl bara hon svängde förbi med dom, vi är nästan alltid hemma, men det har inte blivit så. Det är ju väldigt komplicerat att ringa det nummer hon kan sen många år och trampa 500 m extra på cykeln. Jag hade tom kunnat gå ut, så hade hon kunnat prata ensam med maken. Men nu hade hon tagit med dom i går kväll iaf, och mumlade dessutom nåt om att dom inte varit så intressanta. Nä hä.
Men jag blev så tacksam. Det visade sig vara en triologi om den saliga Katarina av Vadstena, som jag undrat var den fanns och så var det ‘Oskuld och arsenik’ av D L Sayers! Som jag har letat. Den är nästan i lösbladssystem, visst, men jag visste att jag hade den och har varit beredd att köpa boxen med fyra böcker bara för att få den igen (jag har dom andra tre, så 500 spänn kändes lite surt) och nu har jag då sparat 500. Bra!

blev det förstås när det skulle bli sängdags. Rutinerna, som jag ser som rutiner, är ju inte precis huggna i sten för maken. Han gick uppför trappan, lättad över att det äntligen var dags att sova, och sa – ‘och nu kan jag gå direkt in till sängen?’.
Nej, knappast, det ska gås ut i det här badrummet, alla kläderna ska tas av, tänderna ska rensas och borstas och nattskjortan ska på. Sen är det dags för sängen. Och så blev det.
Och när jag kom ner på undervåningen för att hämta min bönbok så stod glaset pro viva bredvid de fyra kvällstabletterna kvar precis där jag ställt dom, bredvid makens stol, när jag sa – ‘och här är din medicin, som vanligt’. Men det hörde han inte då, han var förmodligen sysselsatt med att gå igenom kvällen. Så nu blev det pro viva efter tandborstningen.
Livin’ on the edge hos oss.

Årets enda med alla traditionella ingredienser är nu avätet. Och vi är ganska slut, både maken och jag, men roligt var det.
Det är väldigt konstigt att sitta i en välkänd miljö, så många gånger vi suttit där. Och den här gången var det inte mina tre barn som sprang runt, inte jag som inte fick äta i lugn och ro. Så fort det gått.
Mannen mitt emot fick plötsligt larm, räddningstjänsten, och kastade sig iväg omedelbart innan vi andra angrep prinskorven. Till osten var han tillbaka, brand i en dimmer som gått in i väggen i en villa, men allt hade gått bra.
Och vi åkte hem i mörker och lätt regn. Någon lämnade tillbaka böcker som jag lånat ut för länge sen. Jag hade saknat dom och hade inte en susning om att just hon lånat dom och jag hade lovat någon annan att få låna dom, så det är väl ingen idé att jag ställer in dom i hyllan ens.

– riktiga, såna med frimärke på. Förr i tiden fanns det tre eller kanske fem personen som jag ganska regelbundet växlade brev med. Numer trycker jag på gilla-knappen på FB, lite torftigare faktiskt, eller också skriver jag ett par ord där i all hast. Ett mail skickas också snabbt och enkelt och helst ska man få svar snabbt och enkelt också. Det kan betyda att man får ett väldigt argt svar, ett svar som hade mått betydligt bättre av att kylas ner av handens långsamma rörelse över pappret, men det kan också vara okomplicerat roligt att få en reaktion. Blandat alltså, som det mesta i livet. Det är inte tekniken det är fel på, det beror bara på hur vi använder den. Förstås.
Och jag sitter och funderar över tre mail jag skulle skriva och skicka, ett till någon som jag inte alls är ense med, ett till någon som jag inte haft kontakt med på länge, någon som jag saknar i mitt liv där det är svårt eftersom jag vet att vår tillit är lite skadad – någon har ljugit om mig inför min vän, som tyckte det var enklast att tro på lögnen, men jag vill ha en förtroendefull relation igen och så det sista där jag i all rimlighets namn ska rulla mig lite stilla i stoftet för att jag inte gjort det som skulle gjorts, men jag är å andra sidan beredd att göra annat nu. Dessa tre – eller blir det kanske bara två – kräver en del eftertanke innan ‘skicka’ trycks ner.

eller nåt. Om det nu ska ätas julbord i kväll, så är det väl bra att komma ihåg det hela dan och inte trycka in allt ätbart i närheten under resten av dagen. Så maken får en tinad bit lasagne och jag deltar i ätandet av grönsalladen. Och helst inga extra pepparkakor under tiden. Det är annars väldigt gott, pepparkakor alltså. Och degen brukade vara ännu godare, ett skäl till att inte göra egna. Ett år skulle jag göra mandelmusslor och hann äta upp hela degen innan jag sansade mig. Jag vet att jag har ett problem där. Jag vet. Och är tacksam att det inte är rom t ex som jag är begiven på. Man kan köra bil efter deg och ta hand om barnen och allt möjligt.
Men det har gått en eller två cigariller extra de senaste dagarna.

med sociala aktiviteter. I morgon svänger deklarationsmannen förbi med pappren, lite fika blir det. Och en del prat, vi  har känt varann sen hedenhös ungefär. Vi har lika gamla döttrar och har ätit kräftor många år. Han vet allt om alla bekanta.
Och i morgon kväll äter vi julbord, maken och jag, tillsammans med ett antal andra vänner sen många år. Leverpuddingen är min absoluta favorit, jag vet att det låter skumt, men det är sant. Andra äter ostron eller blodpudding, det gör inte jag.
På torsdag är det äldsta barnbarnets födelsedag, Vinterbarnet, han som föddes en måndagmorgon när jag vaknade och hörde koltrasten sjunga tjugo över fem i en trädgård i Lund. When we were all friends, you and I and the king together, som T S Eliot skriver, jag fick ett glas Baileys och en bordsflagga till förmiddagskaffet i min egenskap av nybliven mormor. Och maken som var på sammanträde bredvid BB såg dottersonen när han var ett par timmar, jag fick vänta ett dygn. Men nu ska vi dit och fira. Tvåan bakar underbara tårtor.
Och på fredag åker vi tåg och landar bland goda fina människor. God willing.

i rätt ögonblick så slipper man se det obekväma, det som inte stämmer med ens bild av hur det borde vara. Sen kan man ju säga – ‘nej då, det måste vara fel det du såg, jag såg ingenting. Ingenting alls’. Nä, och det berodde på att du valde att titta bort. Så det kan slumpa sig. Maken behöver inte titta bort, han ser bara hälften ändå, även om han ibland är skrämmande klarsynt.
Men jag ser mer än jag ville. I dag satt jag på uteplatsen och tittade som vanligt på gården med fruktträd och rönnbär utanför. Och taken, de välkända taken. Och där, taket mitt emot, nästan uppe vid nocken – en tegelpanna hade lyfts i stormen i går en glidit ner en dm eller så. Jag gissar att det räcker för att ge vattenskador på sikt. Vem ser det om inte jag ser? Så jag ringde fastighetsägaren och berättade. Någon som blev tacksam. Så nu får vi se när det dyker upp nån liten man (jo jag gissar det trots allt) och lägger den rätt. Skademinimering.

Det fanns absolut ingen fantasi i morse. Och ingen vilja att gå ut och handla heller. Titta lite in i frysen. En påse kycklingbitar. Men då kan man ju ta ut den. Och sen kan man ju steka lite wokgrönsaker så är lunchen klar. Fast då ska man ju helst titta efter om det finns några wokgrönsaker och inte bara vagt minnas att det borde finnas. För det fanns det inte.
Och hur var det nu? Åt vi risotto i torsdags? Kan man piffa till risotton med saffran i st? Omväxling förnöjer?
Och jag tog ju fram saffransbullar till den berömda kaffemuggen efter lunchen. Det blir inte så mycket omväxling då med saffransrisotto också – eller blir det snarare så att det blir ett genomtänkt tema?
Så många frågor och inte många bra svar. Men jag måste säga att lagar man mat till en så genomförnöjd person som maken, så blir det bra i a f. Det har hänt att han uttryckt missnöje med maten – en gång jag var i Göteborg hade han fått i uppdrag att tillreda färsk pasta och han satte in den i mikron och sa efteråt att det där behövde jag inte köpa fler gånger. Så hårt och svårtuggat som det varit. Han var aldrig mycket för att läsa instruktioner. Jag brukade skruva ihop Ikeahyllorna också. För säkerhets skull.